År 1996 hittade jag en kartong märkt ”Nabokov, Inbjudan till halshuggning” i Bonniers arkiv. Den visade sig innehålla en fullständig och av översättaren Estrid Tenggren (1906–1997) genomgången svensk översättning från 1963 av Vladimir Nabokovs roman ”Invitation to a Beheading”. Färdig att publiceras drogs den av okänd anledning tillbaka. Andra Nabokovtitlar kom ut i stället: ”Gåvan” i översättning av Filippa Rolf 1965 och ”Kung, Dam, Knekt” av Tenggren 1969.
Nu fick Tenggrens ”Inbjudan till halshuggning”, tillsammans med ”Sebastian Knights verkliga liv” i översättning av Aris Fioretos och ”Blek låga” i översättning av Caj Lundgren, ingå i den svit av Nabokovromaner som kom ut på Bonniers 2002. Efter att ha tillbringat 40 år i Bonniers källarvalv kunde Cincinnatus, som den fängslade, dödsdömde huvudpersonen och berättaren i ”Inbjudan till halshuggning” heter, släppas fri i svensk dräkt. En mycket nabokovsk historia således; romanlika förvecklingar hör till utgivningen av hans böcker, inte minst översättningarna.
Sommaren 1959 nåddes Nabokov av beskedet att 6 000 osålda exemplar av ”Lolita” och ”Pnin” bränts på en soptipp utanför Stockholm. Båda böckerna i skandalöst dåliga översättningar av Nils Kjellström, fulla av fel och förvanskningar och dessutom förkortade. Av rapporter direkt från en svensk läsare och beundrare hade Nabokov kunnat bilda sig en uppfattning om den svenska översättningskatastrofen. Trots att första upplagan av svenska ”Lolita” från 1957 dragits in efter kritik och kommit ut i en ny upplaga året därpå - mer än hundra sidor tjockare! - hade det inte blivit bättre. Lika illa stod det till med ”Pnin” (1958). Med hjälp av en svensk advokat tvingade till slut Nabokov förlaget, Wahlström & Widstrand, att förstöra hela boklagret.
”Kristaller i ett vinterland” står det i dikten ”Blek låga”, som återfinns i början av Nabokovs roman ”Blek låga”. Det är slutet på en beskrivning av hur man sitter i värmen i ett möblerat rum och tittar ut genom fönstret på ett landskap som sakta snökläds, och plötsligt som genom ett trolleri ser man i fönstret sig själv och rummet ute i snölandskapet, förenade i rutans spegelbild:
Jag var blott skuggan av en sidensvans
som dog, förledd av rutans azurglans;
den suddigt svarta sotflaga som flög
in i den blåa spegeln himmelshög.
Från insidan jag såg i duplikat
mig själv, min lampa, äpplet på sitt fat,
när glasets mörka glans lät planens gräs
i möblemanget obehindrat kläs.
Och gladdes när ett snöfall hunnit hit
och täckt min gräsmatta och gjort den vit
och sedan ställt min stol och säng ibland
vita kristaller i ett vinterland!
Snö och snöfall är ett återkommande motiv i författarens barndomsskildringar; med ”klar isharmoni” (ur en av dikterna i romanen ”Gåvan”) balanserar han förstenad och förklarad barndomsidyll. Men ”kristaller i ett vinterland” syftar också på ett konstverk, en litterär text full av spegeleffekter – särskilt kristallisk i svensk översättning, när engelskan brutits genom ett främmande, nordligt beläget språks lins, påminnande om den naturaliserade amerikanske författarens eget förlorade nordliga språk, barndomsryskan.
Sedan Nabokov slagit igenom som ”amerikansk” författare med ”Lolita” 1958 fick han möjlighet att presentera sitt dittills okända författarskap för sin nya engelskspråkiga publik. ”Inbjudan till halshuggning” hörde till dessa ursprungligen ryska romaner, noveller och dikter som han tillsammans med hustrun Véra och sonen Dimitrij under en tioårsperiod ”förengelskade”.
Men Nabokov översatte även andra författare. En särställning intar hans engelska version av Pusjkins versroman ”Eugene Onegin” i fyra band 1964, varav det första består av den översatta texten och de tre följande innehåller översättarens utförliga kommentarer till minsta detalj i texten, samt index och en återgivning i faksimil av originalets ryska text. Översättaren framstår här som en guide som kan erbjuda en komplett geografisk, kulturell och social atlas till den diktade världen. ”Blek låga”, romanen som indirekt via en diktkommentar berättar historien om hur en litteraturvetare parasiterar på sitt avhandlingsobjekt och utnyttjar editeringsarbetet till att belysa sitt livs historia, kan om man så vill läsas som en parodi på författarens egen översättningsverksamhet.
Nabokovs krav på översättaren är så stora att de ofta vänds till en misstro mot översättandet. Han har vittnat om det i dikten ”On translating 'Eugene Onegin' ”. Här översatt i den enda stil som Nabokov kunde godta, och som också utmärker hans Pusjkinöversättning. Hellre oskönt ordagrant och strikt bokstavstroget, än vilseledande verslikt, blir det sålunda:
Jag tog mig nedför din hemliga stam,
Nådde roten, och parasiterade där;
Och så, på ett just inlärt språk,
Tog jag en annan väg och vände
Dina sonettliknande strofer
Till min vägvinnande prosa –
Törnen bara, men kusin till din ros.
Och, till slut:
Duv-skit på ditt monument
Nabokovutgivningen började alltså för min del med ett manuskriptfynd. Så småningom blev jag varse en annan rar Nabokov-text, och samtidigt en variant på ”kristaller i ett vinterland”: ”landet av kristall”. Det heter nämligen så i Filippa Rolfs version av ”Blek eld”, som hon kallar dikten i Nabokovs roman, i det smakprov som publicerades i BLM 1966, nr 2:
Jag var sidensvansens skugga dräpt
av falska azurn i fönsterrutan;
jag var suddet av askigt fjun – och jag
levde vidare, flög vidare, i den reflekterade himlen.
Och inifrån också kunde jag dubblera
mig, min lampa, ett äpple på ett fat:
jag drog gardin från natten, lät mörkt glas
hänga hela möblemanget ovan gräs,
och hur förtjusande när ett snöfall
täckte min glimt av plan och nådde upp så
att det kom stol och säng att stå precis
på den snön, ute i det landet av kristall!
Filippa Rolf hade då redan året före, 1965, översatt Nabokovs stora Berlinroman ”Gåvan” till svenska. Filippa Rolf, i 40-årsåldern vid den här tiden, var bekant med Nabokovs. Det var hon som hade informerat dem om den bedrövliga Lolita-översättningen. Deras mellanhavande är en besynnerlig historia, med inslag av erotisk paranoia.
Stacy Schiff har avhandlat det i sin bok ”Véra (Mrs Vladimir Nabokov)” från 1999. Tacksamma för Filippa Rolfs hjälp i den svenska Lolita-affären hade Nabokovs bjudit henne till sig när de åter slagit sig ner i Europa. Hon tillbringade två veckor hos dem 1961 i Nice på Franska rivieran, och när det dessutom visade sig att hon var en begåvad, lovande poet, enligt deras mening också på engelska, hjälpte de henne att ta sig till ett amerikanskt universitet. Tvärs över Atlanten utvecklas sedan en intensiv korrespondens, som handlar dels om makarna Nabokovs förhoppningar att hon ska bli Nabokovs svenska översättare - vilket hon också blev i och med översättningen av ”Gåvan” - och dels om deras synpunkter på Rolfs extravaganta lesbiska utsvävningar och, å andra sidan, om hennes tilltagande, parasitära hat-kärleksförhållande till sina mentorer. Det slutar med att hon skriver och publicerar dikter och berättelser som hon befolkar med Nabokovs, medan de i sin tur försöker bromsa henne.
”Så mjukt som solens ljus i / sommargröna hagar, / så milt som solens sken på kalla vinterdagar / från Petersburg du kom och mig ej lämnar mer. /.../ Vladimir är som vanligt fjärilsgalen. / Men ser du, jag kan också fånga malen!” skriver Filippa Rolf i dikten ”Till Mrs Nabokov” i samlingen ”Dikter” från 1963. Véra Nabokov är alltså den åtråvärda malen, som Filippa och entomologen Vladimir här är rivaler om.
Filippa Rolfs besök hos Nabokovs i Nice sammanföll med tillkomsten av ”Pale Fire” (”Blek låga”). Nabokov läser högt ur sitt work in progress för Véra och deras svenska gäst. Egendomligt nog ska det visa sig att ”Blek låga”, med dess bisarre hjälte och berättare, litteraturhistorikern och översättaren Charles Kinbote, från ett fjärran nordiskt land, som blir homoerotiskt besatt av föremålet för sin beundran och sitt översättarnit, poeten John Shade, kan också läsas som en variation över Nabokov-Rolf-förhållandet. När Kinbote postumt ger ut Shades dikt, infogad i romanen ”Pale Fire”, har han med hjälp av sin kommentar tagit över verket och retrospektivt förgyllt sitt förhållande till diktaren.
Rolf påbörjade alltså en översättning av ”Pale Fire”, den som hon visat prov på i BLM, men började enligt Nabokov-biografen Brian Boyd att lägga till och dikta in egna saker i texten, som hon aldrig blev färdig med (”Vladimir Nabokov. The American Years”). Om översättaren speglat sig i sin roman, eller romanen speglat sig i sin översättare är i det här fallet svårt att säga. Ännu en nabokovsk historia i marginalen till författarskapet således, om reflekterad, lånad litterär låga och förmåga.
Nabokov, du som vet poeter finner allting opp
och inte precis tror, men har sjusärdeles med hopp,
du vet jag ljuger. Av behov, affekt,
effekt och blixtring, båglampslikt,
/.../
Och kanske har jag glömt en liten sak:
ni två var unga. Var jag någonsin de´?
Har någonsin en gosse gett mig té
på någon bistro near the Seine? Did I
into his eyes chase grey-green butterfly?
Det är ett annat språk för mig. I meant
to be ”the shadow of your monument”
and suddenly turned scarlett, Scarlett letter.
There were those poets that us both did fetter,
Wordsworth and Coleridge suddenly did gleam,
som månen över havet, in our conscious stream
under två palmer sur le Promenade
när Vera högg dig: ”Akta dig för bilen!”
22 januari, nya stilen.
Nej, jag är trött att drälla runt så här
och läsarn undrar säkert var jag är.
I Nice, förstås, och det är vinterkallt
och lyxhotell och pudlar överallt.
(”Till Mrs Nabokov”, II, slutet)
Rolfs dikt med sin utstuderade clairobscure formar sig till ett lyriskt självporträtt; poeten, översättaren och polyglotten Filippa Rolf som skuggfigur i Nabokovs värld, en John Shade eller Charles Kinbote bland andra utövare av ”shadography”, skuggografi, som översättarens otacksamma syssla kallas i översättarromanen framför andra hos Nabokov, ”Bend Sinister”. Och likväl kan sådan ”duvskit på monumentet” plötsligt tändas av en skär flamma, i Rolfs dikt månens bleka återsken, så att texten lyser som ”a scarlet letter”, det vill säga det röda A:et som är tecknet för adultery, äktenskapsbrott, i Hawthornes åberopade roman. Då är det inte duvskit längre, utan förklarade ord av en förälskad översättare i skuggan av sitt monument.
Och som om inte detta vore nog dyker det nu upp ytterligare ett manuskript, och därmed också en tredje variant på ”kristaller i ett vinterland”: ”tillräckligt för att låta stol och säng / stå just på snön i ett kristallklart land”. Den här gången hämtat ur romanen ”Pale Fire” i översättning av Estrid Tenggren, eller ”Blek eld” som hon kallat den. Jonas Ellerström som en tid bodde granne med Estrid Tenggren i Lund och umgicks med henne har anförtrott manuskriptet i min och Bonnierarkivets vård. Bakgrunden är svårutredd och de få uppgifter som finns är motstridiga, men ett brev från Tenggren till Bonniers (9/4 1963) kastar ett visst ljus över saken. Tenggren som bodde tillsammans med Filippa Rolf i Lund har tydligen hälsat på sin väninna i hennes nya omgivningar i Cambridge, USA. Hon skriver inledningsvis om sin ännu outgivna ”Inbjudan till halshuggning” och fortsätter så: ”Väntar månne förlaget på att Pale Fire ska bli färdig först, innan Beheading kan få komma ut? Den är svår, men ni får nog en fin översättn. från USA. För övnings skull har jag provat på dikten, och det är rent omänskligt svårt, men det går.”
Rolf avled i USA på 70-talet, och avslutade som sagt aldrig sin ”Blek låga”. Tenggren måste ha tagit upp detta ”förpuppade” översättningsprojekt, varav nu plötsligt två versioner uppenbarats: Caj Lundgrens publicerade och Estrid Tenggrens opublicerade. Och till det kommer Filippa Rolfs historia; lysande bleka lågor.
