Det finns ett Europa som få svenskar känner till. I det Europa börjar varje år tusentals unga pojkar och flickor från kontinentens alla hörn att läsa svenska och svensk historia på sina hemländers universitet. Alla dessa svensktalande européer utgör ett fantastiskt nätverk, en kulturens euro som är till god hjälp för alla som vill börja tala om ”Sverige i Europa” och sluta säga ”Sverige och Europa.
Några av dessa skandinavister doktorerar på sina svenska ämnen, men dessvärre översätts de lika sällan till svenska som svensk humaniora översätts till andra språk. En av senare års bättre avhandlingar från detta europeiska nätverk har nu lagts fram på Sorbonne. Den är skriven av litteraturvetaren Sylvain Briens och heter Ingénieurs lyriques: Train, téléphone et génie littéraire suédois (405 s). Författaren har närmat sig den svenska litteraturen ur ett speciellt, men mycket fruktbart perspektiv. Han intresserar sig för hur svenska skönlitterära författare uppmärksammat, diskuterat och estetiskt hanterat den nya kommunikationsteknik, som har sina rötter i 1800-talet, främst tåget och telefonen. Och han följer den svenska litteraturen under en lång period, de hundra åren mellan åren 1850 och 1950.
Just tåg och telefon är väl valda tekniker att studera på detta sätt. De är båda visserligen kommunikationstekniker, men av skilda slag. Tåget bidrog till att revolutionera våra fysiska kommunikationer. Tågen förflyttar människor och varor snabbt och effektivt över långa avstånd. Tåget krympte det geografiska rummet, liksom senare bilarna, flyget och rymdraketerna gjorde det.
Telefonen bidrog däremot till att revolutionera våra immateriella, andliga kommunikationer. Med telefonernas hjälp kan vi utbyta erfarenheter, upplevelser, information och kunskap utan att befinna oss på samma plats. Med telefonerna skapade vi ett gränslöst rum, i vilket vi kan kommunicera i realtid över långa avstånd. Telefonerna är i den bemärkelsen nära släkting till telegrafen, radion, tv-apparaten, datorn och internet.
Denna kommunikationsrevolution är förstås på gott och ont. Kommunikationstekniken gör det lätt för mig att resa till Paris från Stockholm, men lika lätt är det dessvärre att skjuta bomber över kontinenterna. Den ”andliga” kommunikationstekniken har flyttat in världen i mitt vardagsrum. Den känsla av samtidighet som detta skapat är förstås också den på gott och ont. Jag kan på min tv se Carolina Klüft slå till på Stade de France. Men jag vet också, att under sändningen kommer en 30-årig kvinnlig fånge i Texas att få en giftnål instucken i höger arm.

Litteraturhistorikern Sylvain Briens har en filosofisk sida som jag uppskattar. Han utnyttjar till exempel ofta sådana här iakttagelser av kommunikationsteknikens förändringar av våra tids- och rumsupplevelser. Sedan tillämpar han dem i sina litterära tolkningar.
Avhandlingen består av två delar. Den första är kronologiskt ordnad och är en idé- och motivstudie. Här får läsaren veta det mesta om hur svenska författare sett på tåg och telefoner. Och bland dessa författare finns förstås både entusiastiska anhängare av tekniken, och skeptiska betraktare, som fruktar att det goda livet skall gå under i en kultur av apparater och fart.
I avhandlingens andra del överger författaren den kronologiska dispositionen för en tematisk och en mer stilistiskt-estetisk. Här undersöker han vilken funktion de nya kommunikationsteknikerna har i de litterära texterna. Och han visar övertygande och infallsrikt hur de gavs både tematiska och stilistiska roller. Hans analyser säger något om det moderna medvetandet och om moderna litterära tekniker. Ty just dessa kommunikationstekniker tror jag faktiskt inneburit något kvalitativt nytt i vår förståelse av världen. Det har att göra med samtidighet, gränslöshet, fart, hastighet, tid, rum och avstånd. ”Ingénieurs lyriques” sätter vår tids alla kommunikationsevangelier i sund historisk belysning.
Det är rimligt att tala försiktigt om ”nationella identiteter”. Men spännande är det, och ibland provokativt. Lite provocerad blir jag då Sylvain Briens talar om ”La Suède, un peuple d”ingénieurs” och om den svenska litteraturen som ”un lyrisme d”ingénieurs”.
Jag tror nämligen denna författarens karakteristik riskerar att dölja en annan svensk erfarenhet. Nämligen tvetydigheten, klyvnaden i upplevelsen av det moderna. Å ena sidan har svenskar sedan mitten av 1890-talet gärna uppfattat sig som det modernaste landet i världen. Vi har velat ligga på den internationella frontlinjen när det gäller ny teknik och modern naturvetenskap. Flest telefoner och fler järnvägsmil per invånare skall det vara. Produktionen skall vara effektivt organiserad, problem skall lösas rationellt, pragmatiskt och i samförstånd, den materiella levnadsstandarden skall vara högst i världen och självklart bäst fördelad. Ingenjörer, vetenskapsmän och progressiva framstegsmän är hjältar i denna tradition. Allt detta är en orsak till att socialdemokratin varit så populär i Sverige. Folket har trott att den bäst vårdar denna modernitet och dessa framsteg.
Å andra sidan kan Sverige beskrivas som naturens land, präglat av sjöarna, de öppna landskapen, skärgårdarna, fjällen och midnattssolen. De flesta svenskar sägs drömma om en egen sommarstuga, om att fiska i en stilla insjö en sommarmorgon då dimman lättar, om fjällvandringar och om att segla mellan öarna i skärgården och att bada naken i sommarnatten med sin älskade. Eller för att säga det hela mer brutalt: går det i en svensk tv-kanal en film som handlar om Heidenstams språk och på en annan en film om delfiners och apors primitiva signalsystem - då tittar 95 procent av svenskarna på delfinerna och aporna. Denna kulturleda och denna lust att fly moderniteten är nog en orsak till att författare som Bellman, Strindberg, Evert Taube och Ulf Lundell nått status som nationalskalder. Ju mer de drömde om öppna landskap och pastorala idyller, desto populärare blev de i folkdjupet.
Svenska arkitekter har en intressant erfarenhet av denna kluvenhet. De möter, sägs det, svenskar som vill ha en röd, pastoral stuga med vita knutar - men den skall vara placerad på en tomt mitt på Stureplan. Är arkitekternas erfarenheter representativa finns här ett svenskt trauma att bearbeta (och, djupast sett är det just det vi gör den 14 september: tvetydighetens val mellan modernitet och delaktighet å ena sidan, allmoge och oberoende å den andra).
Sylvain Briens negligerar inte denna problematik i ”Ingénieurs lyriques”. Tvärtom visar han mycket tydligt på just denna kluvenhet hos flera av de författare han ägnar mest möda. Så till exempel hos paradförfattaren Strindberg. På det politiska planet är han en stenhård civilisationskritiker, modernitetens och teknikens fiende och naturens försvarare. På det estetiska planet är han däremot en veritabel modernist, som verkligen förmår göra både modernitet och teknik till en del av det litterära skapandet. Likaså pekar Sylvain Briens på hur ”de fem unga” var programmatiskt positivt inställda till de nya teknologierna. Men samtidigt drömde de om ”en teknisk pastoral” och om ett större utrymme för natur, naturlighet och drift.

Kommunikationsteknik utgör en central del av moderniteten. Ofta har både författare och andra intresserat sig för tåg och telefoner mest för att signalera att de är up to date och vid frontlinjen. Men på den djupaste nivån har några av våra främsta författare lyckats fånga kommunikationsteknikens ”tidlösa”, ”slitstarka” dimensioner.
Moderniseringsprocessen kan nämligen uppfattas på ett teoretiskt och allmänt sätt. Det gör Sylvain Briens ibland. Men jag skall här till slut peka på ytterligare en poäng med att göra det. Moderniseringsprocessen kan definieras så här: modernisering innebär att människan successivt ökar sina handlingsmöjligheter genom teknik, vetenskap och begreppsutveckling. På gott och ont gör vi hela tiden nya saker möjliga att göra. På så sätt befinner sig den moderna människan i ständigt uppbrott. ”Bryt upp, bryt upp”, skrev författarinnan Karin Boye i 1920-talets mest citerade svenska dikt. Bryt upp från historien, traditionerna, riterna, vanorna och skapa
nytt.
I denna uppbrottets tradition lever vi alla. På det här mer allmänna planet delar vi våra erfarenheter med de döda. De levde nämligen lika mycket som vi i en permanent kommunikationsrevolution, i en permanent ökning av handlingsutrymmet och de nu döda var precis lika ovetande som vi om vad detta skulle leda till.
Detta är, menar jag, ett huvudskäl till att det som Sylvain Briens skriver om fortfarande är så angeläget, så aktuellt att spegla våra egna erfarenheter i. På det här djupare planet har nämligen inte så mycket hänt sedan år 1850. Det är därför vi kan nicka igenkännande när författaren skriver om Snoilskys järnvägsdikter, om Heidenstams orientaliska resor, om Lubbe Nordströms totalism, om Pär Lagerkvists järnvägspoem och om fem ungas kommunikationsevangelium.
Trots att så fantastiskt mycket hänt med vår teknik känner vi igen de mänskliga erfarenheter som Sylvain Briens tar upp i sin avhandling. De nu döda betraktade landskapet genom tågfönstret - vi ser jorden från en satellitkamera. De kittlades av att samtala med okända i den slutna tågkupén - vi spelar anonyma rollspel på nätet och chattar med människor vi inte vet vilka de är. De döda hade sina upplevelser av fart och hastighet - våra känns inte annorlunda fast vi flyger med jetfart. För dem kunde vänthallen på stationen kännas som vägen ut - kanske upplever en ännu inte född i framtiden en raketbas på samma vis.

Författare som skriver om modern teknik riskerar mer än de flesta att efter ett tag framstå som tidsbundna och passé. En dikt som bara skildrar pistonger, kolvar, ånglok och telefonväxlar behöver dagens läsare historiker för att begripa. När dagens vardagsläsare läser sådana dikter är det som att läsa en dikt om meningslösa och okända museiföremål. Sylvain Briens gör också en fin poäng av Strindbergs geniala grepp i ”Sömngångarnätter”, där han fräckt och framsynt satte sin tids spetsteknologi just - på Paris tekniska museum.
En del av den litteratur som analyseras i ”Ingénieurs lyriques” är av det mycket tidsbundna
slaget. Den är ”bara” historiskt intressant. Och det är förstås inte så bara för historiker. Men en vanlig läsare berörs inte ett dugg av Robert von Kraemer, Fredrik Sander och Josef Julius Wecksell. Däremot tror jag de flesta fängslas av telefon- och tågdikter av bland andra Strindberg, Pär Lagerkvist, Harry Martinson, Stig Dagerman och PC Jersild.
Den litteratur som fortfarande är levande, trots att den teknik den skildrar nu bara finns på museum, är skriven av författare med känsla för kommunikationsteknikens ”slitstarka”, ”tidlösa” dimensioner. De är författare som medvetet eller omedvetet haft förståelse för moderniseringsprocessens relativitet och allmängiltighet.
”Ingénieurs lyriques” är skriven med imponerande överblick och lärdom. Författaren ger oss en helhetsbild av den moderna svenska litteraturen. Han har systematiskt och konsekvent dammsugit den svenska litteraturen på tåg- och telefonmotivet. I det arbetet har han på ett förtjänstfullt sett utnyttjat både de litterära primärkällorna och den tidigare forskningen. Sylvain Briens är också uppslagsrik forskare, som har vänt och vridit på sitt tema och utvunnit mängder av iakttagelser om kommunikationsteknikens litterära funktioner. Och han är inte bara beläst i litteraturens värld, utan vet också mycket om människans hela värld, om ekonomi, politik, teknikhistoria och företagsamhet.
”Ingénieurs lyriques” är en avhandling som kan intressera många. Den tar upp utmaningar som vi alla har att hantera och han ger tänkvärda historiska perspektiv på hur det är att leva i en permanent kommunikationsteknisk revolution. På ett Sverige som ligger i Europa.