Tidningsläsandet är den moderna människans ersättning för morgonbönen. Det menade filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel för knappt 200 år sedan. Hans iakttagelse visar att dagspressens framväxt var en del av sekulariseringen. Tidningsläsandet var också en individuell akt i tysthet, men ägde samtidigt rum som en kollektiv ceremoni; alla läste samma nyheter, om samma händelser. Tidningarna blev efter dagspressens genombrott en ”bestseller för en dag”, med den amerikanske forskaren Benedict Andersons ord.
Dagstidningarna blev också en av de första modernt massproducerade varorna, och de kom att omedelbart förebåda det inbyggda åldrande som moderna konsumtionsvaror är behäftade med. Samma dag de trycktes var de föråldrade. Därmed kan man säga att tidningarna var med och skapade den känsla av flyktighet och osäkerhet som är oupplösligt förbunden med moderniteten.
Den presshistoriska forskningen är tämligen aktiv just nu. Nyligen avslutades det stora projektet ”Den svenska pressens historia” i och med att det fjärde bandet kom ut. Dessutom utkom Stig Hadenius omfattande DN-historik för en tid sedan, och veckan före jul disputerade den lundensiske idé- och lärdomshistorikern Patrik Lundell på avhandlingen Pressen i provinsen. Från medborgerliga samtal till modern opinionsbildning 1750-1850 (Nordic Academic Press, 384 s). Ytterligare presshistorisk forskning är också på gång.
Lundell har tagit sig an en krävande men sedan länge efterfrågad uppgift, att fånga upp förändringar över tid inom pressutvecklingen. Stora delar av den befintliga presshistorien behandlar nämligen ofta mycket kortare tidsspann. I ”Den svenska pressens historia” var varje del skriven av experter på en viss period. Och härom året kom exempelvis en avhandling från Göteborg som behandlade pressen mellan 1809 och 1830. Slutpunkten var det år då Aftonbladet grundades, vilket brukar ses som ett startskott för den moderna pressen.
I och med Lundells bok finns det nu möjlighet att se de stora linjerna. Med en liten reservation. Han har främst tittat på lokalpressen i två städer, Linköping och Norrköping. Även om jag tror att hans resultat har bärighet nog för att säga något om utvecklingen i hela riket så bör man ha i bakhuvudet att undersökningen inte är rikstäckande.
Ett synsätt som varit bärande för Lundell i hans analys är att tidningspressen måste förstås på den egna tidens villkor, och inte dömas efter i vilken grad den liknat dagens tidningar. Ett sådant perspektiv kan ibland skymtas inom pressforskningen, där man ofta sett tidningarnas framväxt som en kamp mellan gott och ont, mellan liberala tryckfrihetskämpar och konservativa censurivrare.
Lundells avhandling är rik på iakttagelser, och hans huvudtes är sammanfattad i hans undertitel. Han menar i grova drag att man under de hundra åren från 1750 till 1850 kan se hur de tidningsskapande boktryckarna ersattes av professionella publicister. Denna process innebar givetvis att tidningarna ändrade karaktär. Utgivarna under 1700-talet uppfattade som sin skyldighet att publicera insänt material i tidningarna, och läsarna såg det som sin rättighet att få göra sin röst hörd. Synsättet bottnade i ett upplysningsideal där Sanningen – höjd över tid och rum – och det allmännas bästa var målet. Tidningarna syftade till neutralt faktaspridande, och utgivaren var helt enkelt den som tryckte.
Detta har Lundell kallat den medborgerliga litteraturen. Den involverade en liten men lärd elit, som med hjälp av upplysta inlägg skulle komma tillrätta med fördomar och tillfälliga opinioner. Det finns exempel på en tidningsutgivare som på 1770-talet ursäktade ett par dåliga dikter som publicerades, men de var insända och måste därför tryckas. Man kunde också stöta på rubriken ”Insändt och måste införas”.
Tidningsutgivaren själv förväntades inte ha några åsikter i någon fråga utan var snarast en hantverkare. Avisorna syftade till ett samtal mellan dem som bodde på orten där den utgavs. Den censur som existerade vid denna tid sågs faktiskt som ett hjälpmedel för utgivaren. Censorn skulle inte bara kontrollera innehållet i den mån det rörde statsintresset, utan även se över språk och stil. Det finns exempel på censorer som påtalat vikten av korrekturläsning efter att ha hittat tryckfel.
Hållningen i tidningarna var under 1700-talet eklektisk, man saxade frimodigt ur andra texter utan tanke på originalitet. Dels eftersom originalitetstanken på allvar uppkom först under romantiken åren runt 1800, dels eftersom boktryckarna behövde material att fylla sina tidningar med. De saknade resurser till att hålla sig med fasta skribenter. I stället fick bidragsgivarna ibland själva betala för att få sina alster publicerade.
Under början av 1800-talet inträdde den stora förändringen av detta mönster, som innebar en professionalisering av publicistrollen. Den moderna journalisten föddes. Då ersattes utgivaren av den suveräne redaktören. En orsak var allt utrikesmaterial som fyllde tidningarna åren kring den franska revolutionen. I och med detta fick bearbetat material ta plats på bekostnad av medborgarnas insända alster. Tidningarnas innehåll blev allt mer präglat av dess utgivare, samtidigt identifierades utgivarna allt mer med sina tidningar. Ett tydligt exempel är Argus från 1820-talet, vars ena redaktör Johan Johansson brukade kallas Argus-Johansson. Tidningen blev med Lundells ord ett subjekt. Samtidigt började det moderna politikbegreppet ta form.
Politik hade under 1700-talet syftat på kunskap eller vetenskap om den givna ordningen i världen, men i och med att pressen rapporterade mer och mer om utrikespolitiska händelser i en föränderlig värld och tog politisk ställning, började de kallas politiska tidningar. Under tidigt 1800-tal började därmed opinioner och egna åsikter i tidningarna ses som allt mer positivt. Så under 1800-talets första decennier började allt fler publicister ta ställning, och ta på sig rätten att representera medborgarna och ge en röst åt allmänheten. Detta var något nytt och provocerande för många. Den tidigare tidningspressen syftade till att söka sanningen över partsintressena och opinionerna, och helt plötsligt fick man under 1810- och 20-talen uppleva tidningar som medvetet gick in för att skapa eller spegla opinioner. Detta var hårresande, enligt somliga. Där någonstans började den strid mellan vad vi brukar kalla konservativa och liberaler, som skulle prägla stora delar av 1800-talet.
I och med att tidningarna började saluföra olika politiska idéer begynte själva politiken betraktas som polariserad och olika ståndpunkter kunde placeras på en glidande skala. Här kan vi börja känna igen dagens tidningar och politikbegrepp, som alltså föddes under de omtumlande första decennierna av 1800-talet.
Samtidigt skedde andra förändringar under första hälften av 1800-talet. Redaktörskapet blev som sagt ett yrke, och tidningsmakeriet var inte längre bara en bisyssla för en boktryckare. Det innebar att innehållet allt mer styrdes av redaktionen, som började växa. Framåt mitten av 1800-talet började man ha korrespondenter och även ett visst bildmaterial i tidningarna. Även om det fortfarande saxades inrikesmaterial – nu på bekostnad av utrikesnyheter – blev kravet på originaltexter större. Konventioner skapades, om man lånade skulle källan anges, upphovsrätten började diskuteras.
Tidningarnas antal och upplagor växte, och efter hand bildades föreningar för publicister och man tog sig för att skriva sin egen historia. I och med att tidningarnas maktposition började befästas ökade redaktörernas status. Journalistiken professionaliserades, kort sagt.
Lundell reviderar också synen på den konservativa pressen. När den egna historien började skrivas kring mitten av 1800-talet var det de segrande liberalerna som tog ut riktningen. De var hjältarna och skaparna av opinionspressen. De konservativa, som kritiserat publicisternas sätt att ta ställning i samhällsfrågor, svartmålades som bakåtsträvare och mörkermän. I Lundells tolkning var det i själva verket de som försvarade den gamla modellen, där det rådde åsiktsfrihet inom tidningarna, där alla röster skulle få höras i ett upplyst, rationellt samtal, öppet för alla (inom samhällseliten). Den nya ordningen innebar debatt mellan tidningar, inte mellan medborgarna.
Vad gäller den övergripande utvecklingen bekräftar Lundell hur pressen till att börja med var lokal, för att sedan bli regional och slutligen nationell under 1800-talet. Dagspressen medverkade till att skapa ett nationellt samtal mellan olika regioner av landet som tidigare inte haft så stora kontakter med varandra.
Att läsa gamla tidningar är både fascinerande och svårt. De är ofta fyllda av svårtolkade referenser, ironier, allegorier och tidstypiska uttryck. Inte sällan kan det vara knivigt att avgöra vad som är allvar eller skämt. Detta språkbruk var ibland ett sätt att komma förbi censur och indragningsmakt, ibland en tidstypisk jargong vars innebörd har gått förlorad. Dessutom var själva språket i sig i gungning. Tiden efter den franska revolutionen spreds nya politiska idéer över Europa på ett devis nytt språk. Ofta talades det om de ”s k publicisterna” eller om den ”sanna liberalismen” eller liknande. Markeringarna kring de nya orden var ett sätt att förhålla sig till dem, för deras innebörd var ännu inte helt fastställd. För att förstå och kunna analysera tidningsspråket krävs tålmodig läsning av gamla frakturskrifter. Lundell har lagt ned mycket tid för att förstå publicisternas och tidningsmakarnas världsbild.
De som sysslar med presshistoria om 1700- och 1800-talen måste också förhålla sig till den tyske offentlighetsteoretikern Jürgen Habermas. Hans teorier om den borgerliga offentligheten som växte fram och ersatte den äldre så kallade representativa offentligheten har diskuterats fram och åter bland forskare. Lundell gör ingen större sak än nödvändigt av detta, utan menar att den verkligt medborgerliga pressen existerade på 1700-talet, då en liten elit faktiskt deltog, till skillnad från under 1800-talet då allt fler tog del av pressen, men inte deltog själva. För, som han skriver, ”att ta del av är inte detsamma som att delta”. Därmed var, och är, inte den moderna pressen en demokratiserad variant av den medborgerliga tidningslitteraturen av 1700-talssnitt.
”Pressen i provinsen” är så välskriven och lättläst att det inte känns som om man plöjer sig igenom en doktorsavhandling när man läser den, och det är menat som beröm. Man blir övertygad av Lundells resonemang, som hela tiden är väl grundade i källmaterialet. Han räds inte att kritisera sina föregångare, många noter är fyllda av skarp polemik. Och det är så vetenskap utvecklas. Dessutom är verket förskonat från mycket av den begreppsakrobatik som ibland kan tynga humanistiska avhandlingar. Men det blir inte mindre vetenskapligt för det. Lundells bok är väl förankrad i forskningslägen och aktuell teoretisk debatt, men detta skymmer inte hans sikt i källorna. Ett antal upprepningar får man ha överseende med, de hör till stilen för avhandlingar.
Om man skall vara kritisk, så är det mot att han lagt för stor vikt vid det han kallat den medborgerliga litteraturen under 1700-talet. Trots allt var det tidningar med upplagor på i snitt ett hundratal exemplar, och med sannolikt avsevärt färre skribenter. Det medborgerliga samtalet gällde ytterst få. Och att han inte på något vis har anknutit till Benedict Andersons resonemang om mediernas och dagspressens betydelse för moderna nationella identiteter kan man bortse från. Referensen kanske är för uppenbar, men skulle inte ha skadat.
Svensk presshistoria har fått ett nytt centralt verk, som dessutom är angelägen läsning för de flesta forskare som håller på med sent 1700-tal och tidigt 1800-tal, då tidningarna blev den maktfaktor de fortfarande är. Och fortfarande sitter vi tysta på morgonen och läser i tidningarna om samma nyheter – ensamma i vår läsning, men tillsammans i en gemensam handling.
