På 1900-talet uppstod ett synnerligen fruktbart möte mellan litteraturen och den samtida bildkonsten. En del framstående författare, däribland Proust, Kafka, Rilke, Pessoa, Aragon, Nabokov, hade en stark relation till samtidskonsten och till stora konstnärer som Picasso, Chagall, Matisse, Chirico, Magritte, Klee och Kandinsky. Bildkonstnärer är ”betydande bundsförvanter” till författare, skriver den franske poeten René Char 1955, och hans uttrycksfulla metafor hänvisar till bildkonstens enorma betydelse för samtidslitteraturen. I likhet med Camus, som i en av sina essäer skriver att endast bildkonstnärerna kan släcka vår sanningstörst, ansåg en del andra författare att det är bildkonsten som kommer sanningen närmast. Mellan förra seklets diktare och bildkonstnärer har det ofta funnits starka beröringspunkter eller rentav valfrändskaper: Saint-John Perse och Braque, Eluard och Dali, Rilke och Balthus, Yves Bonnefoy och Giacometti, Beckett och Bacon.

Under förra århundradet antog den öppna dialogen mellan litteratur och konst olika uttrycksformer – från författarnas mångskiftande texter om olika samtida målare till så kallade ”dialogböcker” med illustrationer gjorda av kända konstnärer. Även på andra, kanske subtilare, plan har 1900-talets litteratur och konst inspirerat varandra. Deras öppenhet för varandra har visat sig vara mycket fertil men bitvis problematisk. Författare som Virginia Woolf, Hesse, Proust eller Nabokov har valt att på olika sätt ge stort utrymme åt målarkonsten i sina böcker. Å andra sidan kan man konstatera att en lång rad konstnärer har infört motiv anknutna till litteraturen i sina tavlor.

Att den mångfacetterade dialogen mellan 1900-talets litteratur och måleri utgör en guldgruva för forskare framgår med all tydlighet av samlingsvolymen Peinture et littérature au XXe siècle (Målarkonst och litteratur under 1900-talet, Presses Universitaires de Strasbourg, 480 s), redigerad av Pascal Dethurens med ett förord av Michel Butor. Volymen innehåller anföranden från ett kollokvium som ägde rum i Strasbourg i november 2004, då litteraturkritiker, konsthistoriker, filosofer och andra forskare från franska universitet samlades för att diskutera frågor kring detta omfattande ämne.

I likhet med andra samtida författare hade Proust ett intensivt konst­intresse. Men vad hade han egentligen för relation till kubismen? Blev han på något sätt inspirerad av ­kubismen i sitt skrivande? Det är fråge­ställningar som lyfts upp i boken av Proust-forskaren Luc Fraisse.

Kubismen nämns i ”I skuggan av unga flickor i blom” (andra delen av ”På spaning efter den tid som flytt”) när berättaren talar­ om ”det som ligger omedelbart framför oss: impressionismen, den musikaliska dissonansen, bruket av den pentatoniska skalan, kubismen, futurismen”. År 1908 – ungefär samtidigt som Proust börjar utforma sitt romanprojekt – använder kritikern Louis Vauxcelles termen ”kuber” på tal om Braques tavlor. Själva begreppet ­”kubism” tillkommer först 1909, och året därpå utvecklar Picasso och Braque uttryckligen sitt konstnärliga projekt.

Genom tidningskrönikor, artiklar, manifest och utställningar blir Proust tidigt bekant med kubismen som konstriktning och med Picassos målningar. (Men det är först 1922 som Proust och Picasso träffas i samband med en minnesvärd middag, där Joyce och Stravinskij också är inbjudna.) Kubisternas sätt att ”bryta sönder den perceptiva kontinuiteten och därmed ge de isolerade beståndsdelarna ett ovanligt skimmer”, deras teknik som målerisk fragmentering och organisation i överlappande plan och facetter, Robert Delaunays ”simultankontraster” – allt detta stämmer överens med Prousts egen syn på romanestetiken.

I boken ”Du cubisme” (Om kubism, 1912) skriver de franska konstnärerna Albert­ Gleizes och Jean Metzinger att kubisternas mål är ”att förflytta sig kring ett objekt för att fånga flera successiva plan, vilka därefter sammansmälter i en enda bild som återskapar objektet i det beständiga”.

I en tidningsartikel publicerad ett år tidigare (en artikel som Proust med all sannolikhet kände till) framhåller Metzinger att: ”Hittills har måleriet besuttit rummet, nu härskar det också i det beständiga.” Förmodligen inspirerad av kubisternas syn på rum och tid förklarar Proust i en parisisk tidning 1913: ”Det finns ju plangeometri och rymdgeometri. För mig är romankonsten inte bara planpsykologi, utan också psykologi över tiden.” Hos Proust är denna uppfattning av rum och tid intimt förbunden med hans banbrytande romanestetik.

Medveten om att vi genom våra syn­intryck aldrig kan uppfatta ett objekt i sin helhet, använder han sig av tekniker liknande kubisternas: ytorna delas in i olika plan och facetter, de olika successiva bilderna överlappar varandra, i synnerhet när det gäller iakttagelser av kvinnoansikten, som i Albertines fall. Det är framför allt genom kärleken med dess begär som rum och tid förenas hos Proust. Roman­gestalternas ansikten visas successivt, först i profil så länge personen i fråga är föga känd, därefter framifrån allteftersom kunskapen om henne fördjupas. Det är i ­romangestalternas stoff och utveckling som Prousts kubism (”en till sitt väsen ­cerebral kubism”, anser Luc Fraisse) ­uppenbarar sig i sin tidlöshet.

Om bildkonsten under 1900-talet gav nydanande impulser till den litterära skapande processen, var det i ännu högre grad litteraturen som från mikro- till makronivå återspeglades i bildkonsten. I ett av ­volymens mest fängslande kapitel gör ­Pascal ­Dethurens, professor i litteraturvetenskap, en djuplodande analys av bilden av läsaren i europeiskt måleri, såsom hos Léger, Matisse­, Magritte, Chirico, ­Hammershøi, Vieira da Silva, Picasso och Balthus.

Litteraturen reflekteras på varierande sätt i förra århundradets måleri – från bokstäver, ord eller hela meningar, till exempel hos Juan Gris, till boken som objekt hos Picasso samt hela bibliotek i exempelvis Vieira da Silvas målning ”Malrauxs bibliotek” (1974). Men det är framför allt genom bilden av bokläsaren som litteraturen tar plats i målarkonsten. Medan läsningen i olika receptionsteorier framstår som en dynamisk akt, socialt, historiskt och kulturellt betingad, är den i måleriet inte sällan nära förbunden med drömmen. I Fernand Légers­ tavla ”Läsningen” (1924) försätter läsningen människan i ett drömtillstånd. Med varsin öppen­ bok i handen är den drömmande kvinnan och mannen helt avskärmade från verkligheten. Deras ansikten förvånar genom den tomma blicken, den likgiltiga orörligheten – boken har blivit medelpunkten i deras universum. Med andra ord är läsningen hos Léger allt annat än en dynamisk akt.

I Balthus oljemålning ”Barnen” (1937) kan man se en flicka försjunken i sin bok och en drömmande stående pojke, båda två projicerade i ett slags viktlöst tillstånd. Vad måleriet tvärtemot olika litteratur­teorier visar här är att ”det verkligen finns benådade ögonblick när böckerna förhäxar sina läsare så att dessa glömmer den blick som yttervärlden riktar mot dem”. Dethurens gör också en annan intressant iakttagelse: långtifrån den klassiska bilden av en läsande kvinna sittande vid ett bord, ändras i Balthus målning själva kroppsställningen. Kroppen behöver inte längre anpassa sig efter den sociala korrektheten och dess konventioner: stödjande på båda armarna ligger flickan halvt framåtlutad på golvet. Genom läsningen uppnås hos Balthus en annorlunda form av världsfrånvändhet – den fullständiga försjunkenheten.

I litteraturteorin har läsaren traditionellt framställts som en intellektuell person, ett aktivt, skapande subjekt, försett med alla möjligheter att tolka. Att denna syn på läsaren förnekats av målarkonsten blir uppenbart när man betraktar Magrittes tavla ”Undergiven läsande kvinna” (1928). Här visas att det är en fälla att tro att människan genom läsningen skulle kunna råda över verkligheten: när hon läser upplever kvinnan med förskräckta ögon en intensiv fascination, vilken kräver av henne absolut lydnad. Den tyranniska läsningen tvingar henne till en ofattbar undergivenhet.

Kan människan på målarduken bli lycklig genom att läsa? När man tittar på Matisses­ fagra läsande kvinnofigurer inser man att läsningen skänker dem ren lycka – de läser helt enkelt för nöjes skull och ingenting kan störa deras sinnesfrid. Långtifrån allt som har med intellektuellt kunskapsinhämtande att göra leder läsningen till subjektets saliga sammansmältning med själva läsakten. Hos Matisses läsande­ kvinnor blir själva läsningen ett ändamål i sig.

Det faktum att litteraturen haft en stor dragningskraft på åtskilliga bildkonstnärer har tagit sig olika uttryck. Hos den schweiziske målaren Félix Vallotton (1865-1925) har hans litterära ådra lett till en sällsynt korsbefruktning mellan bild och ord, vilket utgör ämnet för en insiktsfull analys skriven av Guy Ducrey, professor i litteraturvetenskap.

Efter att i flera år ha nått ut till publiken genom sina trägravyrer blir Félix Vallotton mot slutet av 1800-talet alltmer känd för sina målningar. Han målar mycket, och trots att hans konstverk ofta är kritiserade uppmärksammas de i allt högre utsträckning. Mitt i denna kreativa period börjar Vallotton i hemlighet ägna sig åt skönlitteraturen. Han skriver tre romaner – ”Les Soupirs de Cyprien Morus” (1900, Cyprien Morus suckande), ”La Vie meurtrière” (1907, Dödligt liv) och ”Corbehaut” (1918) – men ingen vill publicera dem under hans livstid. Romanerna, utgivna postumt 1945, 1930 respektive 1970, ger prov på hans stora litterära begåvning och framför allt på hans exceptionella stilistiska verv. Var och en av dessa romaner skulle räcka för att ge honom en plats i förra seklets litteraturhistoria, understryker Guy Ducrey. Han ställer sig frågan om det finns något samband mellan Vallottons litterära alster och hans konstverk.

Enligt Ducrey kan man se en tydlig utveckling hos bildkonstnären Vallotton. Hans tidiga produktion – till exempel trägravyren ”Pengarna” (1898), helt dominerad av svart, eller målningarna ”Lögnen” (1898) och ”Besöket” (1899) – har en stark berättande karaktär. Den mörka, ironiska berättelsen i dessa verk handlar ofta om borgarklassens hyckleri. För den vid denna tidpunkt unge Vallotton är måleriet nära förknippat med hans översvallande berättarlust (för övrigt anförtror han 1903 en amerikansk journalist att han i de yngre tonåren drömde om att bli författare). ­Däremot i Vallottons senare konstverk avmattas själva berättandet. Det är för det mesta landskapsmålningar med motiv från Normandie, där människofiguren blir allt mindre tills den i vissa fall helt suddas ut.

Hur kan man då förklara att berättandet får allt mindre utrymme i Vallottons senare målningar? Ducrey menar att genom att skriva de tre romanerna får Vallotton utlopp för sin litterära kreativitet, och därmed frigör han sig från ”den narrativa frestelsen”. Man kan konstatera att hos Vallotton kompletterar bild och ord varandra på ett utomordentligt sätt.

När man läser samlingsvolymen ”Peinture et littérature au XXe siècle” öppnas dörren på vid gavel till ett spänningsfyllt, dynamiskt forskningsfält. Boken innehåller intressanta iakttagelser och insiktsfulla analyser, den vidgar perspektivet och inbjuder till reflexion – ett riktigt guldkorn för alla litteratur- och konstintresserade.