De republikanska primärvalen i USA är över. Mitt Romney säkrade segern i slutet av maj (och vann det allra sista i Utah för en dryg vecka sedan) och han gjorde det med hjälp av en välfinansierad kampanjorganisation och för att han anses ha störst chanser att besegra Barack Obama i valet i november. Någon vinnande persona har han inte kunnat utnyttja och inte heller sina politiska meriter från tiden som guvernör i Massachusetts 2003–07. Tvärtom har många republikanska väljare och kommentatorer tvivlat på honom på just dessa grunder. När förberedelserna inför höstens debatter nu pågår som bäst är det dessutom många som frågar sig vilken typ av presidentkandidat Romney egentligen blir.
Vilket inte är alldeles självklart. En avslöjande incident inträffade i mars när en av Romneys kampanjstrateger jämförde den närmaste framtiden med en etch-a-sketch, det vill säga en leksak på vilken man ritar en bild som kan raderas och ritas över. Kritikerna såg i liknelsen ett bevis på organiserad opportunism och Romney tvingades intyga väljarna att han de facto är konservativ och kommer så förbli. Somliga nöjde sig med det medan andra naturligtvis hörde motsatsen: att han faktiskt blir (och är) något annat.
Nämligen vad? I vissa kretsar är alternativet numera ett skällsord: en moderat republikan. Det amerikanska ordet moderate motsvarar inte exakt det svenska moderat men har samma bas i begreppet moderation i betydelsen måtta eller måttfullhet. Det vill säga – i politiska sammanhang – en position mellan extremer. Under vintern och våren märktes ingen sådan moderation i de republikanska debatterna. Tvärtom blev dessa snabbt en tävling i renodling av en aggressivt populistisk konservatism. Romney spelade med men saknade alltså förmågan att övertyga en gång för alla.
Framväxten av den nyare konservatismen i USA är väl genomlyst av både historiker och partistrateger. Den är i och för sig svår att definiera exakt men bygger allmänt på återhållsamma federala budgetprinciper, frihandel, ”traditionell” familjepolitik (inräknat abortmotstånd) och uttalad antisekularism. Fixstjärnan är Ronald Reagan, från början uträknad men med tiden upphöjd till en profet som ristade in doktrinen att ”staten inte är lösningen utan själva problemet” i sten. Många är de som mer eller mindre trovärdigt utnämnt sig själva till Reagans efterföljare och till dem har på senare tid hört Newt Gingrich, Michelle Bachmann och Rick Santorum. Populismen har förenat dem, liksom för övrigt oförmågan att efterlikna förebilden.
Mindre känd och omskriven är historien om det republikanska partiets moderata falang, men med Rule and ruin: The downfall of moderation and the destruction of the R epublican P arty, from Eisenhower to the Tea Party (Oxford University Press, 482 s) har Geoffrey Kabaservice nu lagt en grund till vidare studier. Boken är enormt detaljerad och säger åtskilligt om amerikansk partipolitik. Betydelsen av koalitioner framträder tydligt liksom de konstanta spänningarna mellan guvernörer och nationellt orienterade politiker. (Romneys legitimitetsproblem berör båda dessa aspekter.) Kabaservice visar också att program och policyförslag kan formuleras i förbluffande snäva kretsar. Inget av de två dominerande amerikanska partierna kan kallas folkrörelser och det är en förklaring bland flera till att kampanjorganisationerna måste byggas upp på nytt i snart sagt varje enskild valrörelse.
Framför allt är ”Rule and ruin” en krönika över en förlorad kompromissvilja. Begreppet moderation fungerar här som en historisk etikett som också har kännetecknat den metod som många gånger har fått hålla samman koalitionen mellan liberala, progressiva och konservativa republikaner. Den som går tillbaka till 1950- och 60-talen finner rent av ett parti som gjorde en dygd av en moderat pragmatism som inte saknade radikala inslag. Dwight D Eisenhower, president 1953–61, förblev republikan livet ut och stödde lojalt partiets nyorientering under 60-talet men hade då redan levererat en svidande kritik mot militarism och intressepolitik. Staten var i hans ögon en balanserande kraft som byggde vidare på 30- och 40-talens välfärdsreformer och expansion av centrala samhällsfunktioner. På andra nivåer i partiet fanns viljan att göra frågan om medborgerliga rättigheter till en nationell angelägenhet klart artikulerad.
Men under 60-talet blev moderationen som ideal och praktik öppet utmanad. USA var en federation stadd i förändring samtidigt som kalla kriget skapade en logik som skärpte motsättningarna även inom landet. Eisenhowers ljumma och något statiska medelklassnorm representerade här en typ av stagnation som inte passade i en föränderlig värld. När liberaler i det demokratiska partiet framför allt i de nordöstra och västra delarna av USA formulerade en bredare samhällsvision öppnade sig också en strategisk möjlighet i södern. Den förste presidentkandidaten som exploaterade den genom att locka till sig de socialt konservativa segregationisterna, som annars röstade på demokraterna, var den numera ökände senatorn Barry Goldwater. Hans uppgång och fall i valet 1964 är idag legendariskt men förändrade likafullt den politiska topografin för lång tid framöver genom att södern började byta sida i tvåpartisystemet.
Valen 1960 (när Eisenhower fullföljt sina två mandatperioder) och 1964 är utgångspunkter när Kabaservice berättar om de kandidater som försökte bygga vidare på 50-talets samsyn. En av dem var Nelson Rockefeller, guvernör i New York, som deltog i tre nationella valrörelser, och i den 1964 uttryckligen för att stå upp mot en potentiellt söndrande konservativ agenda. Han framträder här som en urtyp för den moderata falangen: överlag men inte konsekvent finansiellt konservativ men förhållandevis liberal och framför allt pragmatisk i sociala frågor och gällande grundläggande samhällsplanering. En annan huvudroll spelas av Ripon Society (efter staden i Wisconsin där partiet bildades 1854) där moderationen var ledord och John F Kennedy en viktig förebild och där medborgarrättsrörelsen hade solitt stöd. Kabaservice följer föreningen nära och tecknar inom den större redogörelsen en kollektiv biografi över en grupp av (nästan uteslutande) män med en jämförelsevis rymlig vision om det republikanska partiets framtid.
Republikaner av Rockefellers typ vann många segrar genom åren men gjorde ännu fler förluster. Marginaliseringen av dem har skett gradvis men i efterhand är det ändå lätt att identifiera avgränsade händelser och individuella öden som beskriver ett reellt skifte. Efter mellanårsvalen 1962, exempelvis, övervägde partimedlemmar på olika nivåer ifall segregationister i södern skulle integreras i den nationella partiapparaten, något som kunde äventyra det breda väljarstöd som moderata guvernörer i de nordligare delstaterna hade. De senare drog det kortare strået, delvis som följd av en inflytelserik artikel av William Rusher, redaktör för National Review, trots alla varningar om att presidentvalet 1964 riskerade att bli en katastrof för partiet.
En av de guvernörer som missgynnades var George Romney. I Michigan, där han fram till 1962 varit chef för American Motors, hade han brett stöd och han stödde själv de federala medborgarrättslagarna som klubbades igenom i Washington sommaren 1964. I december samma år skrev han till Goldwater och anklagade honom för att ha försökt underblåsa ideologiska motsättningar, liberaler mot konservativa, och dra en hel politisk kultur med sig i fallet. Romneys brev var fullt av klarspråk men svaret blev ändå mer talande. Goldwater fann kritiken ”obegriplig” och markerade att hans falang inte stod till förfogande för några samtal.
Moderationen dog inte ut med Rockefeller och Romney. Richard Nixon, vicepresident under Eisenhower, vann valet 1968 (efter att ha vunnit över Romney i primärvalen) och regerade till en början som pragmatiker. Men efter ett par år började han förskjuta sin tyngdpunkt för att säkra omval och använde framgent en retorik som syftade till att attrahera Goldwaters lojalister. Samtidigt försökte hans strateger konstruera en republikansk kärnväljare. Vid en ceremoni vid Vita huset sommaren 1970 iklädde sig Nixon en byggarbetarhjälm som tecken på ett slags arbetarklassautenticitet. Liknande symboler har synts under och mellan alla valrörelser sedan dess.
Nixon vann valet 1972 men det var ändå först med Reagan åtta år senare som den mer renodlade konservatismen inte bara segrade utan också blev normerande. Eventuella moderata inslag fick under 80-talet närmast karaktären av eftergifter. Reagans vicepresident, George H W Bush, kände sig förvisso aldrig bekväm med de mest konservativa elementen i sitt parti och drog sig inte heller som president 1989–1993 för att stärka miljölagar och utmana vapenlobbyn, tvärtemot rådande doktriner. Till slut var det också dessa som vann. Bush förlorade valet 1992 mot Bill Clinton men hade då redan försvagats i primärvalen tidigare under året. Med ekon från 1964 års nederlag stod motståndaren Pat Buchanan på scenen vid partikonventet och riktade ett frontalangrepp på demokrater, homosexuella och feminister.
Den här typen av konservatism har vunnit ytterligare mark sedan 1990-talet. Moderationen som ideal fick under valrörelsen 2008 ett ansikte när John McCain distanserade sig mot den senaste Bushadministrationen, men det höll bara tills guvernören Sarah Palin gjorde entré och snabbt blev en ny megastjärna. I skuggan av Tea Party-rörelsen har moderata kandidater fått kämpa för stöd från partiet. Senatorer som Susan Collins och Olympia Snowe har ibland ställts mot väggen av fanatiker och det säger något om dagens republikanska parti att Snowe inte ställer upp till omval i höst med uttrycklig hänvisning till den extrema polariseringen i kongressen.
”Även om det finns många tänkbara förklaringar till den aktuella dysfunktionaliteten i amerikansk politik så riktas ändå huvudmisstanken mot det gångna halvseklets förvandling av det republikanska partiet till en monolitiskt konservativ organisation”, skriver Kabaservice i inledningen till sin viktiga bok. Analysen är säkert riktig men det saknas i så fall ännu en förklaringsnivå. Varför har man överhuvudtaget drivit högerut? Och vad upprätthåller den hårda polariseringen trots nederlagen? Debattören Ann Coulter är visserligen kontroversiell inom partiet men sa likafullt för ett par månader sedan att man har problem med ”lycksökare och charlataner” som verkar söka sig till politiken mest för att den är lukrativ. Klart är att ju mer extrem konservatismen blir desto mer rubriker ger den. Numera är den ett säljande koncept på flera nivåer, inte minst som medial affärsidé.
Den största förtjänsten med Kabaservices bok är annars att den nyanserar föreställningen om att den amerikanska väljarkåren skulle vara ”naturligt” konservativ och att detta förklarar republikanernas budskap. Mer korrekt är att hela det republikanska partiet har blivit mer konservativt genom aktiva strategiska val och på samma gång konstruerat sin egen väljarbas och marginaliserat alternativen. I år höll det på att ske igen när Mitt Romney avfärdades som moderat och till och med liberal.
Är han det? Klanen Bush har visat att sonen inte alltid följer i faderns fotspår så det är inte säkert att Mitt Romney är en ny George Romney. Säkert är däremot att många moderata republikaner, både väljare och partiaktiva, nu andas ut och ställer sitt hopp till någon som bara är måttligt intressant.
