”Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem.”

Citatet står att finna i uppropet ”Dags för ett nytt politiskt parti!” skrivet av Per Gahrton på Dagens Nyheters debattsida den 7 juni 1980. Tankarna utvecklades senare i en bok och ledde fram till att Miljöpartiet grundades den 19 september 1981.

I dag, på dagen 30 år senare, hänvisar alla politiska partier till miljön som en av de viktigaste framtidsfrågorna, kanske den viktigaste av alla. Även innan miljöpartiets inträde på den politiska arenan framstod Sverige som ett föregångsland inom miljöområdet. Svenska politiker reagerade snabbt på 1960-talets miljöuppvaknande och redan innan decenniets slut hade en övergripande miljölagstiftning och världens första myndighet för miljöområdet, Naturvårdsverket, inrättats. Dessutom genomfördes 1972 FN:s första miljökonferens – ”En enda värld” – i Stockholm. Med andra ord kan, ur ett historiskt perspektiv, Gahrtons efterlysning av ett nytt parti med miljöinriktning synas något överflödig.

Hur ska vi då förstå detta initiativ? Uppropet handlade inte bara om att skapa ett parti med miljön som den främsta sakfrågan. Det utgick i stället från en vision om ett genomgripande systemskifte och en förändring av hur politik skulle organiseras och bedrivas. Det var en helt ny politisk dimension som Miljöpartiet skulle föra med sig långt bortanför den cementerade blockpolitiken.

Under 70-talet hade begreppet ”alternativ” fått en ideologisk laddning. På ett mer ytligt plan handlade det om att bryta mot konventioner och traditioner, som firande av alternativ jul och alternativ musik, samt en nyfikenhet inför annorlunda filosofier, religion och new age. På ett mer grundläggande plan var det ett ifrågasättande av den dominerande kunskapssynen, politikens utformning, stelnade mellanmänskliga relationer, samhällets organisering och inte minst samhällets destruktiva herravälde över naturen. Mycket som tidigare tagits för givet och setts som rationellt hamnade under diskussion.

Särskilt kritiserades det dominerande ekonomiska tänkandet. Romklubbens uppmärksammade rapport ”The limits to growth” (1972), visade att befolknings- explosion och sinande naturresurser snart skulle sätta stopp för efterkrigstidens exempellösa rekordår. Redan året innan hade professorn i biokemi Gösta Ehrensvärd fört fram liknande idéer i boken ”Före – efter: En diagnos” (1971). Billig importerad olja som byggt upp välfärdssamhället var en historisk parentes. Snart måste oljan ersättas med förnyelsebara energiformer och enligt Ehrensvärd var cykeln framtidens viktigaste transport-medel. Samma tematik återkommer i Barry Commoners bok ”The closing circle” (1971), som betonade ekologisk balans och ekologins lagar som en utgångspunkt för samhällets utformning, och Ernst Schumachers bok ”Litet är vackert” (1973), som lyfte fram småskalig och alternativ teknik för ett mer mänskligt och hållbart samhälle. Som ett alternativ till tillväxtparadigmet lanserades ”steady state economy”, som hade kvalitativ optimering och jämn fördelning av tillgängliga resurser inom de ekologiska ramarna som mål.

På närmare håll framstod på många sätt Norge som ett ideologiskt och vetenskapligt föregångsland med Arne Næss ekosofi, Ottar Brox betoning av lokalsamhället, Hartvig Saetras förening av socialistiskt och ekologiskt tänkande samt Johan Galtungs idéer om fred och framtid. Den tidigare marknadsföringskonsulenten Erik Dammanns bok ”Framtiden i våra händer” (1972) inspirerade startandet av en rörelse med samma namn med bland annat en systerorganisation i Sverige. Rörelsen betonade solidaritet, miljömedvetande och inte minst behovet av en förändrad personlig livsstil för att spara på naturens resurser.

I Sverige fick sådana strömningar genomslag inom den akademiska världen. År 1972 skrev ett hundratal forskare på uppropet ”Vädjan om samarbete för överlevnad”, vilket resulterade i inrättandet av humanekologi vid Göteborgs universitet. Ämnet innefattade en kritik av vetenskapens specialisering och reduktionistiska tänkande, vilket var en orsak till miljöproblemen och den störda balansen mellan samhälle och natur. I stället skulle humanekologi tillämpa ett tvärvetenskapligt och holistiskt kunskapsideal kombinerat med ett personligt engagemang. I ”Projektet byn” undersökte humanekologerna småskalig teknik för energiframställning, kretsloppslösningar och ökad självförsörjning. Projektet undersökte också hur byn skulle organiseras för att minska utflyttning och skapa en lokal demokrati, arbetsgemenskap och mer tid till fritid och personlig utveckling. I detta projekts efterföljd inrättades de första ekologiska bostadsområdena i Sverige.

Likaså framtidsforskning inrättades vid denna tid och även denna disciplin förde med sig radikala tankegångar. Mest uppmärksammad blev den så kallade ”lagom-debatten” i svenska massmedier. Debatten initierades av framtidsforskarna Göran Bäckstrands och Lars Ingelstams artikel ”How much is enough? – Another Sweden”, som presenterades inför FN:s extra generalförsamling 1975. I solidaritet med tredje världen hävdade Bäckstrand och Ingelstam att Sverige skulle föregå som ett gott exempel bland i-länderna och drastiskt minska sin köttkonsumtion, energianvändning och privatbilism. Anledningen var inte bara att omfördela resurser från den rika till den fattiga världen, utan också att den ökande ekonomiska tillväxten i den rika världen inte längre genererade ökande välfärd. I stället resulterade tillväxten i en rad samhälliga och ekologiska välfärdsproblem. I ett framtida annorlunda Sverige hade man insett vad som var lagom.

Liknande diskussioner var inte begränsade till vetenskapssamhället. Lokala miljö- och stadsmiljögrupper växte som svampar ur jorden och var i början av 70-talet 500–600 stycken runtom i landet. I städerna pläderades för en alternativ stadsbyggnad i kontrast till den moderna stadsplaneringen som inskränkt människans och andra organismers livsutrymme genom bilism och sterila betongkomplex. ”Gröna vågen” reagerade mot överflödssamhället, urbanisering, centraliseringen av makt och ett ökat avstånd till naturen. Gröna vågen innebar ett ökat intresse för folkkultur och ett alternativt leverne på landet nära naturen. Det fanns ett tydligt drag av solidaritet och gemenskap, inte minst exemplifierat av kollektivboende, men också en stark individualism med både rötter tillbaka till anarkistiskt och liberalt tänkande. Många familjer flyttade ut till mindre gårdar och startade enskilda företag. Småbrukarrörelsen och även olika former av ekologiska producentföreningar fick ett uppsving.

I dagens medier och populärkultur får man ofta intrycket att 70-talet dominerades av olika mer eller mindre extrema vänsterorienterade partier. Visserligen skedde en allmän vänstervridning av politiken men ser man till riksdagsvalen så låg VPK knappt över 4 procent-spärren och övriga kommunistiska småpartier fanns knappt på kartan. Det parti som bäst lyckades fånga upp tidens strömningar rörande miljö, decentralisering och alternativt leverne på landet var Centerpartiet som i 1973 års val fick hela 25 procent. Många tyckte dock att den nationella politiken och de dominerande ideologierna fort- farande var grundade i en gammal logik som utgick från industrisamhället och dess motsättningar. För det kommande postindustriella ekologiska samhället behövdes något helt nytt fritt från hierarkiskt tänkande.

Det fanns också mörka moln vid horisonten. Händelser runtom i världen, som förlisningen av oljetankern Torrey Canyon, kvicksilverförgiftning i det japanska samhället Minamata, dioxinkatastrofen i italienska Seveso och giftdumpningen i amerikanska Love Canal, blev exempel på detta. I Sverige kämpade hemmafrun Monica Nilsson framgångsrikt mot ”giftfabriken” BT-kemi i Teckomatorp och dess kriminella beteende. Dessa miljöskandaler bands samman till ett större mönster och sågs som förebådande tecken på en global miljökatastrof. För kommande generationer gällde det att agera nu innan det var försent.

Den stora frågan var kärnkraften, inte minst efter kärnkraftshaveriet i Three Mile Island 1979. Denna energiform representerade allt som var negativt med det moderna samhället. Förutom att ett kärnkraftshaveri kunde få katastrofala konsekvenser i samtiden så utgjorde det ett hot mot mänskligheten tusentals år in i framtiden. I miljörörelsernas alternativa energiplan ”Malte 1990” (1978) målades ett annorlunda framtidssamhälle upp. Detta innefattade inte bara ett energisystem helt baserat på lokalproducerad energi från sol, vind och förnyelsebara resurser, utan även ett decentraliserat samhälle. Det gällde att så långt som möjligt undvika storskaliga energilösningar, vilket ofrånkomligt ledde till maktkoncentration och orättvisor.

Radikalt miljötänkande har emellertid alltid varit marginaliserat i svensk politik. Även om det finns exempel då miljöradikalism fått genomslag, som Striden om Vindelälven, Almstriden, BT Kemi-skandalen och stoppandet av avverkning av fjällnära skogar, har miljöfrågan i mångt och mycket hanterats av staten i samråd med de dominerande intressena. Det har alltid funnits en tro att modernisering och ökad välfärd går hand i hand med en förbättrad miljö. Denna tanke fanns redan i Lubbe Nordströms bok ”Lort-Sverige” från 1938. Smuts skulle saneras i industrins och effektivitetens namn, det fick inte finnas ”lort i det nationella maskineriet”. På 60-talet sågs de nya miljöproblemen som strukturella ”bieffekter” av samhällsutvecklingen, vilka kunde elimineras med hjälp av förebyggande lagstiftning, ekonomisk styrning och upplysning.

Det fanns också en stark tro på att miljöproblemen kunde lösas med hjälp av vetenskap och teknik. Näringslivsföreträdaren Bertil Håård hävdade i samband med FN:s miljökonferens i Stockholm att ”uppvaknandets tid är över, väckarklockan kan stängas av”. Nu var det i stället tid för objektiva undersökningar, ny teknik och ekonomiska satsningar. Med teknisk utveckling var det, hävdade Håård, ”möjligt att bota alla miljöskador” och samtidigt förstärka Sveriges position i världen. Denna tankefigur återkommer i Göran Perssons vision om det ”Gröna folkhemmet”, som han lanserade som ny socialdemokratisk partiledare 1996. Även dagens regering betonar betydelsen av miljösmarta innovationer och marknadslösningar för att satsa nationen ur hotande klimat- och miljöförändringar.

Samma ideologiska motsättning mellan ett mer pragmatiskt och ett mer systemkritiskt synsätt finns inom de gröna ideologiska partierna i såväl Sverige som internationellt. I både Tyskland och Sverige har ”realos” stått mot ”fundis”, där de senare fått backa på många fronter medan de förra gått framåt och mycket av ”flumstämpeln” tvättats bort. Det finns emellertid en risk att gå allt för långt i denna riktning. Om Miljöpartiet blir ett pragmatiskt sakfrågeparti så riskerar det att bara bli ett miljöparti bland alla andra miljöpartier i dagens riksdag.