År 1781 öppnades den tysk-romerske kejsaren FredrikII:s grav i Palermo. Muslimerna hade kallat honom al-anbaratur (kejsaren), medan kristna smädat honom som ”sultanen av Lucera”. Fredrik var klädd på det mest märkliga vis; i orientalisk silkessvepning broderad med arabiska bokstäver. I handen höll Fredrik ett saracenskt svärd. Och det var ändå han som ensam återerövrat Jerusalem åt de kristna och detta helt utan blodspillan.
Fredrik II:s grav visar att maktkampen mellan det kristna Europa och den muslimska Orienten är betydligt mer komplicerad än vi brukar tro. På sätt och vis är Europa ett ganska nytt begrepp i historien. Vi tänker oss världsdelen som en landmassa omgiven av diverse hav och Uralbergen. Europa är för oss ett ställe befolkat av människor med en någotsånär gemensam civilisation, en i stort sett dominerande religion och en historia som vi alla mer eller mindre delar. Vi tror ofta att korstågen beseglade det där, att reconquistan på Iberiska halvön slutgiltigt drog Europas gräns vid Medelhavet och att missionen hos nordbor och slaver tidigt fastslog vad Europa var för något och var det börjar och var det slutar. Den muslimska kulturens inflytande på Balkan ser vi som en parentes, om än ett par sekler lång, för Europa har plötsligt blivit homogent för oss. Och vi ser den europeiska historien som en långsam rörelse mot det hägrande målet. Någon kanske kallar det EU.
Men som vanligt är det alltså inte fullt så enkelt. Att se den europeiska historien från 700-talet och 1100 år framåt som en sorts lågintensiv grotesk fotbollsmatch mellan islam och kristendom – en sorts kulturernas holmgång – är primitivt och felaktigt. Gränsdragningen mellan Europa/Asien/Afrika är i vissa avseenden en sen företeelse. Åtminstone om man utgår från den Atlanta-baserade litteraturforskaren Ian Almond , som med sund lärdomsaristokratisk skepsis analyserar de förenklade myter vi håller oss med i en välskriven ny bok med titeln Two Faiths, One Banner. When Muslims Marched with Christians across Europe’s Battlegrounds (I B Tauris, 260 s).
Almond börjar med Iberiska halvön på 1000-talet. Det skulle fortfarande dröja länge innan där fanns ett Spanien och ett Portugal. Där fanns vid denna tid istället några kristna småstater i norr, som Galicien, Leon och Kastilien, medan det i söder fanns muslimska områden som Toledo, Zaragoza och Badajoz. Trosfränderna höll inte sams inbördes, om någon trodde det. Istället allierade sig muslimska stater ofta med kristna och det förekom äktenskap mellan kristna och muslimer, såväl på furstenivå som bland gemene man. På Iberiska halvön talade vid denna tid biskopar arabiska och imamer latin, och judiska visirer var rådgivare åt kalifer och arrangerade middagsbjudningar för muslimska poeter.
Man kan också diskutera uppgiften om araberna på 700-talet verkligen erövrade Iberiska halvön. I själva verket var det de kristna visigoterna som begärde hjälp från umayyaderna under kalifen i Damaskus mot en lokal rival. Visigoterna hade möjligen tvekat, om de insett att araberna skulle stanna kvar i närmare 800 år, men så blev det nu. Det är dock betecknande att många judar snart kom att söka sig till Iberiska halvön, på grund av den relativa toleransen. Detta står i kontrast mot den brutala utvisning de drabbades av efter att katolikerna erövrat Granada 1492.
Det finns dock ingen anledning att romantisera förhållandet mellan kristna, muslimer och judar, för visst förekom brutala pogromer, som i Sevilla år 1066. Det fanns städer där muslimsk litteratur inte fick säljas till kristna och judar, där kyrkklockorna inte fick användas och där kristna eller judiska läkare inte fick behandla muslimska patienter. Men där fanns ändå en kulturell gemenskap och också ett ständigt språklig inflytande från ”utsidan”. Om arabiskan dominerade i muslimska länder, så tävlade latin, hebreiska och berbiska dialekter och föregångare till den moderna spanskan om utrymmet. Det fanns aldrig någon hegemoni för arabiskan. Och det iberiska 1000-talet är fullt av allianser mellan furstar av olika religioner, krönt av den kristne Alfons VI:s nederlag mot de nordafrikanska almoraviderna vid Zallaqah 1086. Det hade dock enligt Ian Almond inte handlat om att Alfons inlett den kristna reqonquistan, som ibland påstås. Det hade handlat om att Alfons ville ha mer tribut från vad han såg som kristna och muslimska vasaller.
Det finns många traumatiska händelser i vad som traditionellt setts som kraftmätningen mellan kristendom och islam. Kanske är det största traumat Konstantinopels fall. I förenklad historieskrivning har Östroms undergång setts som en sorts kristen ödestragedi inför en muslimsk flodvåg. Araberna och sedan turkarna har slukat bit efter bit av det östromerska väldet, tills endast Konstantinopel med några fattiga landremsor fanns kvar. Till slut kunde Mehmet II göra sitt intåg 1453 efter en klassisk belägring, krönt med en klassisk stormning. Men det var mer komplicerat än så.
Det handlade aldrig om att en homogen muslimsk överlägsen armé besegrade en sista förtvivlad men enad kristen garnison. För resterna av det östromerska väldet var redan splittrade. De två dominerande familjerna i Konstantinopel – Palaiologoi och Kantakouzenoi – var ibland vänner och låg ibland i fejd med varandra. Ingen av dem såg sig då förhindrad att leja muslimska legosoldater. Man gjorde det desto hellre, då vad socialister skulle kalla klasskamp pågick. Anti-aristokratiska uppror förekom, som i Thessaloniki 1347. Man kunde tycka att Palaiologois och Kantakozenois borde ha vädjat till patriotismen hos underprivilegierade stadsbor och bönder mot det islamiska hotet. Istället tycks man ha spillt tid på att verbalt strida med patriarken om diverse världsliga ting som pengar och borgar. Och värst av allt; man var oförmögen att finna en enad linje beträffande påven i Rom, vars hjälp man kunde ha behövt, inte minst militärt.
Bortsett från detta, hade Östrom 1453 redan goda familjerelationer med den islamiska världen. Man har räknat till inte mindre än 34 byzantiska och serbiska prinsessor som mellan 1297 och 1461 gifte sig med olika muslimska furstar, såväl mongoler som turkar och turkmener. Det innebar att när Mehmet II tågade in i Konstantinopel, hade han ett antal goda dynastiska/juridiska skäl att besitta kejsarens tron.
Det finns flera historiska ironier kring detta Konstantinopels fall. En av dem är att Mehmets storvisir, Zaganos Pascha, var en till islam omvänd grekisk kristen och att den kanon som slutligen lyckades slå hål på Konstantinopels murar konstruerats av en kristen ungrare vid namn Urban. Denne hade trätt i Mehmets tjänst, eftersom han betalade mer än kejsaren. Och mest ironiskt av allt: hälften av den turkiska armén var kristen och hälften av Konstantinopels garnison bestod av turkiska legosoldater.
Belägringen av Wien 1683 är en märkespunkt. Man har sett detta som slutpunkten på den islamiska expansionen i Europa. Det är åtminstone slutpunkten på det Osmanska väldets imperialism, varefter dess tillbakagång börjar. Men det kan diskuteras huruvida detta verkligen var en avgörande kraftmätning mellan kristendom och islam. För faktum är att den osmanska belägringsarmén till mer än hälften bestod av kristna! Belagerung von Wien var inte frågan om turbaner och kroksablar mot allongeperuker och värjor. Det handlade endast i mindre grad om halvmånen mot korset .
I Ungern till exempel hade det habsburgska väldet ofta betett sig illa. Det underlättade den osmanska expansionen i landet under 1500-talet. Samtidigt anlände protestantismen till Ungern, vilket muslimerna aktivt uppmuntrade och gärna tolererade. En del av den protestantiska propagandan kom snart att handla om sultanens tolerans, till skillnad från påvens och Habsburgs repression. Det är betecknande hur det habsburgska Ungerns upprorsförsök på 1670-talet krossades och hur lutherska och kalvinistiska präster fängslades och skickades till galärerna av det katolska Wien. Protestantisk litteratur brändes på bål, protestantiska kyrkor stängdes och protestanter ur alla samhällsklasser tvångsmatades med oblater under katolska nattvardsmässor. Och även om samvaron mellan kristendom och islam i Ungern fortfarande inte skall romantiseras på något vis, så manifesteras den på många sätt i belägringen av Wien 1683.
Det handlade om en för sin tid oerhörd belägringsarmé. Den anses ha uppgått till 100000-120000 man. Den bestod av muslimska turkar, araber och kurder, men till ännu större del av kristna greker, armenier, serber, bulgarer, rumäner, moldavier och inte minst av en stor ungersk kår under ungraren Imre Thököly. Det var ingen uppenbar tvekamp mellan kristendom och islam.
När vi är inne på multireligiösa arméer, är Krimkriget ett obestritt exempel, som Ian Almond avslutar med. Ändå var Krimkriget både mer och mindre multireligiöst än tidigare århundradens konflikter. 1800-talets turkiska arméer bestod numera i mycket högre utsträckning av muslimer och det är meningslöst att förneka den lägre status sultanens kristna undersåtar hade. Samtidigt befolkades de franska och brittiska arméerna av kolonialtrupper, där många bekände sig till islam. I de ryska trupperna hade länge funnits muslimer och så var fallet också under Krimkriget. Deras ledare hade alltsedan 1400-talet svurit trohetsed till tsarerna och deras föregångare på ett exemplar av Koranen, som förvarades i Kreml.
Ian Almonds slutsats är att termer som kristen och muslim inte uppfyller alla de historiska funktioner vi tillskriver dem. De som hävdar detta har enligt honom alltid en gömd agenda, och så har det alltid varit. Habsburg använde islam som ett argument för att behärska Ungern och bekämpa protestantismen där. I Östrom blev skällsordet ”turk” ett sätt att skyla över eliternas egen korruption och inbördes splittring. Almond drar paralleller till vår egen tid. Vissa mediegrupper betraktar ofta konflikterna i Mellanöstern, Irak och Afghanistan som ett utslag av aggression eller kort och gott jihad, vilket befriar en del västliga betraktare från att kritiskt betrakta sin egen skuld i dessa konflikter. Almond citerar Nietzsche som en gång sade att vi skall älska våra fiender, för de säger oss vilka vi är.
En söndagseftermiddag i februari 1229 undertecknade Fredrik II ett avtal. Det innebar att Jerusalem under tio år skulle vara en kristen stad. Staden skulle också ha en remsa land fram till havet och ”korridorer” skulle finnas fram till Nasaret och Betlehem. Muslimerna skulle flytta ut ur staden, men ändå få besöka klippmoskén. De kristna skulle inte under några som helst omständigheter få lämna det avtalade området och inte under några som helst omständigheter få återuppbygga Jerusalems stadsmur. Staden skulle således vara helt försvarslös.
Efteråt sade kejsar Fredrik: ”Hade jag inte varit rädd för att förlora ansiktet inför mitt eget folk, hade jag aldrig besvärat sultanen. För mig är varken Jerusalem eller något i Palestina värt besväret.” Och så kunde alltså också ett korståg sluta. Utan religiös fanatism, utan blodsutgjutelse, men med en smula juridik istället. Att det förvånar oss en del, betyder kanske att vi tagit alltför mycket i historien som givet.
Korsfararna i Jerusalem höll inte avtalet. De vägrade återlämna staden, men eftersom de var splittrade inbördes, återtogs den av muslimer 1244. Sex år senare begravdes Fredrik II i Palermos kristna katedral svept i silketyg med arabiska bokstäver.
