”Jag längtar så mycket efter dig, ja det gör jag riktigt, om jag ändå finge ega ditt dyrbara sällskap en enda liten stund åtminstone.”

Orden må låta banala men det gör de ju snarast för att de är så igenkännliga, för att vi nästan alla någon gång har skrivit ungefär så. I det här fallet heter den som skrivit Sophia och är en ung guvernant på ett officersboställe ett par mil utanför Åmål och den hon riktar sig till är fästmannen Erik som bor inne i själva staden. Året är 1856 och bröllopet står följande år.

Sophia och Erik är det ena av de par vars brev historikern Christina Douglas studerar i sin doktorsavhandling Kärlek per korrespondens. Två förlovade par under andra hälften av 1800-talet (Carlsson, 296 s). Det är ett utomordentligt intressant material eftersom samlingarna är så kompletta – med obetydliga luckor finns alla brev i vardera riktningen sparade – och avhandlingens syfte är att undersöka hur breven används för att konstruera ett förhållande. Det andra, en generation yngre, paret heter Hanna och Harald som är förlovade under hela 1890-talets första hälft. Harald är son till Erik och Sophia och hans hjärtas utvalda är en styvsyster: det är som informator åt hennes bror han för första gången kommer till hennes hem, en prästgård i Skaratrakten, och mor Sophia, som då redan varit änka en längre tid, gifter så småningom om sig med prästen.

Sophia och Erik träffades regelbundet under förlovningstiden och de flesta av deras hundra brev är ganska korta; för studiernas skull vistades Harald däremot mestadels långt borta från prästgården och han och Hanna hinner därför med sammanlagt 500 brev, ofta inte mindre än tio sidor långa. Det är alltså den borgerliga kärleken det handlar om här och även om Christina Douglas inte berör den närmare är också den nästan incestuösa relationen mellan Harald och Hanna på sitt sätt tidstypisk. Borgerskapet gifte gärna bort sina döttrar med en informator eller en släkting för att försäkra sig om en måg som de hade tummen på.

Vad innehåller då breven, förutom längtan och saknad? De innehåller suckar över den långsamma postgången, de innehåller kärleksord och smeknamn: ”Hjärtevännen”, ”Älskade min Hia”, ”Du älskade solsken”, ”Mitt hjertas dyre älskade Egare!” de innehåller privata referenser – ”Skråköping” blev under Haralds och Hannas långa förlovning namnet på den småstad där de föreställde sig att de en dag äntligen skulle få sätta fötterna under eget bord.

Att brevledes konstruera ett förhållande blir i hög grad att konstruera den gemensamma berättelsen om förhållandet och därför blir den minnesvårdande verksamheten viktig. Särskilt viktigt är det att ihågkomma årsdagarna för sitt första möte, för den dag man yppade sina känslor, för själva förlovningen. I början av januari 1857 skriver Erik: ”Ett år i dag sedan bevistade jag en Concert i Åmål och återsåg der någon som i min dagbok kallas Henne, och som, om dagboken ej bedrager, mer fästade min uppmärksamhet, än musiknumrerna der föredrogos.”

För Harald och Hanna var det onsdagen den 28 maj 1890 som de båda skulle komma ihåg som ”Onsdagen” eller som ”vår dag”. I ett brev som Hanna skriver den 29 maj följande år heter det: ”Att jag tänkte på förra året i går det kan du veta, och mindes vår berseau derute vid gröna gången och regnet som körde in oss på e.m.”

Breven fungerar över huvud taget som mötesplats för de älskande. Såhär frammanar Harald en bild av Hanna i ett brev från 1894: ”Du går så rar o fin o ljus därhemma. Jag ser dig bland dina höstblommor nu, astrar o dalior. Solen lyser på dig där du far omkring och plockar o bryter i rabatter o buskar för att få ihop en bukett till glädje för någon hvem det nu är. Nu ville jag komma sakta bakom dig o så ett-tu-tre utan att du visste det slå armarne om dig. Och så finge du streta o sträfva vådligt innan du komme loss och finge se hvem det var som vågat.”

Det är litet synd att Douglas aldrig går in på brevens litterära aspekter för här – och på åtskilliga andra ställen – handlar det ju uttryckligen om ett mycket medvetet esteticerande: vad Harald skapar är först en ganska konventionell prästgårdsidyll som genom den erotiskt laddade kärleksbrottningen ändå blir smått kittlande.

Utomordentligt intressant är däremot Douglas när hon jämför sitt 1800-talsmaterial med dagens textbaserade online-världar, närmare bestämt rollspel som går under samlingsbenämningen MUD. De har studerats av genusvetaren Jenny Sundén, som konstaterat att det bygger på att skillnaden mellan text och gest, skrift och handling utplånas. Skriver man raden ”Jenny vinkar åt mira” så är detta samtidigt en beskrivning av en handling och själva handlingen.

På samma sätt förhåller det sig när Harald skriver: ”Och medan jag nu har de kära armarne omkring min hals så kysser jag dina ögon.” Och så här kan Hanna svara: ”Tack för att jag fick träffa vännen min, känna mig i din närhet.” Sen fortsätter hon: ”jag måste /…/ sitta hos dig en liten stund och stryka rynkorna, det har jag inte gjort på så länge”. Det är värt att notera att Hanna på tidstypiskt vis uppfattar sin roll som en hemmets ängel som ska trösta mannen i alla hans bekymmer.

Liksom online-kommunikation existerar breven i gränslandet mellan text och samtal, här och där, närvaro och frånvaro, verklighet och fiktion, kroppslighet och fantasi. En skillnad är naturligtvis att breven inte utbyts i realtid men samtidigt har de en alldeles egen fysisk påtaglighet. Att läsa ett kärleksbrev är att se den älskades handstil, att i handen hålla ett papper som den älskade har hållit i och som man om man är så sinnad kan föra till sina läppar på nytt och på nytt. Erik låter Sophia veta att han förvarar hennes brev i ett särskilt litet etui, Harald bär Hannas på sig: ”Det är så rart att ha dina bref i rockfickan att de nästan bli månadsgamla innan jag kommer mig för att lägga in dem i skrifbordslådan.”

Man kan fråga sig hur mycket intimitet de unga paren kunde tillåta sig när de verkligen träffades. 1894 beskriver Harald uppenbarligen ett konkret minne: ”Jag vet inte hvad jag ville ge till för att få komma till dig, för att få ha dig en liten stund på mitt knä o känna din fina hand stryka genom mitt hår eller leka med min rockkrage så som den brukar göra.” Det är möjligt att de tillät sig lite mer för det fanns trots allt också en gråzon: Douglas citerar en amerikansk rådgivningsbok för unga som utkom på svenska samma år där det talas om ”den ömma handtryckningen, de kyssar som gifvas och tagas, de halft tillåtna ömhetsbetygelserna”.

För både Sophia och Hanna var det ändå viktigt att inte synas bryta mot konventionerna och en järnhård konvention var att initiativet till förhållandet skulle tas av mannen. Det är rimligtvis därför Sophia skriver: ”Älskade jag väl någonsin dig innan jag kände din böjelse för mig? Nej Erik det gjorde jag ej, men jag hyste ett varmt intresse för dig”. För Hannas del var läget mera komplicerat. Hennes och Haralds kärlek började i dramatikens tecken. Då Harald hösten 1889 studerade i Uppsala insjuknade han nämligen i blindtarmsinflammation och när bukhinneinflammation tillstötte tog hans läkare i sin desperation till kniven och genomförde vad som blev den första blindtarmsoperationen i Sverige. Därefter opererades han ytterligare fyra gånger på grund av varförgiftningar och dessutom tillstötte lunginflammation. Det är i samband med hans sjukdom som Hanna blir medveten om sin kärlek som hon yppar i brev till hans syster Anna:

”Lunginflammation! Är det då en dårskap att ett ögonblick hoppas? Och ändå, trots allt, trots att jag vid hvarje ringning på telefon tänker att nu kanhända kommer det bud att allt är slut – så har jag visst ändå inte ett ögonblick kunnat helt släppa hoppet. O nej, när jag tror att han skall dö så tror jag det mindre för sjukdomens skull än derför att jag känner hur jag med mina innersta hjärterötter hänger fast vid honom”.

Senare skulle just dessa brev till Anna bli något av ett problem för Hanna, för Anna kunde inte motstå frestelsen att i sin tur låta Harald få vetskap om styvsysterns känslor. Utifrån den tidstypiska tanken att det är Gud som sammanför blivande makar skriver Hanna därför: ”Det är ju som om jag gått Gud i förväg och tagit första steget så att du ej kunde känna dig rigtigt fri. /…/ Men ser du, hade jag trott du skulle lefva, så hade jag nog aldrig skrifvit så der fritt.” Harald lugnar henne lyckligtvis: ”Den känsla som du här låter mig förstå, HB min, den har jag inte alls så mycken respekt för, den kunde jag ha lust att skratta åt, o nu tar jag helt muntert och frimodigt o kysser bort den, om du än stretar emot.”

I fortsättningen slog Hanna noga vakt om brevhemligheten. Vid den här tiden var det vanligt att brev – eller delar av brev – lästes högt i familjekretsen och i egenskap av både mor och styvmor hade Sophia en förväntan om att få höra vad hennes son hade på hjärta. Men Hanna ville ha Haralds brev för sig själv och Harald stödde henne: tillsammans representerade de en ny tid då brev var mer privata än förr.

I andra avseenden representerar båda paren en nyare tids syn på kärleken, en syn som betonar ömsesidighet, närhet och uppriktighet. Sophia berättar att hon talat ut med en annan man som uppvaktat henne, Erik biktar sin skuld över ett tidigare förhållande och gör det intressant nog i diktens form. Harald betonar att han och Hanna inte bara ska vara ”ett par älskande” utan också ”ett par goda vänner, ett par rigtigt goda hvardagsvänner, som ha lätt att träffa hvarandra, lätt att förstå varandra”. För honom är kärleken framför allt ”det som förstår” och han betonar att det inte går an ”att lefva hvar för sig, som två träd som alltid stå bredvid hvarandra och aldrig nå hvarandra”. I sin eviga oro över att Hanna och han är så olika ter han sig samtidigt både osäker och ambivalent – i ett skede är han rentav inställd på att uppskjuta bröllopet på obestämd tid.

Det är – och det kunde Douglas tydligare ha noterat – som om den nya kärlekssynen kolliderar med en gammal: på 1800-talsvis idealiserar Harald Hanna som ”hög och skön lik en af bibelns heliga kvinnor” och plågas av tanken att hans kärlek inte är ren, underförstått att den har inslag av begär. Också förlovningstidens längd blev tung. ”Ibland längtar jag så allt för mycket efter att vi vore ’stora’”, skriver Harald, ”förlofningstiden är en skön tid o en särdeles nyttig o hälsosam tid. Men när den växer ut sådär i oändlighet, att man hinner bli gammal och grå under sin väntan, då blir det något halft med det.”

Christina Douglas framställning är refererande snarare än analyserande men hon får verkligen läsaren att bry sig om de två kärleksparen. Och hur gick det sen för dem? Jo, sorger och bekymmer fick de. Harald har rapporterat att Sophia redan vid hans födelse drabbats av ”ett svårt underlivslidande i förening med ett icke mindre svårt nervlidande”. Erik dog 41 år gammal och lämnade familjen oförsörjd. Harald och Hanna levde åtskilda under långa perioder eftersom Harald hade kommittéuppdrag i Stockholm. Hanna dog oväntat vid 51.

Och ändå: sorger och bekymmer behöver ju inte utesluta lycka. Erik ville in i det sista att Sophia inte skulle få veta hur sjuk han var. Sitt sista – ofullbordade – brev skrev han sex dagar före sin död. ”Älskade hulda min Hia! Tack för hvarje ny glädje hvarje nytt meddelande kommen från din hand.”