”Det är en syn som icke visar sig på många and­ra ställen /…/, mera målerisk kanske än de ryktbaraste storstadsutsigter i det öfriga Europa, något mäktigt och egendomligt, må hända också fantastiskt. Vatten åt ena hållet, ännu större vatten åt det andra, ­höjder som sträcka sig längs vattnen, med mjuka, i fjärran försvinnande linier, skarpt belysta punkter, hela strömmar af nutidsljuset i natten, på andra ställen bara små lysande prickar, fasta i södermalmsbornas fönster, irrande på vatten­ytan, somliga närmande sig, andra flyende och snart ­slukade af mörkret som på afstånd omger den aftonglänsande staden.”

Stockholm glänser av ljus i skymningen, speglar sina tinnar och torn i vattnen. Det är staden betraktad från ovan, en höstkväll på 1880-talet. Blicken är Claës Lundins, tidningsman och författare av flera böcker om sitt älskade och upphöjda Stockholm. Han har klättrat upp på höjderna vid Slussen och blickar ut över Mälardrottningen. Det är en förändrad och föränderlig stad som brer ut sig under honom, en stad som vill vara i takt med sin tid, världsvan, vacker, välplanerad – modern, kort sagt.

Lundins Stockholm växer till både yta och innehåll. Albert Lindhagens stadsplan från 1866 efter mönster från Paris håller på att förverkligas enligt principerna ljus, luft och framkomlighet. Skönhet, hygien, hälsa och ordning är ledord när kärr och sumphål fylls igen och marken jämnas. Telefontornet, Katarinahissen och Mariahissen sätter snart sin prägel på stadens kontur och vittnar om en ny tid och en ny estetik. Telegraftrådar och telefonkablar tar luftrummet i anspråk, underjorden genomborras av avloppsbrunnar och tunnlar, smutsen och armodet dräneras bort från stadslandskapet. Rätlinjiga stenhuskvarter ersätter gyttret av träkåkar och breda boulevarder skär rakt genom stadens åldriga rutmönster. Strandvägen ersätter kolstybb och fiskstank med sirliga palats och doft av fina världen.

De nya stadsdelarna med hiss och vattenklosett på Karlavägen och Narvavägen lockar en växande och välbeställd medelklass – den nya tidens banerförare. Det rensas i gatunätet. Även bland namnen, som friseras för att passa den nya tiden. I en namnrevidering 1885 ersätts mustigt beskrivande benämningar av mer presentabla namn. Det stinkande Katthavet har redan fyllts igen och förvandlats till Berzelii park. Dygränden blir till Biblioteksgatan, Loppbacken till Parmmätargatan. Kattrackargränden får heta Höga stigen medan stadens Bödelsbackar blir till Snickarbacken och Drottninghusgränd.

Men promenerar gör Claës Lundin och andra stockholmare helst i någon av de många nya parkerna, eller ”i torget” i Kungsträdgården, när stadens centrum mot seklets slut förskjuts norrut från den tidigare stadskärnan. För dem som förfogar över sin egen tid och en rund summa pengar finns i sekelslutets Stockholm också nya möjligheter till förlustelser: butiker av fashionabelt slag, kaféer och luxuösa restauranger. Centrum ligger kring Gustaf Adolfs torg – vid vårt sekelskifte inte stort mer än en rondell för trafiken, vid förra sekelskiftet en pulserande träffpunkt. Nattetid lyses stadens centrum upp av gasljus. Lite från ovan glittrar det löftesrikt och lockande.

När Stockholm lyckas uppfylla denna smickrande bild av sig själv är staden Mälardrottningen, älskad och åtrådd – och skildrad, i en oändligt rik Stockholmiana som speglar stadens ovansida eller framsida, eller hur vi nu väljer att beskriva dess rumsliga position. Men en framsida förutsätter något annat; en bortvänd, mer skuggrik frånsida. Med 1800-talsstadens framväxande offentlighet uppstår tanken om stadens förvridna spegelbild, en kriminell och farofylld nattsida. I takt med att Stockholm lyses upp, bokstavligt och bildligt, mörknar också skuggorna. Staden betraktas med skepsis från flera håll, men kanske framför allt från två ytterligheter på det politiska spektrumet. Å ena sidan från den växande arbetarrörelsen och vänstern, som ser på de skarpa sociala klyftorna och industriproletariatets usla villkor med aversion och oro. Stockholm segregeras. Arbetare för sig, burgna klasser för sig – och de uslaste av de usla inklämda i ofattbar trängsel i delade lägenheter eller i utkanternas kåkstäder. Trots omfattande nybyggnation förmår inte Stockholm sluka de många egendomslösa landsortsbor som sökt lyckan i staden. De spys ut i eländiga kåkstäder i stadens utkanter. Å andra sidan den politiska högern, som förfasar sig över moralens och traditionens upplösning. Stigande siffror för utomäktenskapliga barn och könssjukdomar, ett ökande antal så kallade Stockholmsäktenskap, alkoholism och en allt mer synlig och pockande sexhandel – överallt tycker man sig i Stockholm se bevis för moralens upplösning och sedlighetens förfall.

Bakom Mälardrottningens ridå av nyplanterade trädrader och upplysta gångstråk urskiljer civilisationskritiker en sköka, liderlig och förljugen. När romanjaget i Karl-Erik Forsslunds succéroman ”Stor­gården” från år 1900 klättrar upp i ett utkikstorn och blickar ut över Stockholm, ser han dess ljus och vatten med andra ögon än Claës Lundin:

”Djupt under mig ligger staden; djupt nere i mörkret, men den är full af gnistrande stjärnor och ljus. De lysa i rader å gator å torg, de brinna i de väldiga husmassorna, de flamma utanför kaféer och teatrar, de kila af och an och kors och tvärs öfver strömmarna och vikarnas svarta vatten. Och öfver taken glimma telefontrådarnas nät i den dunkla luften. Hon ligger utsträckt framför mina fötter, drottningen. Grann är hon, höljd af mörkrets tjocka svarta slöja. Öfversållad af pärlor och ädelstenar i fantastiska mönster och bjärta färger. De tindra och glind­ra mot den mörka bottnen; somliga äro lösa, de rulla snabbt hit och dit och draga en lysande strimma efter sig öfver det svarta tyget. Ånej, det är inga pärlor och ädelstenar. Det är glittrande droppar af svett, hvilka prässats ut genom hennes hud, där hon vrider sig i vällust under mörkrets våldsamma omfamning.”

Mälardrottningen avslöjar sin sanna natur. Bakom den vackra fasaden är hon den sköna synderskan, en förklädd sköka som förför och förgör med samma glupande aptit. Medan Mälardrottningen är ett välkänt namn på staden för dagens stockholmare, har färre hört talas om hennes mörka alter ego. Vid tiden kring sekelskiftet 1900 tycks uttrycket emellertid ha varit känt och frekvent använt. Det dyker upp i poem och i verser, i boktitlar och i brev. Namnen på staden kan sägas reflektera sekelskiftets ambivalenta tidsanda; det är både la belle époque och fin-de-siècle, både skimrande framtidstro och nattsvart pessimism. Den moderna storstaden är på så sätt något utöver en samling byggnader, gator och torg. Det är också en abstrakt ort, en idé – eller flera motstridiga idéer – om Staden.

Vår huvudstad är för övrigt knappast ensam om att tilldelas kvinnligt kön. Av någon anledning tycks moderna städer i allmänhet beskrivas i femininum: Berlin som en chic jumperflicka, Paris som en sköka, Jerusalem som en hämndlysten älskarinna. Varför, kan man fråga sig, då den modernitet som förknippas med det urbana livet – rationalitet, framåtskridande, vidsynthet och offentlighet – har en sådan exklusivt manlig laddning?

I en mening kanske 1800-talets Stockholm kan sägas ha varit kvinnornas stad. Kvinnorna dominerade nämligen till antal. Kring sekelskiftet gick 100 män på 123 kvinnor. I staden skapades också offentliga platser för att tillfredsställa och underblåsa förment kvinnliga, moderna behov: konsumtion, skönhet, fåfänga och exponering. 1902 grundades till exempel NK genom en sammanslagning av de två största affärshusen i Stockholm. Nya roller och nya möjligheter för kvinnor uppstod. I staden kunde landsbygdens och småstadens sociala kontroll åtminstone delvis ersättas av en beslöjande anonymitet, och kvinnor bröt ny mark som yrkesarbetande, som konsumenter, som affärsidkare och oförvägna framförare av den moderna tidens fordon: cykeln. Men även om det nu fanns fler rum i staden som faktiskt uttryckligen vände sig till kvinnor – särskilda kaféer, promenadstråk och butiker – säger det troligen mer om hur kvinnorna uteslöts i staden, än hur de gavs utrymme i den. Att vistas på gator och torg blev mer regelstyrt, inte minst för kvinnor, som nogsamt måste ge akt på var, när och hur de rörde sig i staden. Utanför de angivna ramarna var gatan förknippad med smuts och fara. Risken att bli tagen för en prostituerad reglerade alla kvinnors tillträde till det offentliga rummet. För de kvinnor som registrerats som prostituerade var levnadsreglerna än mer restriktiva och satta på pränt. Majoriteten av kvinnoöverskottet tillhörde ju trots allt inte den klass som fördrev sin fritid på schweizerier eller spenderade pengar i klädbutikerna. Enligt fångvårdsstyrelsens statistik ökade antalet kvinnliga lösdrivare kraftigt kring sekelskiftet. Till stor del rörde det sig om kvinnor som kommit inflyttande från landsbygd eller mindre städer, och som hamnade på något av stadens otaliga flickställen, partihotell, tvivelaktiga cigarrbodar eller bordeller, som trots förbudet om hållande av hus där otukt bedrevs var vanliga i 1800-talets Stockholm.

När staden tilldelas kvinnligt kön, får också kvinnor – eller kanske snarare kvinnliga typer – representera staden. För Claës Lundin tycks det vara den mondäna kvinnan som inte står de europeiska metropolerna efter beträffande stil, grace och skönhet, som är Stockholms signum framför andra; den modemedvetna unga kvinnan som ställer ut sig själv till beskådan på promenaderna. I flera samtida texter är det i stället ”gatstrykerskan” som får respresentera den moderna staden. I Forsslunds ”Stor­gården” står ”nattfjärilarna” för det urbana livets dekadens, leda och förljugenhet.

”I stadens mörkaste vrår, i stenhusens innersta hörn och i grändernas gömställen bo nattfjärilar och spindlar, ljusskygga mörkrets barn. I skymningen först våga de sig fram, då smyga de ut på gatorna, då fladdra de hit och dit mellan husen, i torgen och parkerna. Hvar en sådan möter en ensam man, glider hon tätt förbi honom, stryker sig intill honom, spinner ett nät kring honom af heta blickar och döfvande stark doft. Drar honom med sig i sin mörka vrå, smeker honom i sömn, skänker honom sin skönhet en kort stund af glömska och konstlat lugn i jäktet. Suger till gengäld lifskraften ur honom, suger hans själ och samvete och släpper honom fri igen, full af äckel och leda, med en förvriden, förkrympt syn på sig själf, på människan, på lifvet.”

Kanske har denna feminisering av Stockholm något att göra med det faktum att betraktaren av staden företrädesvis är en man. Det är män ur de hög­re klasserna som har haft tillträde till stadens alla sidor. Det är också män som har haft rätten och möjligheten att beskriva Den Sköna Synderskan för en oinvigd omvärld, och det är deras personliga relationer till det urbana rummet som sätter sin prägel på bilden av staden som en kvinna som kan kurtiseras, köpas, erövras, avnjutas, utforskas, penetreras – eller disciplineras, tämjas och kontrolleras, allt enligt en heterosexuell stereotyp där kvinnan/staden är antingen hora eller madonna.

Den sköna synderskan var ett gissel för ordningsmakten och ett skrämmande terra incognita för många. För andra representerade det äventyr, erotisk spänning och en krydda i tillvaron. För ett antal innebar stadens baksida med all säkerhet ett sannskyldigt helvete på jorden. Just som i dagens Stockholm.