En utredare av det nya fenomen som benämns ”övertaliga kyrkor” konstaterade för inte så länge sedan att svenskarna – främst de som bor i landsorten – är beredda att göra vad som helst för att bevara sina kyrkor, utom att besöka dem för det avsedda ändamålet – gudstjänst. Vi, och då inkluderas även alla vi som inte tillhör Svenska kyrkan, vill oftast inte göra om kyrkorna till moskéer, än mindre till restauranger eller pubar som i England, säger de religionssociologiska undersökningarna. Men med de mindre gudliga trähusen på landet är det kanske inte så noga. I heminredningstidningar kan man då och då se reportage från omgjorda missionshus med musikavdelning på podiet och bar i den före detta dopbassängen. Ändå studsar man till vid anblicken av missionshuset på landet som förvandlats till new age-betonat hälsocenter med skylten ”Kroppskultur” utanför. Vart tar andligheten vägen?
Svenskar i gemen slutade att regelbundet gå i Svenska kyrkans söndagsgudstjänster under 1800-talets sista decennier. Många av de fromma gick till bönhusen, de ofromma och likgiltiga till lördagens nöjesliv på dansbanor och krogar med därtill hörande sovmorgnar på söndagarna. Vid 1900-talets början hade en exceptionellt snabb förändring av den gemensamt utövade religionen ägt rum på några få årtionden. En ny epok i Svenska kyrkans liv börjar vid denna tid; den gemensamma religiösa referenspraktiken upphör.
Under det kommande seklet kom två trender att bestämma utvecklingen: å ena sidan sekularisering med åtföljande religionsfrihet och å den andra de olika försöken till kyrklig förnyelse i form av nationalkyrklighet, folkkyrklighet, högkyrklighet och ekumenik. Därtill etablerades frikyrkorna mer självständigt utanför Svenska kyrkans ram och de så kallade invandrarsamfunden blev en tydlig och offentlig del av det svenska religiösa rummet.
Denna komplicerade utvecklingsprocess har nu för första gången i sin helhet blivit beskriven i det sista bandet av den monumentala serien Sveriges kyrkohistoria. Lundaprofessorn Ingmar Brohed har tagit på sig den omöjliga uppgiften att klämma in hela 1900-talet mellan två pärmar. Visserligen har han 300 dubbelspaltiga sidor till sitt förfogande och ytterligare 150 sidor för tolv kolleger med specialartiklar, bilagor och register, men uppgiften är svår nog ändå. Resultatet är Sveriges kyrkohistoria 8: Religionsfrihetens och ekumenikens tid (Verbum). I sakta mak har nu den stora satsningen på en Sveriges kyrkohistoria förts i hamn. Det är en i godaste mening populärvetenskaplig framställning som inte bör saknas i något referensbibliotek värt namnet. Här som i de andra delarna skriver en av de främsta kännarna lärt och faktaspäckat, men samtidigt lättillgängligt och i en vacker bok med pedagogiskt väl valda bilder, faktarutor och kartor.
Sveriges kyrkohistoria har hitintills skrivits till största delen utifrån Svenska kyrkans perspektiv. Ett halvt årtusende av katolsk medeltid har silats genom ett lutherskt filter liksom reformationstiden och de senaste 150 årens uppbrott ur enhetssamhället mot en pluralistisk och mångkulturell gemenskap. I det föreliggande samlingsverket har man lyckats med att se historien ur mer mångskiftande perspektiv.
Det finns i de flesta sammanhang en ram av obligatoriska självklarheter som alla förhåller sig till mer eller mindre oreflekterat. Dessa självklarheter kan kallas för den allmänna meningen eller överideologi. Exempel på sådana överideologier är nationalism och demokrati. I den svenska kristenheten, som till största delen handlat och handlar om Svenska kyrkan, är begreppet och fenomenet folkkyrkan i bestämd form en sådan självklar tankefigur. Slagordet att ”Sveriges folk är ett Guds folk” började med förnyad kraft – understundom på gränsen till desperation – proklameras som ett axiom i början på det förra seklet.
I den så kallade ungkyrkligheten, en rörelse som formerades i Uppsala kring storstrejkens år 1909, sammansmälte en rad förhoppningar om en förnyelse av den svenska statskyrkans försvagade strukturer genom den nymornade nationella rörelsen. Studenterna i denna rörelse gick under de sista skälvande åren av la belle époque ut på sommarkorståg för evangeliets och fosterlandets sak för att gjuta nytt mod i de svenska kyrkoförsamlingarna och för att missionera bland de ljumma bruks- och lantarbetarna. Den svenska flaggan med det guldgula korset blev en samlande symbol och man sjöng den av J A Eklund nyskrivna kyrkovisan ”Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden. Vida hon famnar från strand till strand”.
Ungkyrkorörelsen var i grund och botten en antimodernistisk rörelse som förespråkade bevarandet och återupprättandet av det lutherska enhetssamhället. ”Sveriges folk vilade såsom en tanke i Gud”, säger en av rörelsens stora gestalter folkhögskolemannen Manfred Björkquist, grundaren av Sigtunastiftelsen. Det betyder att summan av Svenska kyrkan är något mer än individerna sammantagna. Detta mervärde är en sorts kallelse från Gud, som lagt ner en mening och ett mål med historien hos varje folksjäl.
Sveriges kallelse var en av de största. Hon hade att visa på en väg mellan det katolska och det reformerta, en via media, en svensk modell. Under första världskriget ser pamfletter med rubriker av typen ”Svenska kyrkans världshistoriska uppgift” (Sam Gabrielsson) dagens ljus. I en tid impregnerad av en sådan mentalitet kom den störste av de moderna svenska kyrkomännen att verka – Nathan Söderblom. Han sprängde emellertid den nationella diskursen i sitt oförtröttliga internationella ekumeniska arbete. Det nationella var för honom oerhört viktigt men nog inte det högsta värdet.
Manfred Björkquist var en av de första som begagnade uttrycket folkhem. Det är intressant att notera hur begreppen folkkyrka och folkhem är två sidor av samma konservativa mynt – en vision av det goda enhetssamhället. Så småningom lyckades Per Albin Hansson anamma det ena av begreppen och göra det till den reformistiska socialismens stora slagord för att så inom socialdemokratins gräns erövra det svenska enhetssamhället åter och lägga livet till rätta på ett delvis nytt sätt. Men det är en annan historia.
Ungkyrkorörelsen var antimodernistisk till sin karaktär, men samtidigt var många av dess företrädare liberala teologer och man mobiliserade kyrkfolket med det moderna samhällets mest effektiva medel, de medel som fanns i det vi numera kallar civilsamhället och som inte var påbjudna i den statliga lagstiftningen om kyrkan, nämligen ungdomsrörelser, folkhögskolor, frivilligkårer, missionskretsar, stiftsmöten, körverksamhet, syföreningar, söndagsskolor, kyrkobrödrakårer, traktatspridning, kursverksamhet med mera. Dessa nya verksamhetssätt bemöttes dock med misstänksamhet i mer traditionellt kyrkliga bygder.
När banden mellan den lutherska statskyrkan och staten (läs: socialdemokraterna) rejält ansträngdes i mellankrigstiden vässades terminologin av dåtidens kraftfulla episkopat med Einar Billing i spetsen och man började tala om ”den religiöst motiverade folkkyrkan” i motsats till ecklesiastikminister Arthur Engberg och många med honom som ville se Svenska kyrkan såsom ”staten organiserad för religion”, i jämförelse med militär- och skolväsendet. Socialdemokraten Engberg var under 20-talet starkt religions- och kyrkokritisk, men kom under 30-talet att ändra ståndpunkt och företräda en pragmatisk övertygelse om nödvändigheten av att kontrollera Svenska kyrkan, att ta makten över henne inifrån. Detta har framför allt kyrkohistorikern Sven Thidevall i detalj klarlagt.
Ett av de stora hoten mot den svenska enhetsstaten var, enligt Engberg, den katolska kyrkan, vilken mer än andra kyrkor var just religiös. Därför borde en religiöst försvagad statskyrka permanentas och understödjas, så att det religiösa hotet från Rom på så sätt kunde hållas stången. Engberg bad därför bland annat ärkebiskop Erling Eidem att kartlägga den katolska verksamheten i förebyggande syfte. Eidem svarade underdånigt på denna propå i brev den 22 september 1933: ”Jag skall göra mitt allra bästa att denna utredning sker så diskret som möjligt.”
Samtidigt som dessa tendenser till att bevara enhetssamhället är så tydliga, utreds frågekomplexet kyrka-stat oupphörligt från 20-talet och framåt, inte minst efter påtryckningar från de frikyrkliga, och dessa frågor bereds stort utrymme hos Brohed. De svenskkyrkliga biskoparna är framsynta och är de som 1929 förslår att ett fritt utträde ur Svenska kyrkan med bevarande av alla medborgerliga rättigheter skall möjliggöras. Detta realiseras dock inte förrän 1951/52.
Religionsfrihetsfrågan och frågan om kyrkans skiljande från staten lägger sin skugga över hela 1900-talet. Den senare kom till ett avgörande först vid sekelskiftet 2000. Arvet från 1900-talets folkkyrkodebatt blir då tydligt inskrivet i grundlagen om Svenska kyrkan. Här fastställs bland annat att hon skall vara en öppen, rikstäckande och demokratisk folkkyrka. Samtidigt stiftas för första gången en lag om trossamfund, vilket gör att övriga religiösa samfund får en särskild legal status.
Vad mer kan vi inte finna behandlat i denna bok? Den högkyrkliga rörelsen som med sina liturgiska ideal från katolskt håll har blivit mainstream inte bara i Svenska kyrkan utan i även frikyrkorna. De frikyrkliga samfunden, som inte längre kan kallas frikyrkliga eftersom det inte finns något att vara fri i förhållande till, är stora folkrörelser som också betytt mycket för svenskt förenings- och kulturliv och som producenter av energiska småföretagare, nykterister och politiker – och inte minst av ett antal Guds barnbarn. Kvinnornas frammarsch i den kyrkliga offentligheten är ett annat stråk som blir tydligt liksom den katolska kyrkans etablering och de ekumeniska samförståndssträvandena.
De enskilda personer som belyses med egna uppsatser är Nathan Söderblom, Bo Giertz, Lydia Wahlström, Emilia Fogelklou och Lewi Pethrus. De är väl valda, men man kunde förstås ha lagt till Manfred Björkquist, J A Eklund, Elisabeth Hesselblad, Gunnar Rosendal, Margit Sahlin, Gunnel Vallquist.
De svenska kyrkornas konkreta relationer till andra kyrkor i Europa och i världen finns väl
beskrivna. Vad man dock något kan sakna är ett övergripande perspektiv som belyser den svenska utvecklingen i ett europeiskt perspektiv. I Sverige är samförståndssträvandena hela tiden så tydliga, även om det understundom kärvar i maskineriet. I många europeiska sammanhang är de starka konflikterna det centrala. Det offentliga rummet har på högst olika sätt blivit sekulärt hos oss i Europa. Det märker vi inte minst genom de olika varianterna av integrationspolitik.
Och vad hände sedan, efter år 2000? För Svenska kyrkans del är det intressant att notera hur diskussionen om knäckfrågan demokrati fortsatt i intensifierad form. På hösten 2003 fastställde Kyrkostyrelsen direktiv för en utredning om demokrati och delaktighet i Svenska kyrkan. Det första delbetänkandet föreligger nu med en poetisk titel hämtad från en dikt av Göran Sonnevi: ”Demokratin är en successiv uppenbarelse. För utredningen Demokrati och delaktighet i Svenska kyrkan”.
Utredarna är tre kvalificerade Uppsalaforskare: teologen Anne-Louise Eriksson, statsvetaren Jörgen Hermansson och kyrkovetaren Göran Lundstedt. Den slutsats man gemensamt kommer fram till är att den kristna uppenbarelsens tolkning och läroutvecklingen varit en process av förhandlingar och kompromisser. Eftersom man anser att kyrkan i första hand är en besvarare av uppenbarelsen och inte en bevarare, förutsätter detta slags kyrkosyn en demokratimodell av samtals- och samförståndskaraktär. Ämbetets roll blir inte i första hand att ansvara för och bevara läran utan att skapa de goda ordningar som frigör enskilda och församlingar till att tolka och gestalta sina svar på Guds tilltal. Demokratin blir alltså en nödvändig metod för att förvalta uppenbarelsen.
I jämförelse med kyrkans 2000-åriga tolkningstradition är denna djärva accentförskjutning – ”besvara i stället för att bevara uppenbarelsen” – utmanande. Helt klart är att biskoparna inte framstår som några med Andens svärd utrustade väktare på Sions murar som vakar över den sanna katolska och apostoliska tron.
De framstår snarare som sympatiska teologiska samtalsterapeuter. Gott nog det, men är inte ämbetets kall större? Och är den kristna tron endast ett svar på tilltal? Fan tro't!
