Hur förhöll sig dina mor- och farföräldrar under Hitlertiden?

Vad gjorde de under kriget?

Hur mycket visste de om Förintelsen?

Om man ställer dessa frågor till krigsgenerationens barnbarn i Tyskland får man sällan ett klart svar. Unga tyskar är väl informerade om vad som skedde under Hitlertiden, men hur deras egen familj förhöll sig har de flesta ingen aning om. Som gallupundersökningar visar utgår nästan alla ifrån att deras far- och morföräldrar intagit en negativ hållning till Hitler. Barnbarnen uppfyller alltså gärna krigsgenerationens önskan att inte ses som förövare utan som offer för krig, bombterror, flykt och fördrivning och har därför i de flesta fall en förtroendefull relation till sina mor- och farföräldrar.

Krigsgenerationens barn, däremot, hade ofta ett komplicerat förhållande till sina föräldrar. Under ungdomsrevolten på 60-talet ställde de krigsgenerationen aggressivt till svars för nazitidens brott, men att fråga sina egna föräldrar hur de hade förhållit sig i Tredje riket varken ville eller vågade de – det var tabu. Mellan krigsgenerationen och deras barn stod en mur av tystnad kring allt som skett under Hitlertiden.

Men även barnbarnen skyr att ställa konkreta frågor om Hitlertiden i familjen, delvis av hänsyn för att inte belasta mor- och farföräldrar med hemska minnen, men säkert också, om än omedvetet, av rädsla för desillusionering. För om alla mor- och farföräldrar varit de antinazister de gärna vill betraktas som, då skulle Nazityskland ju ha vimlat av Hitlermotståndare. Och att så inte var fallet vet unga tyskar idag.

Hur kan vi då bryta denna djävulskrets av förträngning och tabubeläggning som gör att vi ännu, snart 70 år efter krigsslutet, inte har ett tillfredsställande svar på frågan ”Hur kunde det ske?”?

Nu har en bok kommit ut som kan visa vägen: Moritz Pfeiffer: Mein Großvater im Krieg 1939 1945. Erinnerung und Fakten im Vergleich (Donat Verlag, 214 s).

Pfeiffer, en ung nutidshistoriker (född 1982), beslöt att be sina morföräldrar berätta om sitt liv. Han visste att konfrontationen med familjens biografi kunde bli smärtsam och att frestelsen var stor att släta ut och urskulda. Men han ville veta vad hans morföräldrar hade tänkt och gjort under Hitlertiden, och då han hade en fin relation till dem trodde han sig kunna uppdaga förträngda sanningar utan att skapa konflikter.

Morfadern, född 1921, ställde gärna upp. Mormodern, två år äldre, satt med vid samtalen men var inte längre kapabel att bidra aktivt. Dottersonen frågade och lyssnade. Han tog upp samtalen på band och skrev sedan ut dem. För sin bok delade han upp intervjumaterialet i nio avsnitt. I varje kapitel återger han först vad morfadern berättat och kontrasterar sedan skildringen med de brev och dagböcker från Hitlertiden som han funnit i familjens ägo. Slutligen jämför han dessa ”ego-dokument”, som han kallar det, med historiskt källmaterial, bland annat med akter i militärarkivet i Freiburg som informerar om det regemente morfadern tillhörde under kriget.

Resultatet är en aktningsvärd liten bok som utnyttjar ”oral history”-metodens fördelar men undviker dess nackdelar. Tidsvittnesskildringar är i allmänhet levande och återspeglar tidsandan, men de duger inte som historiskt källmaterial eftersom minnet är förrädiskt och fakta tillrättaläggs i efterhand. Därför är Pfeiffers kombination av personlig vittnesbörd, privat källmaterial och historievetenskapliga rön förebildlig. Bättre än stora faktatyngda verk åskådliggör hans bok diskrepansen mellan dröm och verklighet och kastar därmed ljus över gåtan hur det som skedde under Hitlertiden kunde ske.

Då hans morföräldrar inte spelade någon framträdande roll i samhället utgår Pfeiffer ifrån att deras biografier är representativa för deras tyska generation. De kom från borgerliga hem i staden Wuppertal i Ruhrområdet. Under Weimarrepubliken röstade deras familjer på det tysknationella folkpartiet därför att de var övertygade om segrarmakterna i första världskriget ville ”förgöra Tyskland” med ”tvångsfreden” i Versailles. Efter börskraschen 1929 stod båda familjerna på ruinens brant och satte därför sitt hopp till Hitler. Då de efter hans makttillträde snabbt fick det bra igen gav de naziregimen sitt stöd. Barnen deltog entusiastiskt i Hitlers ungdomsförbund. Mormodern var ledare i BDM (Bund deutscher Mädchen), morfadern var ledande ”Hitlerjunge” och beslöt efter studenten att bli yrkesofficer.

När kriget bröt ut var han 18 år gammal. Han deltog som underofficer från första stund: vid krigsutbrottet i Polen, i fälttåget mot Frankrike, i överfallet på Sovjetunionen och förintelsekriget vid östfronten. På hösten 1942 blev han svårt sårad och förlorade ett öga. Efter sin konvalescens tjänstgjorde han som adjutant i ockupationsstyrkorna i Frankrike. 1943 gifte sig morföräldrarna. Samma år förlorade deras familjer allt de ägde när Wuppertal förstördes i en bombräd. I november 1944 hamnade morfadern i amerikansk fångenskap och fördes till ett läger i USA. När han återvände 1946 såg han sin äldsta dotter Birgit för första gången. 1947 föddes Moritz Pfeiffers moder Ingrid.

Morfadern skildrade sina upplevelser sakligt men var mån om att framhålla sin distans till naziregimen. Han berättade att han redan efter nederlaget i Stalingrad hade anat att kriget var förlorat och att han inte hade tagit Goebbels fanatiska tal i sportpalatset i februari 1943 (”Wollt ihr den totalen Krieg?”) på allvar. Morföräldrarnas brev från den tiden visar dock att de varit entusiastiska över Goebbels tal och länge trott på den slutgiltiga segern. Attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 hade de fördömt som landsförräderi.

Pfeiffer var väl medveten om att hans morfar måste ha vetat mycket mer än han ville minnas. Han kände sig dock inte bedragen utan utgick ifrån att morfadern själv trodde vad han sade. När Pfeiffer konfronterade honom med historievetenskapliga fakta förnekande han aldrig utan sa bara: ”Ja, så kan det ha varit. Då jag var vid fronten kunde jag inte veta vad som skedde…”. Men dottersonen gav inte efter utan frågade om och om igen tills morfaderns minne klarnade och han alltmer vågade närma sig det förträngda. Vissa händelser vägrade han dock tala om. Dit hörde behandlingen av partisaner vid östfronten och hans egna kamraters död.

När samtalet kom in på Förintelsen förnekade han genast att han vetat något. Tanken att han genom att stödja regimen skulle vara medansvarig var honom helt främmande. Alla brott skyllde han på SS. Han höll fast vid myten om den rättrådiga krigsmakten som respekterar internationella krigsregler och den oskyldiga soldaten som bara gör sin plikt. Pfeiffer ser i denna hållning en förklaring till att Förintelsen kunde få ett så katastrofalt förlopp. Han anklagar dock inte, men han urskuldar inte heller. Med barnbarnsgenerationens distans till Tredje riket konstaterar han helt sakligt att krigsgenerationen har förträngt hur det verkligen var: ”Mina morföräldrar var tidsvittnen och delvis ögonvittnen, ja även delvis utförande organ i ett förintelsekrig och ett folkmord av en dimension som överskrider vår fattningsförmåga.”

Samtalen genomfördes år 2005. Då morfadern dog året därpå fick Pfeiffer aldrig tillfälle att diskutera sin bok med honom. Men han är säker på att morfadern var lättad över att äntligen kunna tala om allt som belastat honom i alla år och att han därför skulle ha uppskattat boken. Pfeiffer är övertygad om att hans morföräldrar under hela efterkrigstiden lidit av skam- och skuldkänslor för sin hållning under nazitiden. Morfadern insåg redan under sin fångenskap i USA hur brottsligt det system var som han tjänat villigt i alla år. Mormodern kom till insikt efter kriget. Att tala öppet om sina skuldkänslor förmådde de inte, men deras förhållningssätt visade att de var medvetna om att de handlat fel. De sökte kompensera sitt misstag på olika vis. De understödde Konrad Adenuers västorientering, de sände sina döttrar på skolutbyte till Frankrike och tog emot franska ungdomar i sitt hem. För sina barn och barnbarn gjorde de allt. Pfeiffer betonar att hans tacksamhet för morföräldrarnas kärleksfulla omsorg inte förringas av att han vet att de fungerade i nazisystemet.

Tidsvittnet är historikerns värsta fiende, säger talesättet. Pfeiffer visar att så inte behöver vara fallet. Jag som barn till krigsgenerationen läser med avund hur han som barnbarn har lyckats med det vi i vår generation inte klarade av: att gemensamt med krigsgenerationen söka skapa klarhet i vad som skedde under Hitlertiden. Varför tyngdes vi, krigsgenerationens barn, av den outtalade anklagelsen ”Hur kunde ni?”, i stället för att som Pfeiffer ställa den empatiska frågan ”Hur var det egentligen?”? Varför har jag ägnat mitt yrkesliv åt att söka svar på frågan ”Hur kunde det ske?” men aldrig i min egen familj frågat vad den äldre generationen tänkte och kände under Hitlertiden? Idag förebrår jag mig själv att jag inte bröt den tystnad jag led av och känner sorg över att det nu är för sent.

Men för många i den tyska 68-årsgenerationen är ett samarbete med krigsgenerationen kring skuldfrågan än idag otänkbart. Pfeiffers bok inleds med ett bidrag av militärhistorikern Wolfram Wette och avslutas med ett efterord av förläggaren Martin Donat. Båda tillhör den första efterkrigsgenerationen (Wette är född 1940, Donat 1947) och deras bidrag speglar den besvikelse och den förbittring krigsgenerationens barn känner över föräldragenerationens lögner och hyckleri. De lovordar Pfeiffers bok, men de varnar för att ett sådant samarbete skapar förståelse för krigsgenerationen. Argumentet att vi efterlevande inte kan döma en tid vi själva inte upplevt eftersom vi inte vet hur vi själva skulle ha handlat är, betonar de, inte konstruktivt därför att det syftar till att urskulda något som varken kan eller får urskuldas. Vi kan endast dra lärdom av historien om vi mäter det förgångna med de moraliska måttstockar som gäller för oss idag. Då vi efterlevande har facit i hand och vet vilka fruktansvärda brott som begicks måste vi fördöma dem som lät det ske, säger de, och vi bör därför inte fråga ”Hur skulle jag ha förhållit mig om jag hade varit i den situationen?” utan ”Hur ska jag förhålla mig idag så att något liknande inte kan ske igen?”.

I kravet att vi måste dra lärdom av Hitlertiden torde väl de flesta av oss instämma. Men hur ska vi kunna dra lärdom av vad som skedde om vi inte förstår hur det kunde ske? Och förstå kan vi endast göra om vi är beredda att sätta oss in i de tankestrukturer som gjorde det möjligt.

Tredje riket hör till de bäst utforskade områdena inom historievetenskapen men ändå vet vi fortfarande lite om vad krigsgenerationen kände, tänkte och visste under Hitlertiden. Det gäller inte bara i Tyskland utan i Europa över huvud taget. Därför vore det viktigt att barnbarn i alla europeiska länder följer Moritz Pfeiffers exempel och ber den äldre generationen berätta innan det är för sent. Om kärleksfulla mor- och farföräldrar förklarar varför de lät sig fascineras av en rasistisk ideologi kan deras erfarenheter underlätta för efterkommande generationer att bättre veta hur de ska skydda sig från att hamna i samma fälla. För som Pfeiffer säger i sitt slutord: ”Nationalsocialismen och Förintelsen är också alltid familjehistoria.”