Termen ”populärvetenskap” kan numera inrymma allt möjligt, från allmän folkbildning, över läroböcker av typ ”Min vän atomen”, till ren underhållning av så kallade tv-kändisar. Den seriösa meningen, närmast folkbildning i gammal god mening, finns belagd från 1928, vilket är ovanligt sent. Termen ”folkbildning” i sin tur fick sin moderna betydelse, det vill säga frivillig undervisning för vuxna, redan på 1890-talet. Populärvetenskap har naturligtvis olika villkor för olika vetenskapliga discipliner, även om en viss pedagogisk förenkling måste vara en gemensam ambition.
Att popularisera historia i olika former bör innebära att man strukturerar stoffet och ger sammanhang mellan olika händelser, det vill säga man indelar historien i epoker, och man förklarar sambandet mellan ord och handling, mellan fakta och tolkningar av fakta. Idéhistoria i sin tur analyserar idéernas innehåll och funktion, det vill säga vilken roll de spelat i en viss historisk situation. Sedan tillkommer en viktig sak. Man måste våga
berätta, man måste kunna levandegöra människor och miljöer för att historien inte skall bli en museal kuriosakammare.
När jag skrev mitt arbete ”Svensk idéhistoria” ställdes jag inför dilemmat hur stoffet skulle delas upp. Ganska snart stod det snart klart att en skarp gräns måste sättas vid 1809, när det gäller svenskt kulturliv, både det akademiska och det mer folkliga. Då förändrades nämligen hela strukturen. Före 1809 bestämdes allting som gällde forskning och kultur uppifrån, av kungen och rådet, av ständerna och riddarhuset, av kyrkan och staten. Efter 1809 spred sig ett allt bredare medborgerligt inflytande, fler grupper blev delaktiga i samhällsbyggandet. Därmed förändrades också innehållet i vår idéhistoria, de renodlat akademiska perspektiven fick maka på sig för ett mer folkligt inflytande. Några exempel kan illustrera detta.
Under den första perioden framstod naturligtvis reformationen som en händelse av omvälvande betydelse. Att förändra ett helt folks ingrodda religiösa vanor och
föreställningar var inte gjort i en handvändning. Folket hade inte tillfrågats, det var helt och hållet kungens reform. Det skulle därför ta hela seklet innan befolkningen i stort hade blivit lutheransk. Först vid Uppsala möte 1593, när man antog den Augsburgska trosbekännelsen som rättesnöre, kan man säga att landet var reformerat.
Under stormaktstiden, när Sverige blivit en europeisk stormakt och ville skryta med en ärorik historia, jämförbar med de stora kulturländernas, skapade man den götiska ideologin. Enligt den utgjorde svenskarna den europeiska urbefolkningen som lagt romarriket under sig. För den inre sammanhållningen blev kyrkolagen 1686 bestämmande, ty då fastslogs ortodoxin som kyrkans arbetande princip under lång tid framåt. Den som avföll från den rätta evangeliska läran skulle mista sitt ämbete och landsförvisas. Prästerna skulle vaka över sina församlingsbor och kontrollera att de gick till nattvarden. Den bokliga censuren skulle se till att ingenting förgripligt spreds i tryck.
Människor behövde inte yppa tvivel i religiösa frågor, de kunde ställas till svars inför domstol på blotta misstanken. När den stora, av alla prisade, tryckfrihetsförordningen infördes 1766 undantogs de religiösa frågorna. I princip skulle dessa inskränkningar finnas kvar ända till 1809.
Om man skall förklara sammanhang i svensk idéhistoria måste man således klargöra att ortodoxin styrde universitet och kultur i allt väsentligt, att kyrkan och staten gick hand i hand, och att det inte existerade något som kunde kallas akademisk frihet. Det är alltför lätt att anföra enskilda händelser eller enskilda personer för intäkten att frihetstiden verkligen var en tid av frihet eller att vi hade en upplysningstid i Sverige. År 1750 blev Johan Ihre, professor skytteanus, dömd att betala ett års professorslön i böter för att han uttalat sig kritiskt om både kyrkan och det regerande hattpartiet. År 1755 inrättades en lärostol i apologetik med uppgift att spåra och fälla kättare. Mellan åren 1757 och 1761 fördes en
rättegång mot tolv kvinnor i Dalarna anklagade för häxeri, och processen mot dem leddes med stor energi av biskopen Samuel Troilius, som under tiden också utnämndes till ärkebiskop (1758). Som motståndare mot Troilius uppträdde grevinnan Charlotta Taube, gift De la Gardie och husfru på Sjöö slott vid Örsundsbro. Hon gjorde vad förment upplysta män inte hade mäktat; hon skaffade advokat för egna pengar och fick inte bara kvinnorna frikända, hon lyckades även utverka skadestånd för deras lidanden.
Vad som sedan hände vid 1700-talets slut behöver vi inte orda om särskilt mycket. Efter mordet på Gustaf III drev Reuterholm en förbudspolitik som i allt avspeglade hans paranoida läggning; han förbjöd allting, studentkonvent och kaffedrickning såväl som Svenska Akademiens verksamhet. Förbudspolitiken fullföljdes med djupt engagemang av Gustaf IV Adolf, vars sista decennium därför brukar benämnas ”järnåren” i svensk kulturpolitik.

Efter 1809 inträdde en helt ny situation. Medborgarna började deltaga i
samhällsarbetet. Liberalismen arbetade för en social frigörelse, där fler människor skulle få komma till tals. Allt fler krävde en reformering av riksdagen, eftersom stora grupper stod utanför representationen i fyrståndsriksdagen. Detta ledde så småningom till parlamentsreformen 1866, men vägen dit var lång.
Samtidigt började olika sorters folkrörelser att successivt ta form. Det gamla pietistiska läseriet fick draghjälp av den engelska metodismen, nykterhetsrörelsen växte fram i samma fåra. Peter Wieselgren företog sin framgångsrika mission mot supandet. Väckelsen fick sitt genombrott under senare delen av 1800-talet. Först 1858 upphörde det så kallade konventikelplakatet, det vill säga det förbud mot husandakter som funnits sedan 1726, under ortodoxins dagar.
Kvinnorörelsen formades under samma tid. År 1870 fick kvinnan tillträde till universiteten, men det var inte förbehållslöst, hon kunde inte gå i kostnadsfria läroverk utan fick själv bekosta skolgången fram till studentexamen. Det skulle dröja
50 år innan hon fick rösträtt och rätt till statliga ämbeten, men tillträde till läroverken kom först 1927. Under samma tid drev arbetarrörelsen sina politiska krav. Dessa 50 år präglades av en hård och oförtröttlig kamp, det var som att steg för steg erövra bit för bit av ett stort slagfält.
Inom alla dessa folkrörelser hade folkbildningen en avgörande betydelse. I föreningar och studiecirklar, i studieförbund och vid folkhögskolor pågick ett läsande och lärande, ett diskuterande och ifrågasättande. Det var här man lärde sig demokratins arbetsformer, att begära ordet, att ställa proposition, att skriva protokoll. Det brukar sägas att termen ”folkbildning” är unik för Sverige, och det är nog riktigt. Folkrörelserna och folkbildningen har säkert haft avgörande betydelse för demokratins genombrott i vårt land. När socialdemokraterna 1914 för första gången erhöll majoritet i riksdagsvalet, var hela 85 procent av dess ledamöter helnykterister. Det visar varifrån man hämtade sina kadrar.

Två ytterligare exempel kan klargöra vad som här menas med idéernas sammanhang. Det ena vill jag kalla ”folkhemmets vetenskap”. Det har varit mycket skriverier på senare år om 1930-talets sociala ingenjörskonst, om politikernas iver att genomföra folkhälsokampanjer, att införa rashygien och tvångssteriliseringar. Skriverierna har varit fyllda av social indignation och inte sällan politisk hätskhet. Att bedöma historiska händelser utifrån dagens perspektiv blir lätt anakronistiskt. Ofta gör det ett patetiskt intryck, som om vi skulle säga att ”Hitler var en ond människa”; det känns litet överflödigt. Vi historiker kan inte arbeta på det sättet, vi måste bena ut vad som är det ena eller det andra. Vi måste fastlägga vissa fakta, och vi måste tolka fakta utifrån de förutsättningar som rådde. Visst är att politikerna, då som nu, ofta varit i händerna på vetenskapsmännen. Kampanjen för folkhälsan bedrevs dock som en i allt hedervärd kamp emot tuberkulos och andra epidemier och för ökad hygien och kostnadsfri hälsovård, fria
skolluncher och lägre priser på nödvändiga födoämnen för barn. Att svenska skolbarn fick fiskleverolja under kriget var inte utslag av överhetens förmynderi utan för att tillgodose behovet av A- och D-vitamin och därmed undvika engelska sjukan. Det är självklart att alla dess kampanjer hade effekt. Svenska skolbarn klarade sig bättre genom epidemier, svenska folket blev i genomsnitt allt friskare.
Sedan fanns det vetenskapsmän som propagerade för att tillämpa rashygien och ärftlighetsforskning. Här fanns det två linjer. Den ena leddes av Herman Lundborg, som indelade människor i olika folktyper och som ville rena den svensk-germanska rastypen. Det var naturligt att denna forskning emottogs välvilligt av och anslöt sig till nazismen, när denna senare uppenbarade sig. Den andra linjen utvecklades under ledning av Gunnar Dahlberg och handlade om ärftlighet enbart, utan inblandning av raser. När politiker, som paret Myrdal, talade om att ”förbättra det svenska folkmaterialet”, menade de att förbättra den
svenska folkhälsan, att höja hälsotillståndet i den svenska nationen, inte att de svenska medborgarna skulle vara bättre eller mer högtstående än andra.
Steriliseringsfrågan blev den extrema frågan. De indikationer för sterilisering som uttrycktes i den lag som tillkom 1934 hade främst tillkommit för de ofödda barnens skull, det får vi inte glömma. Att läkarna ofta gick för långt och att lagen därigenom missbrukades vet vi nu med önskvärd tydlighet. Det ursprungliga syftet hos politikerna var kanske naivt, men det var inte illasinnat och det hade inget idémässigt samband med de folkmord eller den rasmystik som omgav nazisterna i Tyskland. Det bör också påpekas att det rådde politisk enighet i steriliseringsfrågan. Det synes som om alla varit så eniga om grundförutsättningarna, att ingen kom på tanken att ifrågasätta dem. Hela detta problemkomplex utgör ett mörkt kapitel i svensk socialhistoria, men denna historia måste beskrivas på ett annat sätt än med svarta löpsedelsrubriker.
Ett sista exempel gäller
sekulariseringen. År 1951 blev det äntligen tillåtet att gå ur svenska kyrkan utan att gå in i något annat kristet samfund, och detta hade då krävts av olika radikala grupper sedan 70 år tillbaka. Den första motionen lades nämligen 1882 av tidningsmannen K P Arnoldson, mannen som startade Svenska freds- och skiljedomsföreningen (1883) och senare erhöll Nobels fredspris (1908). Det är inte ovanligt att tillskriva kulturradikalismen en viktig roll i denna sekulariseringsprocess, alltifrån 1880-talets intellektuella giganter som Knut Wicksell och Hjalmar Öhrvall till Ingemar Hedenius och debatten om tro och vetande omkring 1950. Ser man enbart på idéerna är detta säkert en riktig historieskrivning. Dessa personer framförde kritik mot det religiösa tvånget och formulerade kraven på andlig, intellektuell frihet. Under de 70 åren mognade insikten hos politikerna om att de inte längre behövde kyrkans stöd för att få ordning i samhället.
Men sätter man in idéerna i ett vidare sammanhang, måste man dra fram
andra faktorer. Vid mitten av 1900-talet skedde stora sociala förändringar. Det gamla bondesamhället bröts upp, industrierna sökte arbetskraft i högkonjunkturens dagar. Flykten från landsbygden innebar att människorna lämnade byasamhället och flyttade till staden eller tätorten. Även för dem som bodde kvar förändrades livet. Bilen och radiogrammofonen (och så småningom tv:n) gav människorna nya vanor och nya värderingar. Man var inte längre hänvisad till bönhuset mitt i byn för sina sociala kontakter. Handelsboden fick slå igen, poststationen likaså. Folk som aldrig hört talas om Ingemar Hedenius tog bilen för att gå på bio eller handla på varuhuset. Religiös frihet blev en realitet, när väl förutsättningarna fanns på plats.
Idéhistorien handlar förvisso om idéer, men idéerna måste ses i ett kulturellt och socialt sammanhang för att säga oss någonting. Det är när vi analyserar idéernas funktion som vi förstår dessa sammanhang.

Tore Frängsmyr
är innehavare av Hans Rausings
professur i vetenskapshistoria
vid Uppsala universitet.
Han erhöll nyligen Kungl.
Vetenskapssamhällets i
Uppsala stora
populärvetenskapliga pris
på 50 000 kronor. Artikeln är en
bearbetning av hans prisföreläsning.