Internet hyllades länge av libertarianer som ett frihetens universalmedel som skulle lösa upp diktaturer, fräta sönder nationalstaten och skapa en skön ny värld bortom den förtryckande staten. John Perry Barlows omåttligt pompösa, men samtidigt oerhört hoppfulla, självständighetsförklaring för internet är läroboksexemplet i dag. Barlow inledde sin text med orden: ”Regeringar i den Industrialiserade Världen, ni trötta jättar av kött och stål, jag kommer från Cyberrymden - Medvetandets nya hem. På framtidens vägnar ber jag er som tillhör det förflutna att lämna oss i fred. Ni är inte välkomna här. Ni har ingen överhöghet där vi samlas.” (”A declaration of the independence of cyberspace”, 1996.)

Inledningsvis var det många som instämde i Barlows beskrivning. David Post, en framstående jurist, föreslog till exempel en egen jurisdiktion för nätet och flera andra förklarade att nationalstaten nu förlorat sin makt helt över individen. Tanken bakom denna sista prognos var att nationalstaten var beroende av sin tvångsmakt och att det skulle vara svårt eller omöjligt att utöva denna på nätet. Barlow, igen: ”Ni har ingen moralisk rätt att styra över oss och ni saknar tvångsmedel som vi har någon egentlig anledning att frukta. /.../ Våra identiteter är inte kopplade till kroppar, så till skillnad från er kan vi inte uppnå ordning med fysiskt tvång.”

Men stämde verkligen det? Fanns det ingen fysisk tvångsmakt, ingen fysisk koppling till cyberspace? Det första verkligt starka motargumentet formulerades av den formidable juristen Lawrence Lessig när han påpekade att hela den tekniska infrastrukturen som nätet byggde på var fysisk och att det givetvis var möjligt för staten att reglera nätet genom att reglera koden. I ”Code and other laws of cyberspace” (1999) utforskade Lessig denna tanke och slöt sig till att om något var denna nya miljö enklare att reglera än den vanliga världen. Vissa beteenden kunde ju helt enkel byggas bort, något som tidigare varit svårt, eller nästan omöjligt att göra i den fysiska världen. (Det finns vissa exempel på undantag där den fysiska platsens arkitektur faktiskt kan utformas för att försvåra demonstrationer eller för att skapa stora upplysta platser som är lättare att övervaka).

Lessig menade att den kod - mjukvara och hårdvara - som Barlows sköna nya värld vilade på var dess akilleshäl, och att det skulle visa sig inom de närmaste åren i form av allt hårdare teknisk reglering av nätet, när kommersiella intressen fått upp ögonen för de enorma ekonomiska värden som nätet kunde skapa och överföra.

Lessigs bok fick mycket uppmärksamhet, främst av två olika slag. Dels fanns det de som höll med honom och menade att han satt fingret på tankefelet i det libertarianska tankebygget, och dels fanns det de som ansåg att han gjorde det alltför enkelt för sig. David Post tillhörde den senare kategorin. Posts argument var enkelt: det är närmast självklart att teknikens utformning reglerar beteende, men därav följer inte att tekniken kan användas för att reglera.

Post menade att Lessig begick två allvarliga fel i ”Code and other laws of cyberspace”. Det första var att han trodde att det skulle finnas en enda lagstiftare, att de kommersiella intressen som Lessig pekade ut skulle kunna ena sig kring en teknisk lösning i vilken en uppsättning regler lagts ned. Teknikens reglerande effekt är ytterst en konkurrensfördel, menade Post. Han kunde ha pekat på de många försök med säkra standarder som upphovsrättsindustrin tog fram (som ”Secure digital music initiative”) som misslyckades fundamentalt med att få några användare - just på grund av den reglerande effekt som standarden hade (man kunde inte kopiera musik i det formatet). I stället var det det långt friare och mer tillåtande mp3-fomatet som segrade och sopade bort många andra standarder. Även om tekniken reglerar är det uppenbart att denna reglering aldrig blir enhetlig - användare väljer bort alltför kontrollerande tekniska lösningar och söker sig mot de mer fria lösningarna. Denna utveckling leder inte nödvändigtvis till den bästa av alla världar, eftersom användarens tendens att välja bort reglerande lösningar också leder till att de flesta inte bryr sig om att använda exempelvis integritetsskyddande teknik när de surfar: även denna teknik är ju begränsande och tidskrävande.

Användare söker sig automatiskt till teknik som lägger så litet transaktionskostnader på dem som möjligt, helt enkelt. Så länge det finns en konkurrens mellan flera olika tekniker kommer alltså Lessigs dystopiska scenario inte att inträffa.

Lessigs andra misstag, menade Post, var att tro att det var enkelt att förutse vilka effekter en viss teknik har. Även om vi erkänner att teknik reglerar, betyder inte det att vi kan förutse vilka regleringseffekter en viss teknik kommer att få. Teknik är - som lagstiftningsverktyg - inte särskilt värdefull. Se bara på musikindustrins försök att skapa kopieringsskydd. I mitten på 90-talet, under slagordet ”The answer to the machine is in the machine”, trodde man att det skulle bli möjligt att bygga in upphovsrätten i tekniken. Nu, i och med den senaste upphovsrättsreformen, är industrin fullständig desillusionerad, och lagstiftaren har infört rättsligt skydd för kopieringsskydd i lagstiftningen eftersom tekniken inte klarade sig på egen hand.

Post och andra menade alltså att det ytterst skulle vara möjligt att bibehålla en modifierad version av den libertarianska bilden av nätet som en befriande kraft. Men har de fått rätt? Sanningen är att om vi ser på nätet i dag så ser vi en helt annan bild: diktaturer som Kina står oförminskat starka, upphovsrättsindustrins stämningar och arbete med lagstiftare världen över har skapat en strängare lagstiftning och lett till rättegångar med betydande skadestånd, yttrandefriheten på nätet hotas ständigt, ibland till och med av förment toleranta regeringar som vår egen.

Är detta samma internet som skulle ge oss frihet? Vad var det som hände? Det är den centrala frågan i Timothy Wus och Jack Goldsmiths nyligen utkomna bok Who controls the internet? Illusions of a borderless world (Oxford University Press, 226 s). Författarnas tes är rå och enkel: libertarianerna underskattade betydelsen av statens våldsmonopol och tvångsmakt. Den koppling till det fysiska som Lessig identifierade var visserligen riktig, men den verkliga utväxlingen av denna svaga punkt ligger inte i att bygga om tekniken, utan i att det är fullt möjligt att identifiera enskilda användare och sedan helt enkelt söka upp dem.

I exempel efter exempel visar Wu och Goldsmith hur just detta sker: hur den kinesiska regimen söker upp dissidenter, hur musikindustrin söker upp fildelande tonåringar och hur köpare som utsatts för bedrägeri på auktionssajten Ebay söker upp bedragarna. Så länge det är möjligt att finna fysiska kontrollpunkter, personer som kan tvingas, angripas eller fängslas, är det också möjligt att kontrollera nätet, menar Wu och Goldsmith.
Men det finns en absolut förutsättning, och det är att det går att identifiera kontrollpunkter eller grindvakter som har en överblick över trafiken på nätet och som kan identifiera de olika individer som handlar, publicerar, fildelar eller bedrar någon. Nätets infrastruktur gör emellertid detta mycket enkelt: internetleverantörer, sökmotorer, e-postleverantörer... alla dessa mellanhänder kan med enkelhet tvingas att efterleva vilka regler som helst.

Tekniken spelar ingen roll. Det är människor och företag som utgör akilleshälen i den libertarianska drömmen.
Wu och Goldsmith inleder sin utmärkta bok med ett av de kanske bästa exemp-len på denna utveckling: företaget Yahoo. För inte så länge sedan stämdes Yahoo i fransk domstol för att man erbjöd nazimemorabilia på sin auktionstjänst. Företaget protesterade och menade att det var en inbilsk och bisarr idé att fransk rätt skulle kunna avgöra vad Yahoo - ett globalt företag - skulle kunna erbjuda på sin webbplats. Domstolen kontrade med att säga att alla företag får anpassa sig till det land de erbjuder sina tjänster i. Yahoo replikerade snabbt att det inte var möjligt att skapa ett ”franskt” Yahoo. Striden fortsatte och en panel med experter kallades in. Denna panel konstaterade att tekniskt sett var det inte särskilt svårt att kontrollera användning baserat på geografiskt ursprung. Åtminstone 90 procent av användarna skulle kunna identifieras nationellt och det ansågs vara gott nog. Domaren dömde till Yahoos nackdel och beordrade att företaget skulle ta bort nazi-attiraljerna från sin webbplats. Yahoo vägrade och inledde en rättegång i USA för att hindra att den franska domen vann kraft i USA. Men företaget hade samtidigt stora tillgångar i Frankrike och den franska domstolen deklarerade helt enkelt att de mycket betydande böter som Yahoo dömts att betala, om man inte följde domen, skulle sökas ur det franska dotterföretaget. Snart nog tog Yahoo - förment frivilligt - bort naziobjekten från sin auktionstjänst.

En smidig eftergift kan tyckas, men det kommer mer.

Helt nyligen skickade den kinesiske journalisten Shi Tao information om det kinesiska kommunistregimen till andra dissidenter. Den kinesiska regeringen kunde snabbt se att han använt ett Yahookonto och sökte upp företaget, som denna gång omedelbart lämnade över Shi Taos kommunikation till diktaturen. Shi Tao dömdes summariskt till tio år i kinesiskt fängelse. När olika aktivistgrupper kritiserade företaget svarade Yahoo att företaget måste lyda lagarna i de land det är verksamma i. Låter det bekant?

Cirkeln sluts. Nationalstaten har återvänt med bett i blick och det en gång stolta och libertarianska internetföretaget har kuvats och blivit ett diktaturens kreatur.

Utvecklingen ger ingen direkt anledning till optimism, kan tyckas, och Wu och Goldsmith är inte heller särskilt optimistiska. De pekar exempelvis på hur den kinesiska diktaturen lyckats stärka sin ställning med hjälp av teknikföretag som skapar känsliga och intelligenta filtersystem, och nu planerar regimen att bygga ett helt eget internet med egna kontrollpunkter. (Författarna menar att där vi en gång frågade hur internet påverkar Kina är det i dag dags att fråga hur Kina kommer att forma framtidens internet, en ganska oroande tanke.)

Det positiva med nationalstatens överlevnad är, menar de dock, att dess rättsliga institutioner möjliggör många av de mest framgångsrika affärsmodeller som finns i dag på nätet. Hela e-handeln förutsätter att det finns en möjlighet att polisanmäla någon, att söka upp dem som inte betalar eller levererar och få det som beställts om inte kontraktet uppfylls. Utan en nationalstat som upprätthåller existerande avtalsrätt skulle nätets frihet aldrig kunna växlas in i ekonomisk tillväxt - och vad skulle då vara nyttan med detta nya frihetens nät?

Är det så här det slutar? Barlows dröm i spillror, de gamla trötta jättarna av kött och stål kopplar strupgrepp på teknoanarkisterna och diktaturen bygger ett eget nät?

Det finns några svagheter i Wus och Goldsmiths argument som är intressanta att utforska. Den största svagheten är just idén att det finns tydliga kontrollpunkter. Nästa generations teknik är decentraliserad och svårare att kontrollera. Grindvakterna försvinner i trådlösa nät, ”grindteknik” och andra innovationer. Anonymitetstekniken utvecklas snabbt och till detta kommer den rasande takt i vilken informationsmängderna i samhället växer. Övervakarna vadar i ett hav av brus och nonsens och att vaska fram det verkligt relevanta blir allt svårare. Med ökande bandbredd och allt billigare och snabbare informationsproduktion förvandlas nätet till ett brusmoln som inte kan reduceras till ett övervakat kommunikationsflöde.

I och med detta kommer nya, smartare tekniska lösningar för att dölja sig också att växa fram. Ett enkelt exempel är den lilla tjänsten Spam mimic (www.spammimic.com) som erbjuder en möjlighet att skicka hemliga meddelanden steganografiskt utformade som skräppost. Dessa spammejl sjunker ned i flödet av skräppost och döljer sig i bruset. Vilken diktatur orkar leta igenom all spam?

Wu och Goldsmith har tecknat en viktig bild av dagens nät, men historien tar inte slut här. Inte på länge än.