Stieg Larssons succé världen över har knappast undgått någon. Vi har under flera års tid matats med information om hur mycket Millennium-trilogin säljer, till hur många språk böckerna översatts, hur många som har sett filmatiseringarna och så vidare.

Den massiva mediebevakningen kan förstås ifrågasättas, men den är samtidigt begriplig. Millennium-trilogin är den första och hittills enda svenska kioskvältaren på den globala bokmarknaden i modern tid. De tre titlarna har upptagits i en mycket liten kanon av världsomspännande hyperbästsäljare. De har blivit en del av det fåtal big books – ett begrepp myntat av bokmarknadsforskaren John B Thompson – som alla kommersiella förlag drömmer om att ge ut, och som blir allt viktigare i en bransch där de största bästsäljarna står för en allt större del av förlagens intäkter. Utöver Millennium-trilogin kan till sådana böcker räknas bland andra J K Rowlings Harry Potter-serie (1997–2007), Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003), Stephenie Meyers Twilight-serie (2005–2008), Suzanne Collins ”Hungerspelen”-trilogi (2008–2010), och nu senast E L James ”Femtio nyanser”-trilogi (2011–2012).

En spännande bieffekt av det breda genomslaget är alla de böcker om Stieg Larsson och hans böcker som nu publiceras i kölvattnet av framgångarna. Redan finns en uppsjö sådana titlar, vilket är ett tecken på hur snabbt ett bästsäljande författarskap i dag sugs upp av alla delar av litteraturbranschen. En hyperbästsäljare är inte enbart en bok som säljer ofantligt bra och som sedan blir film (och app och datorspel etcetera) – den är också flitigt diskuterad på kultursidorna, en del av ”varumärket Sverige”, ett tacksamt ämne att skriva böcker om och ett givet analysobjekt för cultural studies-orienterade akademiker. Fenomenet i sig verkar attrahera ett nästan lika stort intresse som böckerna själva.


Den finns ett antal olika typer av böcker om Millennium-böckerna. En första kategori är biografiska skildringar av Stieg Larsson som person, skrivna av sådana som kände författaren. Här finns ”Min vän Stieg Larsson” (2010) av Larssons mångårige kamrat Kurdo Baksi, ”Stieg Larsson. Journalisten, författaren, idealisten” (2010) av hans före detta förläggare Jan-Erik Pettersson, samt ”Millénium, Stieg et moi” (2011), samskriven av hans sambo Eva Gabrielsson och författaren Marie-Françoise Colombani. Stieg Larssons livsöde är förstås speciellt. Att han avled innan den första boken hann publiceras har, tillsammans med det rättsliga efterspelet och den mytomspunna fjärde boken, givetvis bidragit till det stora intresset för hans person.


En andra kategori utgörs av ett slags hybridböcker. Här märks ”The man who left too soon: The biography of Stieg Larsson” (2010) av den brittiske deckarkännaren Barry Forshaw, och antologin ”The tattooed girl: The enigma of Stieg Larsson and the secrets behind the most compelling thrillers of our time” (2011), redigerad av Dan Burstein, Arne de Keijzer och John-Henri Holmberg. Den förra befinner sig, sin undertitel till trots, långt ifrån den renodlade författarbiografin. I boken finns visserligen avsnitt om Larssons liv och om rättighetstvisterna efter hans död, men volymen rymmer också romananalyser, presentationer av andra skandinaviska kriminalförfattare, en redogörelse av ”The Millennium tour” i Stockholm, bland mycket annat.

”The tattooed girl” är om möjligt än mer spretig. På sina drygt 350 sidor samsas 32 olika skribenter som alla har någonting de vill förmedla om Stieg Larsson, om Millennium-trilogin, om försäljningsfenomenet eller bara om Sverige i största allmänhet. I denna röra kan nämnas en karta över Södermalm, en feministisk analys av Lisbeth Salander, ”Shocking truths about Sweden”, intervjuer med Paolo Roberto, Robert Aschberg och ett flertal svenska kriminalförfattare, en ambassadörs syn på svenska varumärken (Abba, Ikea, Volvo och Stieg Larsson), berättelser om redigeringen och översättningen av romanerna, avsnitt om Larssons mångåriga engagemang i science fiction-kretsar, och så vidare.


En tredje kategori är populärvetenskapliga antologier om Millennium-trilogin utifrån specifika infallsvinklar, som ”The girl with the dragon tattoo and philosophy” (2011), och ”The psychology of the girl with the dragon tattoo” (2011). Dessa antologier är mer seriösa i sin framtoning: här är det akademiker som i kortare artiklar applicerar filosofier och teorier i sina läsningar av romanerna. Det sker på ett tillgängligt sätt, men samtidigt med teoretisk tyngd. Titlarna ingår i varsin populärvetenskaplig serie, där de få romaner som uppmärksammas samtliga hör till den minikanon av hyperbästsäljare som presenterats ovan. Att en romansvit blir upptagen i dylika serier är alltså att betrakta som en bekräftelse på dess tillhörighet till denna populärlitteraturens exklusiva skara.


En fjärde kategori är de renodlat vetenskapliga arbetena. Två sådana titlar om Millennium-trilogin finns redan i bokform, och antalet artiklar är långt större. I somras utgavs antologin ”Men who hate women and women who kick their asses”, redigerad av Donna King och Carrie Lee Smith. Och i dagarna publiceras ”Rape in Stieg Larsson’s Millennium trilogy and beyond”, redigerad av Berit Åström, Katarina Gregersdotter och Tanya Horeck. Båda antologierna applicerar feministiska perspektiv på Millennium-trilogin.


En femte kategori är parodierna. Ett par exempel är ”The girl with the sturgeon tattoo (2011) av pseudonymen Lars Arffssen och ”The dragon with the girl tattoo” (2011) av Adam Roberts. Att bli parodierad sägs ofta vara den yttersta bekräftelsen på ett konstverks status, även om det i det här fallet rör sig om två slarviga parodier som saknar finess och djupare syfte. Arffssens bok, där Lizzy Salamander blir anklagad för morden på en expert på störar och en opublicerad deckarförfattare, är ett mer eller mindre poänglöst hopkok av referenser till Millennium-trilogin och schabloner om Sverige i största allmänhet. Icke desto mindre är den utgiven på ett etablerat New York-förlag (St Martin’s Griffin) och har ett väl synligt citat från New York Times på baksidan som deklamerar att det rör sig om ”a nifty parody”. Adam Roberts parodi handlar om en ung och vacker drake vid namn Lizbreath Salamander som, då hon stöter på hemligheter, råkar i konflikt med drakklanen Vagner. Djupare än så sträcker sig inte satiren.

Till trenden kan dessutom fogas alla de egenutgivna alster som försöker slå mynt av Millennium-trilogins framgångar. Egenutgivningen på dagens bokmarknad har exploderat, och att försöka överblicka de egenutgivna verken om Stieg Larssons böcker är svårt. Men klart är att de är många – här finns guider, pastischer och erotik, men också e-böcker med titlar så snarlika originalen att avsikten rimligen är att lura konsumenten att tro att de köper en Stieg Larsson-bok.


Den smärre skeppskatalog av böcker om Stieg Larsson och Milennium-trilogin som har radats upp ovan är intressant av flera orsaker. För det första har alltsammans utgivits under de senaste tre åren, och fler titlar är rimligen att vänta. Snart utkommer exempelvis serieboksversionen av historien. Det ska inte heller glömmas bort att Stieg Larsson debuterade 2005 på svenska och så sent som 2008 på engelska. Den sista delen i Millennium-trilogin publicerades i USA och Storbritannien 2010, samma år som de första fackböckerna och parodierna gavs ut.

Steget från bästsäljare till litteratur om samma bästsäljare är i dag med andra ord tidsmässigt mycket kort. Det här märks också på böckerna. Ofrånkomligen drabbas läsaren av känslan av att de har publicerats lite för snabbt, för att hinna rida på framgångsvågen så länge den varar. På dagens globala bokmarknad hinner en hyperbästsäljare publiceras, översättas till 40 språk, filmatiseras och slutligen analyseras under en tidscykel om inte mycket mer än fem år. Med ett sådant tempo blir bästsäljarnas livslängd kort, något som naturligtvis i än högre grad gäller böckerna om bästsäljarna.

För det andra är böckernas omslag och titlar snarlika (med undantag för de tre personliga biografierna om Stieg Larsson, som dock uppvisar stora likheter sinsemellan). Alla alluderar mer eller mindre fantasifullt på den engelska titeln till trilogins första del ”The girl with the dragon tattoo”, eller på originaltiteln översatt till engelska – ”Men who hate women”. Omslagen är övertydliga blinkningar till de två mest spridda utgåvorna av samma bok i USA och Storbritannien, det ena ett grafiskt omslag med uppbruten text där en stiliserad drake kan skönjas i bakgrunden, det andra en naken ryggtavla av vad som ska föreställa Lisbeth Salander, med samma drake intatuerad. En och en fungerar de här böckernas paratexter möjligen tillfredsställande, men ställda bredvid varandra ter de sig närmast skrattretande. Att de kapitaliserar på Millennium-trilogins framgångar är så att säga redan inskrivet i genren, men tillsammans synliggör de att det också verkar vara deras främsta syfte.

För det tredje innefattar böckerna om bästsäljarna alltid beskrivningar av framgången som sådan, där leden i den världsomspännande succén nogsamt redovisas. Vad de här snabbt utgivna titlarna signalerar är att bästsäljare främst är intressanta för att de är just bästsäljare. Det behövs givetvis kulturstudier liksom sociologiska och etnologiska analyser av de populärkulturella trenderna på dagens bokmarknad. Men att skönlitterära analysobjekt i första hand väljs utifrån deras popularitet är mer problematiskt. I dag omskrivs skönlitteraturen alltmer som ett försäljningsfenomen, allt mindre utifrån vad den handlar om och än mindre utifrån hur den är skriven.


Enligt litteratursociologiska modeller konsekreras skönlitteraturen bland annat genom vad och hur mycket som skrivs om den, av vilka aktörer och i vilka forum. Traditionellt har bokrecensioner, facklitteratur och representation i litteraturhistoriska översiktsverk främst varit förbehållet den så kallade kvalitetslitteraturen. Men så är inte längre fallet. Den hyperbästsäljande populärlitteraturen ignoreras numera inte av just någon enda av litteratursamhällets instanser. Den recenseras i allt högre utsträckning på landets kultursidor, och de största namnen får oftast helsidor av välrenommerade kritiker på recensionsdagen.

I översiktsverken befinner sig populärlitteraturen alltjämt i periferin, men också här tar den mark – den senaste reviderade och utökade upplagan av ”Litteraturens historia i Sverige” (2009) har avsevärt fler artiklar om populärlitteratur än tidigare versioner. Och det finns nog ingen samtida svensk författare som kan uppvisa en lika imponerande bredd av sekundärlitteratur som Stieg Larsson, åtminstone inte i kvantitativ bemärkelse.

Uppenbarligen är de många böckerna om Millennium-böckerna försök till att profitera på redan befintliga framgångar, liksom symptom på bokmarknadens accelererande tempo. Men de är också en konsekvens av att den bästsäljande populärlitteraturen i dag tas på ett betydligt större allvar än tidigare. Och att skönlitteraturens kommersiella potential har blivit allt viktigare när det kommer till vad som läses och skrivs om.

Stig Larssons fullträffar