I essän ”Women and Fiction” från 1929 menar Virginia Woolf att romanförfattarinnan nu står inför en radikalt ny situation. Hon behöver inte längre skriva ur sin bitterhet. Den sociala situationen för kvinnan är numera så förbättrad att hon som skrivande kan rikta in sig på det konstnärligt väsentliga. Hon står också inför en ny insikt, av tekniskt slag: det hittillsvarande, manliga språket är otillräckligt för vad hon har att säga: ”själva formen hos meningarna passar henne inte. Den är för lös, för tung, för högtravande för en kvinnas behov.” Hon måste hitta ett nytt skrivsätt, ett som överensstämmer med hennes tänkande utan att göra våld på det.
Året innan Virginia Woolf skrev sin essä debuterade Jean Rhys (1890–1979) som romanförfattare med ”Quartet”. Woolf läste den sannolikt inte – läste hon någon av Rhys romaner? – men hade hon gjort det hade hon mött den av dåtidens kvinnliga debutanter som utvecklade den säregnaste och minst vedertaget manliga stilen. Men grundtonen i boken, liksom i alla Rhys romaner, är just – bitterhet. Fast det är en bitterhet som överskrider all kverulans och får metafysiska kvaliteter. Jean Rhys är en främmande fågel i den tidens – i all tids? – litteratur, och hon odlar sitt främlingskap liksom sin bitterhet med vällust.
Jean Rhys skildras fint av Carole Angier i en prisad biografi från 1990, då Rhys just fått sitt senkomna erkännande. Hennes liv tycks ha utspelat sig mellan två poler: döden i form av alkoholistens långsamma och målinriktade självmord, och livsviljan i form av det mödosamma, envisa skrivandet. Däremellan fanns havererade äktenskap och kärleksaffärer. På något sätt vann ändå livet; Rhys skrev fem egenartade romaner och en novellsamling. Hon blev 89 år gammal.
Alla hennes böcker har en självdestruktiv kvinnlig protagonist, mer eller mindre löst baserad på Rhys själv. De förebådar kanadensiskan Elizabeth Smarts ”By Grand Central Station I sat Down and Wept” (1945), en exakt skriven orgie i självömkan som behövde åtskilliga decennier för att bli erkänd. Rhys har också något av den sanslösa, eruptiva vreden hos en Valerie Solanas. Och hon saknar inte beröringspunkter med Marguerite Duras – att säga sanningen om människorna och livet krävde för dem båda ett slags vredgad trohet mot utanförskapet. Med Duras delar Rhys dessutom många alkoholisters korthuggna, besvärjande språk. Enligt Rhys själv skrev hon sin tredje roman ”Voyage in the Dark” ”nästan uteslutande med enstaviga ord. Som en katt som jamar”.
Det är en träffande beskrivning också av hennes följande roman, ”Good Morning, Midnight” från 1939. (”God morgon, midnatt!” heter den i Annika Preis svenska översättning från 1977.) Här gäller paratax och ellips: allt är huvudsatser och många av meningarna är ofullständiga. ”Good Morning, Midnight” handlar om Sophia Jansen, en mycket ensam kvinna som lever i sjaskiga hotellrum i Paris. Hon ser tillbaka på sitt tidigare liv i London där hon fött ett barn som dog. Hon möter manipulativa och opålitliga män som utnyttjar henne, men hon möter också ett antal färgstarka utanförexistenser som hon beskriver – Sophia är berättaren i boken – med förståelse, humor och skärpa. Det är en furiös bok, med ett betvingande flöde, som om den var skriven vid en enda sittning (intrycket är bedrägligt, Rhys arbetade ständigt om). Rhys antihjältinna för sin kamp inte bara mot det degraderande livet, mot fula och illvilliga medmänniskor och deras krav på anpassning, utan också mot själva språket, mot dess inbyggda krav på anpassning; Sophia tänker:
”Snälla monsieur, et madame, missis och miss, jag försöker ju allt jag kan att bli som ni. Jag vet att jag inte lyckas, men ni kan väl hålla mig för räkning för att jag anstränger mig så väldigt. Jag tar tre timmar på mig för att välja en hatt och jag står en och en halv timme framför spegeln varenda morgon för att försöka se ut som alla andra. Varenda ord jag säger har fotbojor och varenda tanke jag tänker är nedtyngd av tunga vikter. Har kanske inte varenda ord jag sagt, varenda tanke jag tänkt varit nedtyngd och fastkedjad ända sedan jag var liten?”
Självdestruktiviteten hos Sophia Jansen ligger författarinnan varmt om hjärtat. När Sophia till sin häpnad upptäcker pengar på sitt bankkonto tänker hon: ”Det var då jag fick den lysande idén att supa ihjäl mig. Det verkade som om trettiofem pund av legatet hade hunnit samlas på hög. Det borde räcka.” Som själviakttagare kan Sophia stiga ut ur sig själv med samma lätthet som när hon i en oförglömlig scen resolut och utan ett ord stiger ur sina underbyxor som hon råkat tappa på gatan i chockat manligt sällskap. Sophia är en virtuos clown i den sorgsna karnevalen Livet.
”God morgon, midnatt!” har med alla sina utfall mot konventionerna, människosläktet och berättarjaget självt en hård objektivitet, som om alla de instängda känslorna genom skriften slipats av till diamantens facetter – den svarta diamantens. Rhys låter sin huvudpersons många nederlag – som ensam engelska i Parisexil, som fattig och arbetslös, som alkoholist, som för männen alltmer oattraktiv medelålders kvinna – omvandlas till hyperkänsliga iakttagelser. Här finns en befriande humor på avgrundens rand; de skrivande främlingarna Céline, Beckett och Thomas Bernhard är hennes släktingar.
Rhys är en av de få betydande romanförfattarinnorna under tidigt 1900-tal i England som inte kommer från övre medelklassen eller aristokratin. Men också för flera av dem som gjorde det gällde utanförskapets blick på världen. Nästan axiomatiskt är den blicken själva förutsättningen för litterär kvalitet. Så är det för aristokraten Vita Sackville-West, vars bästa roman ”All Passion Spent” handlar om en 80-årig kvinna som äntligen, sedan hon förlorat sin man, den tidigare premiärministern, förverkligar sitt eget liv, till sina tråkiga och konventionella barns fasa. Och så är det också för Elizabeth Bowen (1899-1973), som kom från en angloirisk godsägarfamilj med alltmer begränsade ekonomiska, politiska och sociala ramar.
Bowen skrev ett stort antal romaner, noveller, essäer och reseböcker; hon är en av dessa mångsidiga engelska women of letters – andra är Rebecca West, Edith Sitwell, Rose Macaulay, Sybille Bedford – som dragit nytta, inte bara av sitt relativa ekonomiska oberoende utan också av den nya, friare kvinnosituation Woolf talar om i ”Women and Fiction”. Inför bredden och kvaliteten i Bowens författarskap häpnar man; hon är tveklöst en av Englands stora 1900-talsförfattare – varför läses hon inte mer i dag? I Sverige översattes ett par av hennes romaner strax efter andra världskriget, bland andra den mest sammansatta av dem alla: ”The Heat of the Day” från 1948. Översättaren Sonja Bergvall kallade boken ”Middagshöjd”, en neutralare titel än originalets, som syftar på stridens hetta liksom på Jesu liknelse om arbetarna i vingården i Matteus XX:12, de som utstår ”the burden and heat of the day”.
Boken utspelas under andra världskriget, huvudsakligen i London fast med utflykter till engelska landsbygden och till Irland. Handlingen är dramatisk. Bokens huvudperson heter Stella Rodney, en välbärgad 40-årig kvinna med arbete i regeringskansliet och med en 19-årig son, Roderick, som just tagit värvning. En kväll får hon besök av Harrison, en för henne okänd man. Han tränger sig in i hennes lägenhet vid Regent’s Park och berättar dels att han är förälskad i henne och dels att hennes pojkvän Robert, en nyckelperson i krigsdepartementet, är spion för tyskarnas räkning. Är det sant? Det har Stella ingen möjlighet att ta reda på utan att skada Robert. Hur hon förhåller sig till uppgiften och till den känslomässiga utpressning Harrison utövar på henne bör inte berättas här, men besöket inleder en centrifugal kraftrörelse som kommer att innefatta samtliga personer i romanen: Stella, Robert, Roderick, Harrison och flera andra.
”The Heat of the Day” är en bok om krig och kärlek, om svek och ifrågasatta identiteter. Det är en bok om ensamhet, om att hitta egna vägar framåt i livet när mycket lite hjälp finns att få från medmänniskor. Med sin mångfald av motiv och personer är den en av de mest intrikat tvinnade romaner på engelska språket. Den har också den intrikatast tänkbara psykologin: det dominerande stämningsläget är hot – krigets yttre hot men också krigets inre följder. Samtliga romanens personer förlorar på olika sätt fotfästet i sig själva. Som en av de bästa skildringarna av andra världskrigets England i romanform är den är inte episkt storskalig utan har tonvikten vid inre förlopp. Och det är dem en roman bör syssla med, menar Bowen. I en essä från tidigt 50-tal skriver hon: ”Romanförfattarens ämne är inte samhället, inte heller individen som social enhet, utan individen som han är, bakom sin sociala mask.” I den formuleringen smälter författarinnans utanförperspektiv samman med hennes individualism.
Styrkan med ”The Heat of the Day” som krigs- och spionberättelse är paradoxalt nog att den inte handlar om agerande människor. Vi möter istället människor som saknar möjlighet att agera, som desperat söker utvägar ur förlamande situationer och som tvingas invänta andras handlingar. Bokens personer tänker och känner intensivt. Och de samtalar. Centrum utgörs av en serie laddade samtal, utstuderade, misstänksamt undanglidande, och rättframt brutala i en besynnerlig, bowensk och barock blandning. Krigets våld kommer till uttryck i ordens våld, i det som sägs men lika mycket i det som inte sägs, i antydningar och undertexter. Personerna i boken är fångade i en konflikt: de vill å ena sidan säga vad de tänker, å andra sidan kan de inte avslöja det – och därmed förråda både sig själva och dem de älskar.
Bowens kalejdoskopiska stil växlar mellan klaustrofobisk närhet i de intima samtalen och svepande, poetisk och metaforrik distans, som i fjärde kapitlets vackra beskrivning av krigets speciella Londonatmosfär, som den tedde sig blitzhösten 1940:
”Aldrig hade någon årstid förnummits så starkt som denna; sin poetiska upplevelse av den betalade man med sitt dödsmedvetande. Ur morgondis strimmat av rök från ruiner steg varje ny dag upp till obeslöjad middagsglans, och mellan solnedgångens sista glimt och sirenens första ton tänjdes aftonens mörknande, glastunna spänning till bristningens gräns.
Ännu från uppvaknandets stund kände man höstens ljuva smak, lika ljuv trots den fräna känslan mot tunga och näsborrar, och allteftersom det svedda dammet lade sig och röken löstes upp, kände man sig mer och mer manad att fira dagsljusets tid som en ren och sällsam ferie från fruktan. Avspärrade riskabla gatstumpar bildade över hela London öar av fascinerande om än tragisk tystnad, och människor trängdes mot avspärrningsrepen för att beundra det soliga tomrummet innanför dem. Den omdirigerade trafiken bort från blockerade huvudgator, den outsinliga, fantastiska strömmen av lastbilar, bussar, skåpbilar, bryggarvagnar och droskbilar förbi anspråkslösa fönster och fridfulla portar, gav ett överväldigande intryck av Londons organiska kraft – någonstans fanns det en källa varur mäktiga rörelser bubblade fram, svällde ut och grävde sig nya fåror, omöjlig att hämma.”
Här, liksom i sin skildring av krigs-Londons osannolikt sannolika möten mellan människor som annars aldrig skulle ha mötts pekar Bowens roman direkt framåt, mot de senaste årens i särklass starkaste skildring av andra världskrigets London: Sarah Waters ”Night Watch”.
