Försommaren 1949, 20 år efter ha mottagit sitt Nobelpris i litteratur, promoverades den tyske författaren Thomas Mann (1875–1955) under sedvanligt högtidliga former till hedersdoktor vid Lunds universitet. Mann hade gått i exil efter Hitlers maktövertagande 1933. Sedan dess hade han konsekvent kritiserat nazisterna för deras drastiska brytning med den klassiska humanism, som många européer av hans generation alltjämt ville se som ett bärande element i den tyska kulturen. Manns mest uppmärksammade vidräkning med den nazistiska gökungen blev romanen ”Doktor Faustus” (1947). Här skildrades den tyska katastrofen genom ett demoniskt porträtt av en syfilissmittad men just därför våldsamt kreativ tonsättare, vars öde oundvikligen blev en tilltagande galenskap och en skamlig död.
Just så sorgligt såg många forna Tysklandsvänner i Norden i slutet av 40-talet på det till grunderna krossade och förnedrade Germania. Mann skördade översvallande recensioner och de mest entusiastiska betecknade honom rentav som 1900- talets Goethe. Men över alltsammans svävade en känsla av att hyllningen av Mann samtidigt var ett vemodigt avsked till ett Tyskland som inte mera fanns, eller som i varje fall inte längre var värt att se upp till och följa. Denna reflektion görs av den lundensiske forskaren Johan Östling, som förra året disputerade med en förträfflig avhandling om hur svenskarna i slutet av 1940-talet summerade sina lärdomar av kriget. I blickfånget är föga överraskande nazismen, vilket även framgår av bokens titel Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskriget efterdyning (Atlantis, 392 s).
Östlings verk exemplifierar hur många yngre forskare runtom i Europa i dag utforskar krigshistoria i allmänhet och de två världskrigens historia i synnerhet. Krigens rent militära och politiska aspekter började redan på 60-talet skjutas åt sidan till förmån för mer ekonomiska och sociala betraktelser. Numera är en betydande del av forskningsspetsen inriktad på krigens kultur- och idéhistoria. Det är ingen slump att också ett annat lundensiskt historikerlöfte, Lisa Sturfelt, disputerade i samma tider med undersökning av denna typ. I verket ”Eldens återsken” visar hon bland annat hur den svenska veckopressens mångsidiga gestaltning av första världskriget väsentligen förstärkte uppfattningen om att neutralitet och svenskhet var närapå oskiljbara storheter.
Lund är av hävd ett nordiskt centrum för idé- och lärdomshistoriskt forskning. Och föga överraskande är det just i Lund, som ligger så att säga halvvägs till Berlin, där utforskningen av Tysklands och det tyska kulturarvets betydelse för Sverige och Norden har stått i förgrunden. Detta märks även i Johans Östlings avhandling, som vittnar om en bred beläsenhet i tysk forskningslitteratur om historiefilosofi och så kallad minneskultur. Så gott som alla fashionabla idéhistoriker relaterar i dag i sin forskning till Reinhart Kosellecks kända tes om att vi gestaltar verklighet genom kontrastering av två grundläggande förnimmelser, våra erfarenheter och våra förväntningar. Så också Östling. Han tolkar dock Koselleck innovativt med hjälp av begreppet sensmoral, som enligt honom bättre beskriver minnets och hoppets dialektiska relation: ”erfarenheten och sensmoralen formas inom den tradition där förväntan uppstår”.
Ja, vilken var då svenskarnas sensmoral av nazismen? Östling påminner om att krigets slutresultat ledde till att de nazistiska idéerna blev abrupt tabubelagda. Idéer som i närmare två decennier hade varit ledstjärnan för många framstående intellektuella i Tyskland och på andra håll av Europa betecknades nu utan omsvep som djävulens redskap. Det är först under det senaste decenniet som det internationella forskarsamhället på allvar har börjat ifrågasätta denna svartvita uppfattning. I realiteten var nazismen lika mycket som kommunismen och den liberala demokratin ett allvarligt försök att tackla de stora samhälleliga utmaningar som den västerländska civilisationen stod inför efter första världskriget. Följaktligen överlappade de tre ideologierna i många avseenden varandra, vilket även många av mellankrigstidens mest skarpögda iakttagare noterade. I Sverige marknadsförde socialdemokraterna sin prioritering av nationalstaten med slagordet ”Folkhem”, i Tyskland gjorde nationalsocialisterna detsamma med synonymen ”Volkgemeinschaft”.
En stor missuppfattning är även att man i krigets efterdyningar skulle ha gestaltat antisemitismen som nazismens bärande element. De få som i Sverige över huvud taget berörde hela fenomenet analytiskt betecknade nazismen snarast som en speciell tysk form av nationalism, som i en olycklig i kombination med landets preussiska militarism hade urartat i en primitiv våldsideologi. I motsats till fallet i de flesta andra europeiska nationer fick demoniseringen av det tyska folket sällan explicita former i Sverige. Men frågan är om inte den skarpa vidräkningen med tyskarnas preusseri och idealistiska romantik i stort sett hade samma effekt, det vill säga gav spridning åt en vag känsla av allt som förknippades med det tyska var besmittat och besudlat.
Oviljan att se nazismen som ett allmäneuropeiskt fenomen parades i Sverige elegant med föreställningen om att landets neutralitetspolitik och folkets immunitet mot nazismen var en och samma sak. Östling visar hur konstruktionen av denna patriotiska berättelse om en svensk småstatsrealism ledde till att flera tidigare erkända kulturpersonligheter efter kriget blev mer eller mindre direkt brännmärkta som nazistiska medlöpare. Det mest kända fallet var den tidigare så uppburne litteraturvetaren och samhällsdebattören Fredrik Böök, vars uttalade germanofili redan under kriget hade börjat tolkas som en okritisk entusiasm över Hitlers Tyskland. Efter kriget undvek Böök självfallet att uttala något positivt om nazismen. Ändå tolkades hans tal och skrifter därefter lätt som endera ett förtäckt försvar av Hitlers Tyskland eller ett förljuget kappvänderi.
Det är sant att kritikerkåren vanligtvis skrev uppskattande recensioner av hans omfattande och onekligen ytterst förtjänstfulla författarbiografier från denna tid. Men varje gång Böök dristade föra ett ideologiskt resonemang fick DN:s chefredaktör Herbert Tingsten, hans ettrigaste kritiker inom det liberala lägret, orsak att ösa en slaskhink med dåligt förtäcka nazibeskyllningar över Böök. Östling lyfter även fram ett annat exempel på Tingstens centrala roll i detta systematiska avståndstagande från det tyska kulturarvet i Sverige. Åren 1949–51 avpolletterade Tingsten och hans liberala drabanter i en akademisk fejd fullständigt den tyskfödde idéhistorikern Helmut Wittenberg, som sedan sin flykt till Sverige 1935 konsekvent hade försvarat den tyska konservatismen och idealistiska filosofin mot diverse nazibeskyllningar. Att Wittenberg råkade vara judisk flykting gav honom ingen immunitet. Tvärtom antydde en av hans kritiker gemenligen att detta var den enda orsaken till att han inte hade utvecklats till en fullblodig nazist.
Östling serverar här en längre lista av kulturpersonligheter som stigmatiserades på detta sätt och gör i det sammanhanget en tankeväckande reflektion av mer allmän karaktär. Det stämmer att många av dem fick genomlida resten av sitt liv utstötta och hånade. Men som Östling sarkastiskt påpekar har just detta beryktade eftermäle garanterat många kulturprofiler en bestående plats i historieskrivningen och minneskulturen. Vem skulle minnas Zarah Leander om hon inte skulle ha turnerat i Hitlers Tyskland? Må detta fungera som tröst för alla ideologiskt avdankade kulturarbetare i dagens Sverige. I dag är ni stigmatiserade, imorgon skriver någon säkert en doktorsavhandling om er!
Introduktionen av den svenska enhetsskolan tolkas också av Östling som ett avståndstagande från det av nazismen besudlade tyska kulturarvet. Kraven på en mer demokratisk skola blev onekligen explicita efter kriget och bidrog till att reformen genomfördes både raskt och målmedvetet. Ändå tenderar Östling här att överdriva effekterna av ”nazismens sensmoral”. Som han själv noterar hade det gamla läroverkets exklusivitet och konservatism kritiserats av de demokratiskt sinnade folkrörelserna runtom i Norden alltsedan slutet av 1800-talet. Men i motsats till hans förmenande var denna kritik minst lika frän som 40-talets utfall mot läroverkets klassiska bildningsämnen, som betecknades som en drill i auktoritet och underkastelse. Redan grundtvigianerna såg läroverket som ”den sorte skolen” – den svarta skolan. Enhetsskolans införande var därför mera resultatet av en sekellång samhällsdebatt än en panikreaktion på Hitlers rumlande.
Enligt Östling blev det mentala uppbrottet med den tyska traditionen rentav mer radikalt i Sverige än i Danmark eftersom ”det fanns inget 1864, 1920 eller 1940 i svensk historia”. Iakttagelsen är intressant och leder osökt tankarna till efterkrigstidens Finland, där distansering från det tyska kulturarvet trots alla drastiska ändringar i landets politik likaså blev mer utdragen och avmätt än i Sverige. Precis som i Danmark sammanhängde detta med att Finland redan hade stötts och blötts rejält i sina relationer till stormakten Tyskland. Än hade tyskarnas militära operationer i Östersjöregionen varit räddningen (vårarna 1918 och 1941), än ett dödligt hot mot Finlands statliga existens (höstarna 1939 och 1944). Sådant hade en besinnande effekt på gestaltningen av det tyska kulturarvet.
Naturligtvis påpekar Östling flera gånger att den angloamerikanska kulturens enorma genomslagskraft efter 1945 var en annan uppenbar orsak till den avkylda hållningen till Tyskland. Ändå ger hans skickliga analys ibland intrycket att sorgearbetet efter det tyska kulturarvet var en väsentlig sak för den svenska intelligentian, fastän detta ju skedde alltmer i marginalen av den nya världsordning som dominerades av Förenta staterna och Sovjetunionen. Problemet är främst av berättarteknisk natur. Hur skildrar man begripligt hur samhällsdebatter överlappar och avlöser varandra utan att någon riktigt reflekterar över att samtalsämnen och kärnfrågorna gradvis har blivit helt andra?
Östling återknyter avslutningsvis skickligt till Koselleck, som har framhävt hur erfarenheterna förändras då de återberättas i en ny kontext. Så skedde i hög grad också med svenskarnas bearbetning av erfarenheter av nazismen. Redan i mitten av 50-talet hade minnet av nazismen börjat framstå som en obskyr detalj i berättelsen om det moderna Sverige. Fram till 70-talet styrdes det svenska samhället av en enastående framtidstro, som nästan totalt förträngde den tidigare så allmänna insikten om det tyska kulturarvets betydelse för landets bildningstradition. Borta var den otrevliga frågan om hur denna relation hade fungerat under den nazistiska epoken. Och desto starkare blev övertygelsen om att den moraliska stormakten Sverige hade hittat sin väg redan långt tidigare.
Den skarpögde lundensaren påpekar att det stora internationella intresse som under de senaste två årtiondena visats nazismen har en helt ny agenda. I slutet av 40-talet oroade sig svenskarna framför allt över att den nazistiska svulsten fanns inkapslad i deras eget tyska kulturarv. I dag gestaltas nazismen i de västerländska medierna och populärkulturen som ett allmänmänskligt problem ”med Förintelsen som mittpunkt”. Denna uppfattning är lika förenklad som övertygelsen om att nationalsocialismen var enbart en tysk produkt, men just så omvandlas ju minneskulturen i takt med tiden. Vilket man inser bättre än någonsin efter att ha läst ”Nazismens sensmoral”.
Johan Östling tilldelas i dag årets Cliopris.
