Den 11 juni 1949 skickar Ernst Jünger ett brev till Martin Heidegger. Det är den första skriftliga kontakten mellan författaren och filosofen, ett steg som ska mynna ut i en vänskap som innebär brevväxling, visiter hos varandra och tankeutbyte. Året innan kom Jünger på besök i Heideggers bergsstuga i Schwarzwald, och då enades de om att den som vill syssla med det väsentliga för tillfället måste uthärda ensamheten.
I brevet från 1949 gäller frågan regelbunden medverkan i en tidskrift med arbetsnamnet Pallas. Den är tänkt att få en starkt konservativ prägel, detta i ett delat Tyskland som försöker blicka mot framtiden. Men Heidegger är, som Jünger redan vet, skeptiskt inställd. Han har blivit bortkopplad från sitt universitet på grund av samröret med nationalsocialisterna under 1930-talet och har valt att tiga därefter. Jünger är själv starkt förknippad med de krafter som förde fram till nazismen, och en tid hade även han fått sin verksamhet kringskuren. Åter enas de om att det bästa är att låta tystnaden utåt fortsätta.
Tiden efter andra världskrigets slut har inneburit stora problem för dem båda. Inte så att de haft framskjutna positioner under krigsåren. Heidegger hade visserligen 1933 tillträtt som rektor för universitetet i Freiburg och då velat revolutionera universitetssystemet precis som nationalsocialisterna höll på att revolutionera samhället. Men han konkurrerades snabbt ut och hamnade på kollisionskurs med partiet. Han avgick efter ett år, 1934. Under 1930-talets senare hälft höll han föreläsningar som allt tydligare innebar en kritik av regimen – en kritik inriktad på de nihilistiska dragen i nazismen. Partimedlem förblev han.
Jüngers vändpunkt kom tidigare, redan före maktövertagandet. Med romanen ”På marmorklipporna” (1939) skrev han sedan en berättelse som kunnat utläsas som en både kritisk och prognostisk allegori om våldsregimen. Som officer i den tyska armén ingick han i kretsen som planerade attentatet mot Hitler i juni 1944, men även om förbindelsen avslöjades var han oberörbar på grund av sin upphöjda ställning som författare till skildringen av första världskriget i ”I stålstormen”.
Efterkrigstysklands dom över de båda är hård. De ses som det förflutnas representanter som helst bara borde trängas undan. Båda har de genomgått de allierades utredningar om politiska aktiviteter med publiceringsförbud och yrkesförbud som följd. När förbuden upphävs är offentligheten fortfarande ingenting för dem. I sitt svar skriver Heidegger om ”offentlighetens diktatur” och om att tidskrifter tillhör en passerad diskussionsform.
En volym med korrespondensen har kommit nyligen, Briefe 1949–1975 (Klett-Cotta/Klostermann, 317 s), allt som allt 76 brev som publicerats tillsammans med de smärre brevväxlingarna mellan Jünger och Heideggers hustru respektive son. Dessutom ingår de texter till festskrifter som Jünger och Heidegger utväxlade, Jüngers ”Om linjen” och Heideggers ”Till varafrågan”, där de diskuterar nihilismen och dess eventuella övervinnande. En samling fjäderlätta prosaskisser som Jünger tillägnade Heidegger, ”Federbälle”, avrundar boken.
Någon riktigt intressant tankeutväxling förekommer bara undantagsvis; det rör sig ofta om artiga hälsningar mellan hemmen. Vad som däremot står klart är skillnaden mellan dem. Det kan handla om att stugsittaren Heidegger fritt citerar Lao Zi om att den som ger sig ut i världen ingenting lär – detta strax innan globetrottern Jünger ska bege sig till Afrika. På olika vis återkommer en motsättning i och med att Heidegger eftersträvar ett svävande tänkande medan Jünger är mer direkt. Ett flertal gånger skriver Jünger att han inte förstår Heideggers texter (det stämmer faktiskt). Samtidigt ser han det obegripliga som en poäng: ”Det ligger i sakens natur att det spänningsgivande, det egentliga vågspelet i ert förfarande mer kan anas än preciseras. En gång kommer det att bidra till att ge berömmelse åt inte bara vårt land, utan också vår tid.” Förmodligen har Jünger här helt rätt.
En andra tematik i breven rör utanförskap. Det är ett gentemot omgivningen och tidsandan odlat utanförskap med en inte oväsentlig inskränkning: visserligen talar båda om ett främlingskap inför samtiden, men båda hävdar de ständigt att de själva sitter inne med den uppdaterade sanningen. Naturligtvis rör det sig inte om åsikter om specifika politiska händelser, sådana futtigheter inlåter de sig inte på. Nej, det rör de stora linjerna, de långsamma historiska processerna, västerlandets sanna karaktär.
Just detta skede ägnar den unge tyske historikern Daniel Morat sitt starkaste parti i det massiva arbetet Von der Tat zur Gelassenheit. Konservatives Denken bei Martin Heidegger, Ernst Jünger und Friedrich Georg Jünger 1920–1960 (Wallstein, 592 s). Ännu en Jünger? Visst, Ernst hade en yngre bror som i likhet med honom drog ut i första världskriget men som snart skadades svårt. Friedrich Georg blev också han skriftställare, med en rad essäböcker men även diktsamlingar i sin produktion, och han hade likaså varit ett radikalt högerelement under Weimarrepubliken. Skillnaden är den att ytterst få under de senaste årtiondena ägnat sig åt hans texter, möjligen med ett undantag: ”Die Perfektion der Technik” (Teknikens perfektion) skriven i en första version 1939.
Det finns mer att kommentera i den innehållsrika titeln. Först den svåröversatta huvudtiteln som kan återges med ”Från dådet till avståendet”. Der Tat är den tanke om aktiv dådkraft som förde både bröderna Jünger och Heidegger in på politikens område, medan passiva Gelassenheit går tillbaka på ett begrepp i den kristna mystiken, ett avstående som siktar till att låta något vara som det är – ett av nyckelorden i Heideggers senare filosofi och ett lösenord för skiftet mellan handlingskraft och återhållsamhet i de tres tänkande.
Så har vi frågan om konservatism i undertiteln. Morat hävdar att alla tre tillhörde det som kommit att kallas den konservativa revolutionen, en högerrevolutionär rörelse under 20-talet och en parallell till nationalsocialismen – eller med kritiskt avstånd till Hitlers anhang. Men det är noga med beteckningar. Ekvationen går inte ihop: en konservativ kan inte vara revolutionär. Däremot stämmer det att högerrevolutionärerna Jünger blev konservativa och att det hos Heidegger från mitten av 30-talet och framåt tillkom konservativa element (om hans tänkande alls går att översätta i politiska termer).
Morat har två huvudteser. Den första är att det politiska engagemanget hos de tre var knutet till förhoppningen att nationalsocialismens politik skulle kunna bidra till lösandet av motsättningen mellan ”ande” och ”handling” till förmån för det senare. Den andra tesen säger att de misslyckade försöken att närma sig nazismen kom att bestämma deras fortsatta tänkande, nu till förmån för ”anden” med en kvietistisk hållning som följd. Den här gemensamma utvecklingen skrivs in i de biografiska förloppen. Livsöden spåras i de filosofiska och litterära texterna. Även om ingen av de tre skulle skriva under på att konkreta politiska skeenden förändrat dem måste man ge Morat delvis rätt. Heidegger bemödade sig så om att kunna peka ut en väg för sitt tänkande att han ständigt återknöt till tidigare texter, men då omtolkande de termer han använt. Ernst Jünger grep direkt in i texterna inför publicerandet av hans samlade verk, strök sådant som var tidsbundet och rensade bort det alltför komprometterande.
Mest lidande av att slaviskt tvingas in på den av Morat utstakade vägen blir Heidegger. Det som binder samman hans tänkande är frågat efter varat, inte efter möjligheten att agera. Visst säger Morat att Heideggers huvudverk ”Varat och tiden” (1927) inte kan reduceras till en fråga om betingelserna för dådet, men detsamma gäller samtliga andra av Heideggers skrifter och föreläsningar. Visst är det så att Heidegger när han tillträdde som rektor för Freiburgs universitet 1933 höll ett beryktat tal som låter begrepp ur den egna filosofin blandas upp med nazistiska termer, detta för att underblåsa den revolution som nazisterna inlett. Visst finns en rad dokument och inslag i Heideggers föreläsningar och skrifter från den kritiska perioden inriktade på uppbrott. Likafullt rör Morat bara en marginell linje.
Mycket av det Daniel Morat skriver om har tagits upp många gånger, också i svensk press. Till skillnad från flertalet eftersträvar han objektivitet. Han skriver inga partsinlagor där något av föremålen ska rentvås eller förkastas, inte heller håller han försvarstal inför ageranden och texter som är otvetydigt suspekta.
Det nya är tecknandet av bilden efter kriget. En rad akademiker och skriftställare som antingen sprungit nazisternas ärenden eller innehaft centrala positioner på institutioner möts av kalla handen när regimen fallit och avnazifieringen inletts. Men tystnaden är inte absolut. Ernst Jünger börjar skriva rundbrev till vänner, som sedan sprider vidare breven till likasinnade. Han börjar framställa privattryck. Nätverk bildas. På många sätt är detta en process som liknar den i IT-samhället, bara det att det sker med äldre medier.
Heidegger bjuds in till privata sällskap för att hålla de föreläsningar han inte kan ge på universitetet. Hit bjuds inte pressen in. Publiken är handplockad ur det högre bildade borgerskapet. Också detta är en tendens som går att känna igen från idag. Offentlighet ses inte som något självklart positivt, utan det finns betydligt större fördelar med att utöva inflytande i överskådliga, välavgränsade kretsar. Sedan får dessa sprida budskapet vidare.
Det finns också anledning att titta närmare på vad de tre talar om efter krigsslutet. Här formuleras nämligen en kritik av moderniteten som inte på något vis mist sin aktualitet. I Ernst Jüngers prognoser, i Heideggers frågande efter teknikens väsen och i Georg Friedrich Jüngers analys av teknikens inverkan på samhället går det att hitta rader av satser som skulle kunna fungera som nyckelformuleringar för den era av miljöengagemang och kapitalismskepsis som vi klivit över tröskeln till.
Värt att framhålla är Georg Friedrich Jüngers redan nämnda teknikskrift, som var ett svar på den äldre broderns ”Der Arbeiter” (Arbetaren) från 1932. Han skriver här om hur en allt kraftigare dynamik uppstår på grund av teknikens utveckling.
Teknokrater och funktionärer vinner inflytande. Ingenting är beständigt, inte ens den grund som kapitalismen vilar på: egendomen. I blixtbelysning får man ett tillstånd som ganska precist motsvarar dagens dynamik. På den nervösa globala ekonomins scen skiftar temperaturen radikalt. Den som en dag ägt ett hus upptäcker nästa dag att allt har tagits ifrån honom. Den som trott sig ha ett arbete garanterat till pensionen står plötsligt utan något för händerna. Vi befinner oss i en tid av total mobilisering, nu inte militär utan ekonomiskt, men likafullt en följd av tekniken.
Heideggers motsvarande utläggningar är mer kända. Människan betraktas som varats herde, men det är en roll få tar sig an. Moderniteten innebär ett hänsynslöst utnyttjande av världen, en nihilism som griper in i tillvarons alla hörn.
Ernst Jünger har ett mindre affekterat förhållande samtiden, driften att stå utanför samhällsmaskineriet finns också hos honom men man märker hos honom en större nyfikenhet på omvärlden. Han reser igenom den, betraktande och kontemplerande. Hemma odlar han sin trädgård. Från fortfarande radikala högerkrafter har detta framstått som just ”trädgårdsmästarkonservatism”.
Morat har helt rätt i att bröderna Jünger och Heidegger utvecklar en bevarande hållning. Den formades under ett speciellt historiskt förhållande, men i likhet med alla bestående texter är deras innebörd vidare än tidsramen anger. De fortsätter att frambringa något tänkvärt.
