Kejsar Herakleios hyllas av rusiga massor som en halvgud när han år 628 tågar in i Konstantinopel i spetsen för sin segerrika armé. Sassanidernas Persien, arvfienden, hade krossats i grund, och det – skymfligt bortrövade – heliga korset var igen i kristna händer. Så övertygande förenade Herakleios personligt mod med strategisk överblick att bara Alexander dög som jämförelse. Tydde inte allt på att Bysans gick mot en ny storhetstid?

Men historien har sin egen grymma ironi, och för den hemvändande Herakleios skulle avgrunder snart öppna sig mitt i triumfens ögonblick. Obskyra beduinstammar i djupaste Arabien hade lyckats ena sig under en karismatisk ledare vid namn Muhammed, och hans död 632 hindrade dem inte från att en dag vända sig norrut med förödande kraft.

Avgörandet stod 636 vid floden Yarmuk nära Genesarets sjö, ett slag som förvirrades och förbittrades av en plötslig sandstorm. Elitsoldaterna från Anatolien och Armenien fick strida med vinden i ansiktet och halvblinda hade de ingen chans mot sina mer ökenvana motståndare. På några timmar förintades här en hel bysantinsk här, och med den gick också Främre Orienten slutligt förlorad för väst.

Herakleios hämtade sig aldrig från katastrofen, av den ungdomliga frälsargestalten hade blivit en sjuk och förgrämd gubbe. Men ihärdiga försök att inta Konstantinopel ledde ingen vart, och så räddades Europa från att hamna i en kniptång mellan morernas Spanien och ett islamiskt Balkan. Upptagna av andra erövringar tappade araberna raskt nog intresset för väderstrecket Bysans, och ännu i 800 år skulle Konstantinopel hålla stånd som kristen utpost i öst.

På förbluffande kort tid hade araberna blivit regionens nya stormakt som drastiskt förändrade det politiska och religiösa landskapet. Hur förklara det snabba genombrottet? Något av svaret får vi i Barnaby Rogersons nyutkomna The Heirs of Prophet Muhammad (Little, Brown, 415 s), en bok som ger oss de fyra första kaliferna i expressiv närbild. Under de fyras ledning tar islam sin plats i världen, och processen skildras här med all den insikt och inlevelse som man kan vänta sig av författaren till den lysande biografin från 2003 ”The Prophet Muhammad”.

Muhammed dör år 632 mättad av framgång både andligt och världsligt. Hur annorlunda med Jesus av Nasaret: dömd till slavens död på korset, sviken av sina lärjungar, övergiven också av sin Gud. Och om Jesus håller sig till fiskare och småfolk rör sig Muhammed hemvant bland klanhövdingarna, själv en mästare i spelet om makt.

Ändå har Bernard Lewis rätt i att islam också innebar en social revolution, de gamla hierarkierna skakades om av en religion som inte vill veta av några präster och kyrkor som förmedlare mellan människan och Gud och finner adelskap och ärvda privilegier lika anstötliga.

Personligen var Profeten känd för sina enkla vanor, en kulle av sand eller några palmblad räckte väl till som huvudgärd. Avspänt och taktfullt förstod han att hantera sitt harem, och sina döttrar älskade han – en hos beduiner inte alltför vanlig egenhet. Själv har han erkänt sin svaghet för parfymer och kvinnor.
Muhammed hade också sin hårdföra sida, och som ett slags manbarhetsprov får man väl se angreppet på en välspäckad karavan från Gaza till Mecka. Stråtröveriet var ett vanligt yrkesfång bland beduinerna, och i bytet ingick denna gång 150 kameler, 10 hästar och mycket vapen. Lägg härtill lösepenningarna och Muhammed hade blivit en rik man.

I den uppstudsiga judiska stammen Qurayza stötte Muhammed på ett oväntat hinder i sin så lyckosamt inledda karriär. Någonting drastiskt måste göras, och han ledde själv anfallet mot den befästa judiska byn. En massaker följde där männen – sedan kvinnor och barn sorterats bort för att säljas på slavmarknaden – en efter en fick halsen avskuren och kastades i den väntande gropen på marknaden i Medina.

En av Profetens moderna biografer unnar sig den cyniska kommentaren: ”Den valda lösningen var obestridligen den bästa politiskt sett.” Ja, vem skulle härefter våga resa sig mot vad så tydligt var Guds vilja? (Muhammed tog ut sin triumf också genom att enligt gammal beduinsed äkta hustrun till en av de avrättade.)

Muhammed hade svårt att tåla kritik, särskilt om den kom från de egna leden, och han förlät inte förebråelserna som den kvinnliga poeten Asma bint Marwan gycklande riktat mot honom. En natt mördas hon i sömnen av en man ur hennes egen klan som ville vara Profeten till lags. Samma död väntade den 100-årige poeten Abu Afak, också han en frifräsig avstickare från den rätta vägen.

Intermezzon av det här brutala slaget undgick inte att – långt in i modern tid – tynga arvet från Muhammed. Att tre av de fyra första kaliferna blev mördade kan inte förvåna någon. Men de fyra var av äkta ledarvirke och tillsammans lade de grunden för islam som världsmakt.

Sin seger i blixtkriget vann Profetens folk utan några nya vapen eller tekniska färdigheter. Men öknen var alltid lika pålitlig som strategisk resurs. Vad som för andra var det stora okända, en gastarnas kusliga hemvist var behändig hemmaplan för araben. Törst och sandstormar förstod han att tackla långt bättre än en fiende som i öknen lätt greps av samma svindel som landkrabban ute på öppna havet.

Men det är i kampen om själarna som kalifernas arméer överraskar mest. Fälttåget växte visserligen ut till ett heligt krig, där trosglöden hölls vid liv med löften om himmelska belöningar. Men våld behövdes inte för att säkra masskonversionerna till islam, hade inte Muhammed själv bedyrat att han inte grundat en ny religion utan ödmjukt ville bygga vidare på profeternas grund, med plats för både Abraham och Jesus (må vara berövad rangen av Guds son). Med Muhammed hade Orienten helt enkelt återgått till sina semitiska rötter, efter århundraden av främlingsvälde.

Kaliferna förstod också att klokt dra nytta av missnöjet bland de religiösa minoriteterna, oberörda som de själva var av de teologiska hårklyverier som skilde falangerna åt. Judar, kopter, nestorianer, manikéer – alla hade de fått pröva på trycket från ett alltmer renlärigt Konstantinopel.

I Egypten hade patriarken Cyros blivit landets mest hatade man, han som infamt meriterat sig genom en tioårig förföljelse av den inhemska koptiska kyrkan. Kopternas ledare Benjamin utsattes för flera mordförsök och hans bror Menas torterades och sänktes i en säck i Nilen. Att samme Cyros sattes att ansvara för Alexandrias försvar mot araberna visar bara desperationen på bysantinskt håll.

Judarna, sedan länge förvisade från sitt Jerusalem, var värst ute, och i sin nöd hade de gjort gemensam sak med fienden under den persiska invasionen på 610-talet. Till straff hotade dem Herakleios med tvångsdop, vilket gjorde kalifen Umar desto mer efterlängtad.

En jude som hette Jussuf skulle typiskt nog avgöra det syriska Caesareas öde, längs underjordiska gångar ledde han Profetens arméer in i hjärtat av staden – ett mönster som gång på gång upprepades i visigoternas Spanien. När Umar, en av de stora ikonerna i muslimsk tradition, år 637 på sin mjölkvita kamel träder in i Jerusalem skyndar han sig att slå upp portarna även för judarna. Suveränt sätter han sig över de onda minnena från Qurayza.

Även de kristna fick känna av hans välvilja. Till historien har gått besöket i Heliga gravens kyrka med patriarken Sofronios som värd. Då den muslimske böneutroparen, muezzin, mitt i allt gör sig hörd blir Umar lika artigt som aningslöst uppmanad att be där han står. Men han går skyndsamt ut, väl vetande att en kalif i bön på ett ögonblick skulle ha förvandlat kyrkan till moské, Den Heliga Graven var räddad.

Kristna och judar hörde till ”Bokens folk” och kunde under kaliferna tämligen fritt utöva sin religion i utbyte mot att betala en årlig skatt (jizya). Hedningarna däremot hade ingen nåd att vänta, deras heliga platser attackerades lika hätskt som någonsin Buddhastatyerna i talibanernas Afghanistan.

Abu Bakr som inleder serien av kalifer, och ensam av de fyra dör en naturlig död, var inställd på att profetians era hade avslutats med Muhammed. Några sakrala fullmakter ville han inte ha, kalifen skulle inte vara ”Guds skugga på jorden”. Kungligt prål var honom lika förhatligt där han i sin slitna linnemantel rörde sig bland folket utan livvakter.

Umar, den andre i raden, var en puritan av den gamla skolan som exploderade av raseri då fyra generaler ur hans syriska armé red fram till honom i full galamundering. Skratten tystnade när den väldiga gestalten steg in i rummet, ingen kunde vara mer skonlöst på sin vakt mot den depravation som hotade erövrarna i gamla kulturmiljöer som Syrien och Egypten.

Enda räddningen var att så långt möjligt isolera armén från den lokala – sjungande, dansande, vindrickande – befolkningen; araberna skulle förbli en rörlig, av laster obefläckad elit som med kort varsel kunde sättas in till Trons försvar. En plan som var utsiktslös från början.

Med Ali, den fjärde kalifen, går islam in i ett nytt dramatiskt skede. Som Muhammeds adopterade favoritson och make till hans dotter Fatima hade Ali i anhängarnas ögon ensam rätt till kaliftiteln. De tre föregångarna (den tredje hette Uthman) utdömdes av shiamuslimerna som slemma usurpatorer, präglade av falskhet och förfall. Men samma generation idoliserades av sunnimajoriteten, som här försedde sig med heroiska modeller för ständigt nytt bruk. Så grundas den splittring som blodigt går igen ännu i dagens Irak.

I Ali har islam sin riddare utan fruktan och tadel, med en renhet i uppsåtet som ingen köpslagan rår på. Det var en radikalism som stod honom dyrt, när han lönnmördas 661 och även sonen Hasan dör martyrdöden vet alla muslimer att en hel mytisk epok är förbi. Något melankoliskt, till förlust och lidande dömt vilar över Shia-arvet, men dit hör också de plötsliga eruptionerna, kravet på bot och förvandling.

Umars värsta farhågor tycktes besannade i takt med att riket utvidgades. Araberna föll, säger Rogerson, för de frestelser som Djävulen sökt snärja Jesus med i öknen, umayyaderna och abbasiderna var dynastier som fritt tog för sig av all den maktens sötma som den nya härskarrollen kunde erbjuda.

Men mötet med en gammal sofistikerad kultur som den persiska skulle samtidigt lyckligt vidga det egna registret, på östliga omvägar fick beduinättlingarna nu kontakt också med en hellensk tankevärld. Inte för intet hade flyktingar från Akademin i Athen sökt sig en fristad vid persiska hovet.

Tvåflodslandet repade sig aldrig från mongolernas skövling av Bagdad 1258. Men så fort erövrarna bytt religion satte de nytt liv i islam, i tecknet av Pax Mongolica blev en centralasiatisk guldålder till där namn som Isfahan, Bokhara och Samarkand antyder vilka höjder man nådde inte bara arkitektoniskt. I Taj Mahal har denna islamiska civilisation fått sitt kanske mest bländande landmärke.