Den 19 februari år 2000 hade den lilla, med möda anlagda fotbollsplanen i den colombianska byn El Salado förvandlats till ”en offentlig slakthuskloak”. Paramilitärt organiserade mördare hade då omringat byn och dödat över hundra invånare under sadistiska former, ibland till ackompanjemang av musik. Anklagelserna löd: samarbete med vänstergerillan Farc. ”Till råka på allt högg de lösgående grisarna in på de dödas kroppar vilka redan hade börjat ruttna i solen”, fortsätter Alberto Salcedo Ramos i ett reportage om denna massaker och om bybornas återvändande till sin by några år senare, hur de återerövrar den från naturen och i någon mån från de egna fasansfulla minnena som aldrig helt kommer att blekna.
Salcedo Ramos är en av de mest framträdande representanterna för en typ av berättande journalistik som nu av allt fler har börjat betraktas som ett intressant litterärt fenomen i Latinamerika, och inte bara där: fenomenet behandlas utförligt i El País kulturbilaga Babelia den 18/2 2012. Termen crónica – som har historisk resonans i ”las Crónicas de Indias”, conquistadortidens skildringar av den nya kontinenten – användes i Latinamerika tills rätt nyligen om nyhetsnotiser, polisrapporter eller sådana kolumner som i Sverige ibland kallas just krönika. Men när de längre, berättande reportagen för drygt femton år sedan började få ny legitimitet i Latinamerika, bland annat tack vare skapandet – på initiativ av Gabriel García Márquez – av en stiftelse som ordnar berättarjournalistiska workshops, vann beteckningen crónica gehör.
Det handlar om ”den litterära rekonstruktionen av händelser eller personer, en genre där omsorgen om formen dominerar över det informativa ärendet”, för att återge en känd definition av den nyligen bortgångne mexikanen Carlos Monsiváis, en av den latinamerikanska berättande journalistikens portalfigurer ur en litet äldre generation.
Nyckelordet här är rekonstruktion. I en roman av colombianen Antonio Ungar från förra året, ”Tres ataúdes blancos” (anmäld under strecket 13/8 2011), hamnar huvudpersonen i ”dödsskvadronernas” gamla människoslakteri ute i djungeln. Även där, liksom i Salcedo Ramos reportage, går grisar omkring, uthungrade bland renätna mänskliga skelettdelar. Vad kan man lära av dessa olikartade grisar?
Salcedo Ramos grisar har överlevande bybor berättat för honom om under intervjuer flera år efteråt. Ungars grisar är fiktiva, men de kan givetvis ha fått tillträde till hans fiktiva berättelse utifrån hans kännedom om massakern i El Salado eller liknande händelser. Det faktum att Salcedo Ramos alls väljer att nämna grisarna kan också ha att göra med att han medvetet eller omedvetet förhåller sig till mänsklighetens omfattande förråd av sanna eller osanna berättelser och myter om grisar och människor. Exemplen kunde härvidlag mångfaldigas. I norrmannen Tarjei Vesaas efterkrigsroman ”Grodden” utlöses en masspsykos i en by när några grisar löper amok. Många känner till att titeln på William Goldings berömda roman Flugornas herre syftar på ett flugomsvärmat grishuvud.
Med andra ord har urvalet av scener liksom berättargrepp och retoriska och symboliska effekter så gott som alltid en utomtextuell förankring och ett historiskt signalement. Både en skönlitterär text och ett journalistiskt reportage har en allusionsrymd omkring sig, en galax av andra texter, vittnesbörd, fakta och rykten som det skrivna får resonans i. För skribenten gäller det att i någon mån vara medveten om detta och arbeta fram en form som gör det möjligt för textens anspråk på sanning, legitimitet och angelägenhet att återuppstå som en känsla av engagemang hos läsaren.
Texten realiseras, kunde man säga, i läsakten, och detta gäller inte bara skönlitteraturen utan också journalistiken, i synnerhet den berättande och gestaltande journalistiken. Det hindrar inte att också det litterärt utarbetade journalistiska reportaget (som den svenske journalisten Jakob Nilsson framhöll i AB den 13/4, apropå journalister som lockats att ”hitta på”, det vill säga i den journalistiska miljön ljuga) har sitt viktigaste berättigande i en okorrumperad, i möjligaste mån sann relation till det realhistoriska stoffet av handlingar, händelser och förhållanden.
Om den latinamerikanska reportagekonstens nya blomstring under senare decennier kan man nu läsa i två stora antologier som utges av två av de mest betydande spanska förlagen. I den colombianske poeten, romanförfattaren och essäisten Darío Jaramillo Agudelos samlingsvolym ”Antología de crónica latinoamericana actual” (Antologi över den samtida latinamerikanska reportagekonsten, Alfaguara 450 s) samlas 48 latinamerikanska skribenter. Volymen innehåller också några intressanta teoretiska texter, bland vilka kan nämnas mexikanen Juan Villoros definition av den litterära journalistiken som en ”prosans Ornithorhynchus”, alltså näbbdjur, med en mängd disparata drag. Villoro liksom andra betonar också att det litterära reportaget är en konstart i egen rätt och nämner Egon Erwin Kisch, Bruce Chatwin, Álvaro Cunqueiro och Ryszard Kapuscinski bland föregångarna.
Den andra antologin, ”Mejor que ficción” (Bättre än fiktion, Anagrama 440 s), sammanställd av den spanske författaren Jorge Carrión, innehåller 21 texter av delvis samma författare som Jaramillos antologi (fast inget reportage dubbleras i böckerna). Både Jaramillo och Carrión har skrivit utomordentligt ambitiösa förord, och Carrión har dessutom i slutet sammanställt en förteckning över latinamerikanska och spanska litterära reportageförfattare innehållande flera hundra namn. Carrións förord skisserar en historieskrivning med flera iakttagelser av stort värde för den som vill förstå den latinamerikanska reportagekonstens särart.
Vid förra sekelskiftet skrevs reportage av bland andra José Martí som inte hade conquistadortidens skildringar till förebilder, utan snarare odlade en montaignesk subjektivitet. Däremot menar han att den generation som inleder postmoderniteten – Vargas Llosa, Fuentes, García Márquez med flera – räknade både riddarromanerna och ”Crónica de Indias” till sitt historiska allusionsrum.
Gabriel García Márquez är en självskriven centralfigur när det gäller framväxten av den nya latinamerikanska reportagekonsten. Jag vet inte om det är helt sant som Carrión skriver att ”Hundra år av ensamhet” var den första stora latinamerikanska romanen som hade den historiska krönikans form, men utan tvivel är det han och den för 35 år sedan av den argentinska militärjuntan mördade Rodolfo Walsh som började ge det litterära reportaget en romanlik uppbyggnad, så som exempelvis ”Relato de un náufrago” (En skeppsbrutens berättelse) av García Márquez, om en man som ansatt av hajar överlever i tio dagar på en flotte i Karibiska havet.
Denna latinamerikanska reportagekonst är, menar Carrión, ”den diskreta prologen” till det mycket mer kända fenomen som kom att kallas new journalism, utifrån sextiotalstexter av bland andra Truman Capote, Norman Mailer och Tom Wolfe. Arvsföljden och de historiska sambanden är långtifrån lätta att summera. Tvärtom uppvisar hela den problematik där förhållandet mellan fiktion och verklighet laddas med omstridd betydelse en mängd nyanser av historisk och estetisk art. Vi vet att redan 1800-talsförfattare som Balzac, Dickens och Zola med sina anteckningsböcker i fickan utvecklar en undersökningens eller utforskningens retorik eller formkonst. Senare tiders författare – Claudio Magris, Cees Nooteboom, WG Sebald och många andra – skapar sin stil och sina ämnen under ett ständigt patrullerande i gränslandet mellan reseskildringen, den kulturkritiska essän och romanformen.
Man kan faktiskt få intrycket att det är svårare att hitta en skönlitterär författare ur den generationen som inte förhåller sig aktivt till fiktions- och verklighetsproblematiken än någon av alla som har den till huvudämne, metod och ärende.
Inte desto mindre framträder den nya latinamerikanska reportagekonsten ur processer som till viss del antagligen är historiskt unika. Carrión konstaterar reportergemenskapens upplösning i dagens värld. Det gick en, låt vara slingrande, linje från Mark Twain till femte säsongen av dramaserien The Wire (den om tidningen Baltimore Sun), men nu är internet-eran vardag, redaktionen som miljö befinner sig i upplösning och ersätts av rumslösa, föränderliga nätverk av skribenter och nätpublicister. Detta öppnar samtidigt nya möjligheter för det litterärt ambitiösa reportaget.
En figur som chilenaren Juan Pablo Meneses (vars litterära reportagebok Hotel España anmäldes i SvD 8/5 2011), är intressant i detta sammanhang. García Márquez grundade det nämnda nätverket av workshops för reportagekonsten, och Meneses har skapat sin generations motsvarighet i form av ”Escuela de periodismo portátil” (Skola i bärbar journalistik) som tillsammans med universitetet i Guadalajara sedan 2010 delar ut ett pris till unga berättande journalister. Många fler exempel kunde nämnas på hur en ny reportagekonst främjas av nättidskrifter och olika forum som ofta har det gemensamt att man får skriva hur långt man vill men sällan får bra betalt. Fenomenet lever och reportage utkommer också i bokform på båda sidor om Atlanten.
Om dagens snabba journalistik ibland verkar utformad för att läsaren till varje pris skall fortsätta att läsa oberoende av innehållet, så lyckas ofta de latinamerikanska skribenterna fängsla och beröra genom sitt människointresse. Många av de båda antologiernas texter kommer läsaren att minnas länge.
Kontinentens verklighet är brutal och dramatisk. Somliga skeptiker menar att detta faktum har gjort det till rutin att skildra extremt våld, groteska människoöden och maktmissbruk. Man undviker, har det sagts, nästan helt berättelser om legitim maktutövning och sådant som kan likna lycka. Det är ingen genre, utan en debatt, har det också sagts, och diskussionen om reportagets väsen ingår förstås i uppdraget.
Till mina favoriter hör två texter i varsin av de nämnda antologierna, båda av argentinskan Leila Guerriero. I en text träffar hon en enarmad trollkarl. Efter en olycka i barndomen har han med järndisciplin övat upp sig till världens kanske främste inom gebitet trolleri med kortlekar. En passage ur hennes text får exemplifiera hur bildspråket kan gestalta vad som annars inte sägs explicit om vilket pris denne man fått betala för sin karriär, detta apropå ett trick kallat ”Det går inte att göra långsammare”: ”…med en enda hand, sakta som i en kyrklig rökelserit, får han de tre svarta och de tre röda korten att hamna tillsammans, gång efter annan, hela tiden allt långsammare. I sitt inre, medan han gör detta, är Lavand en perfekt fungerande maskin, ett kuggverk, en centurion som svettas för livet. Men det man ser är hans hand: vätskeformig, reptilaktig.”
Guerrieros andra text skildrar arbetet vid en institution ägnad identifikationen av skelettdelar efter den argentinska diktaturens massmord på medborgare. Där arbetar utbildade antropologer med att kartlägga vad som egentligen hände med de människor vars liv nu bara återstår i form av benrester. Skelettmaterialet framstår till slut som en skingrad allegori över vad det är att berätta, vad ett fragment och en anekdot är, och vad den ändlighet är som utgör den kanske yttersta horisonten bakom all upplevelse av mening och sanning i litteratur såväl som journalistik.
