Att dela ut Nobelpris för de främsta insatserna inom områden som litteratur eller fred innebär självklart svåra avvägningar. Vi förstår alla att god litteratur i högsta grad beror på smakriktning och personliga värderingar. På samma sätt är en fredsinsats sällan odiskutabel och dess eventuella värde i hög grad en politisk eller ideologisk fråga. Ideologi tycks också ha varit styrande i urvalet av dem som förärats med ekonomipriset till Nobels minne, åtminstone om vi får tro debatterna om ekonomipriset som snarare varit regel än undantag.
Annorlunda tycks det dock förhålla sig med Nobelprisen i fysik, kemi och medicin. Här förekommer sällan några debatter, utan pristagarna presenteras som odiskutabla snillen, osolkade av gräl om ära och rikedom. Aldrig tycks någon reagera över förhållandet att medan prisen i fred, litteratur och ekonomi alltid går att ifrågasätta så är de i fysik och kemi lika oantastliga som självklara. Inte förrän nu när den amerikansk-norske vetenskapshistorikern Robert Marc Friedman presenterar sina decennierlånga forskningsinsatser om spelet kring Nobelprisen i fysik och kemi i boken The Politics of Excellence (Times Books, 327 s).
Bokens grundidé är lika enkel som genial och utgår från den beslutsprocess som ligger till grund för Nobelprisen i fysik och kemi. Sedan dessa började delas ut 1901 har det nämligen till helt avgörande del varit svenska naturvetare som bestämt vilka som skall föräras. Beslutsprocessen är i grunden ganska enkel. Ett antal internationellt kända kemister och fysiker bjuds in att nominera pristagare tillsammans med kemi- och fysikprofessorer vid nordiska universitet och högskolor samt ledamöter i Kungl Vetenskapsakademien. Av de nominerade väljer fem ledamöter i Nobelkommittén för fysik och fem ledamöter i Nobelkommittén för kemi ut någon eller några som föreslås för Kungl Vetenskapsakademien som sedan slutligen röstar fram pristagarna.
Med tanke på inflytandet som svenska naturforskare utövat och fortfarande utövar över besluten om tilldelningen av Nobelpris i fysik och kemi är det kanske självklart att svenska naturvetares föreställningar om vad som skall betraktas som god forskning har varit avgörande för vem som fått pris och vilka motiveringar som lämnas. Det kan därför tyckas märkligt att vi först nu får en initierad analys av hur förhållanden som forskningstraditioner, personliga preferenser, de forskningsfinansiella konjunkturerna med mera påverkat besluten om Nobelprisvinnare. Skälen är främst två. För det första var Nobelarkiven stängda för forskning ända fram till 1974, vilket gör att det är först sedan dess som det föreligger ett historiskt källmaterial som kan belysa hur svenska fysiker och kemister påverkat beslutsprocesserna i samband med Nobelprisen. Och ännu i dag gäller en 50-årsregel som innebär att Nobelarkiven är hemliga i femtio år från det att priset utdelades.
För det andra räcker det inte med att undersöka källmaterialet i Nobelkommittéernas, Vetenskapsakademiens och Nobelstiftelsens olika arkiv i Stockholm. För en analys krävs också omfattande undersökningar av mängder med personarkiv världen över liksom i olika forskningsstiftelsers arkiv som Rockefeller Foundation och den svenska Wallenbergstiftelsen. Av den anledningen tar den här typen av vittomfamnande historiska undersökningar som leder till en verklig förståelse av hur Nobelprissystemet fungerar i praktiken både tid och kraft utöver det vanliga. Det är därför inte konstigt att det tagit Robert Marc Friedman mer än tjugo år att sammanställa ”The Politics of Excellence”.
Men resultatet har tveklöst varit mödan värd. Friedman visar nämligen i sin bok hur snart sagt varje fysik- och kemipristagare är exempel på att interna svenska förhållanden har inverkat på vem som har fått Nobelpris och hur det har gått till. Mest känt är väl kanske att Einstein aldrig fick Nobelpris för sina världskända relativitetsteorier utan i stället först 1922 tilldelades fysikpriset för upptäckten av den fotoelektriska effekten. Skälet till att Einstein trots allt till slut fick priset var inte bara att situationen blev alltmer ohållbar för de motsträviga ledamöterna i Nobelkommittén. Ett annat viktigt skäl var att den teoretiske fysikern Carl Wilhelm Oseen hade beretts plats i Nobelkommittén för att utvärdera Einsteins och Niels Bohrs insatser. Äntligen kunde kommittén knyta till sig den sakkunskap som tidigare saknats.
Men som sagt, Einsteins Nobelpris i fysik är bara ett exempel bland många, många fler på Nobelpris som var beroende på personliga preferenser bland Nobelkommittéernas ledamöter. I stora drag kan det sägas ha funnits vissa återkommande teman som varit bestämmande för vilka som fått Nobelpris i fysik och kemi. För det första handlade det inte sällan om olika tolkningar av kraven i Alfred Nobels testamente på att prisen skulle gälla en upptäckt eller uppfinning i fysik eller upptäckt eller förbättring i kemi. Friedman visar hur prisfrågan många gånger kom att avgöras genom att kommittéledamöter förvägrade misshagliga kolleger pris genom att hävda att deras forskningsinsatser inte kunde betraktas som upptäckt eller uppfinning eller förbättring. Ofta kan Friedman dessutom belysa hur bedömningarna av vad som var upptäckt och inte upptäckt kunde växla beroende på de forskningspolitiska konjunkturerna.
En annan viktig förutsättning för hur Nobelprisdiskussionerna gick var priskandidaternas nationstillhörighet. Frågor om vilka länders forskare som skulle belönas blev särskilt påtaglig under första och andra världskriget då nationalism och politik kom att få ännu större vikt än i fredstid. Inte minst berodde detta på att den svenska politiska ledningens försök att hålla Sverige neutralt även smittade av sig på Nobelkommittéernas arbete.
Särskilt intressanta är de Nobelpris som förärades svenska forskare. Ofta gällde det då pris som tilldelades en kommittékollega som hjälp på traven i hans (för detta gällde endast män) försök att skaffa sig bättre forskningsvillkor. Friedman lyfter särskilt fram fysikern Manne Siegbahn (Nobelpris 1925) och The Svedberg (1926) som exempel på hur Nobelpris till svenska naturvetare kunde utgöra en välbehövlig knuff framåt i strävanden att skaffa forskningsbidrag från utländska och inhemska donatorer. Delvis i kraft av sina Nobelpris kunde både Siegbahn och Svedberg skaffa sig personliga professurer och från universiteten fristående forskningsinstitut.
En annan viktig komponent för hur prisdiskussionerna avgjordes var de svenska naturvetarnas forskningsinriktningar och -intressen. Under 1900-talets första decennier delades exempelvis prisen ofta ut till experimentalister både inom kemi och fysik, något som inte skedde oavhängigt av en stark svensk experimentellt inriktad forskningstradition. Typiskt för detta förhållande var Ernest Orlando Lawrence pris 1939 för utvecklandet av cykoltronen som blivit ett viktigt instrument för att utforska atomkärnan. Friedman visar hur Lawrence Nobelpris hängde samman med Manne Siegbahns strävan efter att bygga en cyklotron vid sitt forskningsinstitut i Stockholm.
Lika snabba som svenska fysiker och kemister var att premiera tekniskt precisionsarbete i laboratoriet, lika långsamma var de att belöna teoretiska landvinningar även om dessa sedan länge nått internationella erkännanden. Einstein har redan nämnts som exempel, men även Niels Bohr, som presenterade sin revolutionerande atommodell 1913, fick vänta till 1922 innan han fick ett pris för ”förtjänster om utforskningen av atomernas struktur och den från dem utgående strålningen”.
Om allt detta och mycket mer kan man läsa i Friedmans bok. som utan tvekan är den bästa redogörelsen som publicerats om de naturvetenskapliga Nobelprisen. För första gången behandlas nämligen Nobelprisutdelningar inom naturvetenskaperna utifrån kritiska utgångspunkter. Nobelpristagarna beskrivs inte som onåbara genier bara för att de var synnerligen skickliga forskare. Att vara skicklig och att ha bidragit till det egna fältets förkovran räcker nämligen sällan till Nobelpris. Utöver dessa självklara kriterier behövs något mer som en forskningsinriktning som faller Nobelkommittémedlemmarna i smaken.
Det är inte omöjligt att den prövande hållning som Robert Marc Friedman intar i samband med de naturvetenskapliga Nobelprisen kan verka stötande för dem som är vana vid att skickliga naturvetare i allmänhet och Nobelpristagare i synnerhet hyllas okritiskt för sina insatser. Det är i så fall synd. För det är först nu som vi får trovärdiga inblickar i hur det verkligen har gått till att utse Nobelpristagare i fysik och kemi. Faktum är att tillskyndare av Nobelprisinstitutionen säkert har mer att tjäna på den typ av realistiska skildringar av urvalsprocessen som den Friedman ger, än gängse kliniska hjältekrönikor som befriats från varje uns av mänsklighet och i stället fyllts med mer men oftare mindre trovärdiga anekdoter. Först genom hållbara vetenskapshistoriska analyser framstår nämligen Noblekommittéernas ledamöter och Nobelpristagarna som människor av kött och blod med allt vad det innebär av mänsklig svaghet och fåfänga. men också av dumdristigt mod och taktiskt sinnelag. Det är med analyser som dessa som de naturvetenskapliga Nobelprisen placeras i ett trovärdigt sammanhang som det kulturella fenomen det är i en tid av tävling och kamp på alla möjliga och omöjliga områden.
Nu när Friedman äntligen lättat på förlåten och berättat den osminkade historien om hur svenska naturvetare delvis motvilligt kom att använda denna formidabla maktfaktor som Nobelprisen har utgjort är det kanske också rimligt att börja diskutera åtgärder för att skapa ett pris som är internationellt, inte bara med hänsyn till pristagare och nomineringsberättigade, utan även med hänsyn till själva urvalsprocessen. Friedman själv föreslår att utländska forskare bör beredas plats som ledamöter i Nobelkommittéerna och inte bara adjungeras för särskilda punktinsatser. Förslaget är rimligt, inte minst då det inte finns något i regelverket som omgärdar Nobelprisen som förhindrar detta.
Ett annat förslag som mer allmänt berör hur väl prisen tillåts spegla forskningens vardag är det om att tillåta att det ges till hela forskarlag i stället för till maximalt endast tre personer som reglerna föreskriver i dag. Även detta förslag är rimligt eftersom de individuella Nobelprisen skapar en felaktig bild av hur vetenskaplig forskning går till. Det har aldrig existerat ensamma genier som når insikter i isolerade miljöer. Som Nobelstiftelsens jubileumsutställning ”Människor, miljöer och kreativitet” på Nobelmuseet i Börshuset vid Stortorget i Stockholm visar är det i stället ett svårgripbart samband av miljö och individ som skapar underlag för kreativa processer. Kanske är det till och med dags att börja dela ut pris till forskningsmiljöer snarare än till en handfull individer?
Kanske är det också dags att ersätta 50-årsregeln med förslagsvis en 10-årsregel. Skälet till 50-årsregeln – att ännu levande Nobelpriskandidater, nominerande och kommittéledamöter inte skall behöva utsättas för granskning – är förvisso rimligt. Men kanske skulle möjligheterna att kunna diskutera mer aktuella Nobelpris utifrån ett omfattande källmaterial ändå väga upp nackdelarna och bidra till att ytterligare förstärka bilden av Nobelprisen som en vår tids verkligt intressanta kulturyttringar.
Bokens fördelar ligger inte bara i det omfattande forskningsarbete som legat till grund för framställningen. Minst lika värdefullt är Friedmans flärdfria och lättillgängliga prosa som gör framställningen lättläst och engagerande utan att det inkräktar på redogörelsen för de komplexa skeendena eller för de vetenskapliga insatser som prisen syftar till att belöna. Här finns äntligen en studie som lyckas tillvarata och återskapa spänningsmomenten inom naturvetenskaperna utan att den – i likhet med flera av de populära vetenskapshistoriska böckerna som under senare år likt en flodvåg slagit in över de svenska bokhandelsdiskarna – brister i den vetenskapshistoriska analysen.
