Vårt vardagsliv och privatliv har i tilltagande grad kommit att bli föremål för vetenskapliga studier. I den mån man längre kan prata om ett privatliv, när offentligheten privatiseras och privatlivet offentliggörs. Den distinktion mellan offentligt och privat som skapades under framför allt 1800-talet håller på att urholkas, på gott och ont. Tydligast är det kanske i förhållande till sexualiteten, som för bara 10-15 år sedan fortfarande var tabu att tala om, i alla fall i medierna. I dag snackas det om sex överallt. Exemplen är många: vi har sett sex inför kamerorna i dokusåporna, det finns tv-program som enbart handlar om att prata om sex, det snackas om analsex i radio och härom året talade en i flera avseenden liberal partiledare om sin penislängd i tv. Och så vidare. Vi kan alla komma på fler exempel.

Den mediala förändringen har skett snabbt, men även de generella attityderna har förändrats mycket. För mindre än 60 år sedan var homosexualitet kriminellt. I dag är det en självklarhet att homosexuella
ska få gifta sig.

Det stora allmänna intresset för sex speglas alltså också inom forskningen, där sexuella identiteter och praktiker alltmer kommit i fokus för humanistiska och samhällsvetenskapliga studier. Sexualiteten kan undersökas på flera arenor; i statens lagar och regleringar, som står i relation till samhällets värderingar och attityder, som i sin tur står har att göra med alla olika individers sexuella praxis. Det första är tämligen lätt att undersöka, det andra svårare och det tredje betydligt knivigare. Det är ett område som man hade ytterst lite kunskap om innan Kinseyrapporterna kom för drygt 50 år sedan.

Nyligen har det utkommit ett par antologier där sexualiteten diskuteras och undersöks på olika nivåer. Antologin Sex. En politisk historia, med redaktörerna Stina Andersson och Silvia Sjödahl (Alfabetaanamma/RSFU, 327 s) är en kronologiskt uppbyggd 1900-talshistoria, med årtalen för viktiga reformer pedagogiskt listade i början av varje kapitel. 1900-talet behandlas decennium för decennium, med nedslag och utvikningar kring saker som berör sexualiteten. Ett huvudtema är just de stora förändringarna som de senaste generationerna upplevt. Ett problem med boken är att dess många skribenter ofta skriver om samma saker, om RFSU:s viktiga roll, om preventivmedellagstiftningen, om Kinseyrapporten och så vidare. En hel del upprepningar får man alltså stå ut med, kanske för att så många av skribenterna refererar till eller intervjuar idéhistorikern och sexattitydsforskaren Lena Lennerhed, som dessutom bidrar med ett eget kapitel. Boken är huvudsakligen skriven av kvinnor och handlar till stor del om kvinnor, om aborter, p-piller, bikinilinjer och våldtäkter. Men även om kondomens historia - som sträcker sig tillbaka till antiken. Ändå dröjde det tills 1959 innan kondomautomater blev tillåtna, och tills 70-talet innan det blev helt fritt att upplysa om och sälja kondomer.

En av artiklarna handlar om en lesbisk kvinna som ser tillbaka på sitt liv som homosexuell under den tid det var förbjudet att attraheras av personer av samma kön. Artikeln ger en inblick i den lesbiska subkultur som fanns i Stockholm på 30-talet, och om normer och koder inom denna grupp. Filmvetaren Leif Furhammars artikel om filmcensuren visar att censuren länge inte var kontroversiell eftersom värdegemenskapen var så stor. Det gällde att slå vakt om de goda sederna och hålla den eventuella upphetsningen i schack. Det skulle dröja tills framåt mitten av seklet innan censuren började ifrågasättas. Tabun raserades och nya värderingar växte fram och kom i konflikt med de gamla. Under 50-talet fick biografbesökarna se alltmer naket, och under 60-talet befann sig svensk film i den internationella fronten för sexuell frigörelse, och man började tala om Schwedenfilme; inte så konstigt då omkring 20 procent av den svenska filmproduktionen på 70-talet utgjordes av mer eller mindre avancerad pornografi. I dag, efter hemvideons, betalkanalernas och internets genombrott är inte längre den offentliga biografen ett ledande medium för pornografi. Och sedan mitten av 90-talet varken klipper eller förbjuder censorerna något i filmer för publik över 15 år.

De män som figurerar i boken gör det som regel i egenskap av homosexuella. Efter hand framstår den manliga heterosexualiteten som en förunderligt anonym och ansiktslös konstant i den svenska 1900-talshistoria som presenteras. Och därför är det lätt att hålla med sjuksköterskan och sexualupplysaren Stefan Laack, som intervjuas på de sista sidorna i boken, som hävdar att nästan all sexualundervisning i dag riktar sig till vita medelklasskvinnor.

Redaktörerna för boken skriver om ”de sexualpolitiska framstegen” och ”den fantastiska utveckling som skett på området” och boken är delvis en hyllning till pionjärerna och eldsjälarna. Den svenska sexhistorien framställs som en framgångshistoria, med RFSU som en av huvudaktörerna. Samtidigt som man visst kan hålla med om utvecklingen har medfört positiva förändringar, så innebär detta att dagens sexuella normer görs till ett slags rättesnöre för historien.

Det är verkligen en politisk historia boken levererar, fast kanske inte på det sätt som bokens redaktörer tänkt sig - jag gissar att de har haft 70-talets paroll om att ”det privata är politiskt” i bakhuvudet - eftersom huvudfokus ligger på just politiska reformer och lagändringar. Om man däremot läser den lite mer akademiska och problematiserande antologin Sexualitetens omvandlingar. Politisk lesbiskhet, unga kristna och machokulturer, utgiven av Thomas Johansson och Philip Lalander (Daidalos, 281 s), får man delvis en annan bild. Man ser att sexualitetens förändringar under 1900-talet, sedan 30-talet om man ser till Sverige, kan anses ha följt samma mönster - om än i betydligt snabbare takt - som hela modernitetens historia i en foucaultsk tappning och tolkning: den legala och direkt tvingande makten över kropp och handling har trätt tillbaka för den rådande diskursens makt över tanke och opinion. Vi har gått från statlig kontroll till självkontroll. Sexualiteten är numera långt mindre omgärdad av överhetens lagar, förbud och regler - alltså de sexualpolitiska framsteg som den andra boken talar om - men i stället har den mediala makten ökat. Nu påverkas våra attityder och normer snarare av medier, sexrådgivare, pornografi, sexologer och sexstatistik än av lagar och förordningar.

Innehållet i ”Sexualitetens omvandlingar” handlar till skillnad från ”Sex. En politisk historia” mer om vanliga - och ibland ovanliga - människors attityder och beteenden. I ett av bidragen får vi följa med in i ett handbollslags omklädningsrum, vilket ger en inblick i en homofobisk och sexistisk jargong långt ifrån ett politiskt korrekt synsätt på kvinnor och bögar. Genom Jesper Andreassons deltagande observationer anar man här ett enormt glapp mellan den officiella, mediala bilden av sexualiteten och den jargong som förmodligen kan höras på många håll runt om i landet. På så sätt verkar ingenting ha hänt, men samtidig slår verkets redaktörer fast att många undersökningar visar att mannen och kvinnan nu närmar sig i sina attityder till lust och sexualitet. Den passiva och sexuellt förtryckta kvinnan lyser trots allt med sin frånvaro i deras undersökningar, snarare möter vi starka kvinnor som bejakar sin sexualitet.

I medierna har man på senare tid tagit upp problemet med att ordet ”hora” används så ofta bland skolungdomar. I ”Sexualitetens omvandlingar” diskuteras också detta språkbruk i flera av bidragen. Nils Hammarén problematiserar i sin uppsats begreppet. En kille han intervjuat förklarar på detta sätt tjejernas ibland hopplösa situation: ”Det är så här. När inte tjejen vill ligga med honom kallas hon hora, när hon ligger med honom kallas hon också för hora.” Men i många fall är det också tjejer som kallar andra tjejer för ”horor” eller liknande, vilket kan tolkas som en form av assimilering av killarnas beteenden och normer.

Om man sedan läser Fanny Ambjörnssons bidrag med titeln ”Kom nu hora, så går vi!”, så får man en annan tolkning. Ambjörnsson visar övertygande att ordet har en tydlig klassdimension, det är främst förortstjejer på praktiska gymnasieprogram som kallas ”hora” eller själva kallar andra tjejer för detta. Och i dessa fall, särskilt det senare, används ordet enligt Ambjörnssons informanter ofta vänner emellan, skämtsamt, nästan intimt. En flicka berättade att hon blev kallad ”hora” varje dag, antingen av sin bästis eller av andra tjejkompisar. ”Sådant säger man ju hela tiden till sina kompisar och så. Man tar väl åt sig om man är en hora.” En annan av förortstjejerna håller med: ”Man säger det ju hela tiden, så det betyder ju inget längre”.

Ordet måste analyseras i sitt sammanhang, och behöver som sådant inte alltid vara kränkande, även om det i vissa fall uppenbart är det. Allt beror på situationen. Ambjörnsson är därför kritiskt till den officiella förståelsen av ordet där man enbart ser till en genusunderordning. Hon betonar klassaspekten, och poängterar arbetarklasstjejernas motståndsstrategi, där ordet används så mycket att det tappar allt sitt kränkande
innehåll. Flickorna har en rakt motsatt strategi till den som ropas från offentligt håll, där vissa debattörer vill förbjuda ordet. Samtidigt ska det väl påpekas att det är en strategi för de kränkta, att försöka erövra ett nedvärderande begrepp och ge det en egen innebörd.

I sitt bidrag om politisk lesbiskhet skriver Camilla Kolm om en av de mer radikala sexrörelserna i dag. Politisk lesbiskhet innebär att en kvinna (jag känner inte till om motsvarande förekommer bland män), utifrån en feministisk analys väljer att bli homosexuell. Genom det personliga valet ifrågasätter dessa kvinnor en biologistisk och essentialistisk syn på sexualitet och identitet. Och själva det faktum att dessa kvinnor finns är givetvis ett bevis på att det ligger någonting i denna ståndpunkt. Kolms informanter menar att deras val är konsekvensen av kritiken av en patriarkalisk samhällsordning. En av dem säger att hon i första hand inte är lesbisk, utan feminist. Därmed blir det naturligt att vara lesbisk: att ha sex med män blir ett tecken på underordning. Men samtidigt rymmer dessa politiskt lesbiska kvinnors ståndpunkt en paradox. De ifrågasätter och strävar efter att dekonstruera en biologistisk och könsessensialistisk ordning där heterosexualiteten är norm, men konsekvensen av detta resonemang blir en lika hård och biologistiskt grundad kategorisering - män blir på grund av sitt kön per definition förtryckande. Konsekvensen är könsseparering på mer än ett sätt.

De två antologierna är väldigt olika till sin karaktär, men kompletterar samtidigt därmed varandra. ”Sex. En politisk historia” ger en lättillgänglig bakgrund och historik, är rikt illustrerad och innehåller ämnen som spänner över ett stort register, ”Sexualiteten omvandlingar” problematiserar och fördjupar analysen av dagens sexuella normer och identiteter, även om den bitvis är rätt tung och akademisk. Bilden, eller snarare bilderna, som kommer fram genom dessa böcker är mångtydiga och delvis motsägande. Ännu är det svårt att säga vilken övergripande riktning tolkningen av sexualiteten som dominerar i dag har - är det mot fortsatt frigörelse, mot en allmän medialisering eller kanske mot en mer påträngande och normerande diskurs? Jag vet inte, men sexualiteten kommer sannolikt att locka till mer forskning. Särskilt intressant vore att veta mera om och på vilket sätt sexualiseringen i medierna de senaste fem-tio åren har påverkat våra beteenden. Är allt sexsnack i alla kanaler något som bara flimrar förbi i det allmänna mediebruset, eller påverkas vi av vad som sägs i ”Fråga Olle” eller av vad som händer i ”Big Brother”?