Idag utkommer en nyöversättning av Thomas Manns klassiska roman Bergtagen (övers: Ulrika Wallenström, Albert Bonniers förlag), som följer i spåren av den nyöversättning av Manns debutroman ”Buddenbrooks” som 2005 fick ett stort genomslag i både press och bokhandlar. Hur kan Thomas Mann, en erkänt svårläst författare vars romaner utspelar sig i en utdöd högborgerlig miljö, väcka ett sådant intresse i vår svenska samtid? Själv beskrev Mann ”Bergtagen” som en mycket tysk roman, som behandlade frågor kring den tyska självbilden i efterdyningarna av det första världskriget, men kan den också säga någonting till oss, här och i dag?
Låt oss börja med att titta på inledningen av bokens första kapitel: ”En enkel ung man reste en gång på högsommaren från Hamburg, sin fädernestad, till Davos-Platz i Graubünden. Han for för att hälsa på i tre veckor.”
Tagna ur sitt sammanhang verkar dessa två meningar inte vara mer än ett enkelt knippe information, tryckta på ett papper verkar de nästan triviala, men placerade i inledningen av en roman gör de ett betydelsedigert, nästan oroande intryck. Vad menar egentligen berättaren med att säga det här? Det är en känsla som understryks av berättarens påpekande att det är en ”enkel ung man” som reser – hade vi verkligen trott att han var komplicerad om berättaren inte hade sagt någonting alls?
Allra viktigast är ändå att berättelsens huvudperson genast placeras i en berättartekniskt viktig och gynnsam position, nämligen i början av en resa. Om texten i stället hade funnit Hans Castorp installerad på Berghofs sanatorium hade det krävts tillbakablickar och förklaringar direkt riktade till läsaren, och om man i stället hade funnit honom hemma hade berättaren på precis samma sätt behövt förklara att någonting ska hända honom. En sådan berättelse hade krävt en omfattande berättarteknisk apparat, men när han i stället möter oss på resa befinner han sig i precis samma osäkerhet om vad som ska hända som läsaren, hans förvåning blir vår förvåning. Inte nog med det: genom att vara på resa blir han sig själv i högre grad än han någonsin var hemma, och den förvåning han lägger i dagen säger lika mycket om honom själv som om platsen han har kommit till.
Stycket efter går i en helt annan ton: ”Men från Hamburg ända ditupp, det är en lång resa; för lång egentligen i förhållande till en så kort vistelse. Man färdas genom flera länder och riken, backe upp och backe ner, från den sydtyska högslätten ner till stranden av Schwabiska havet och med båt över dess hoppande vågor, hän över svalg som förr gällde för avgrundsdjupa.” Här är det fråga om någonting helt annat. Även om texten utan tvekan berättar om verkliga platser och geografiska avstånd, så kan ingen läsare få för sig att den informationen är väsentlig. Vad menas egentligen med att resan är ”för lång för en så kort vistelse”, och varför beskrivs klyftorna som avgrundsdjupa? I verkligheten utgör de ju inget hot mot den bekvämt placerade resenären, men i texten signalerar de att han nu befinner sig i ett område bortom det tillåtna och det tillrådliga. Tonfallet i beskrivningen liknar det som berättaren av en saga skulle använda, och avslöjar att Hans Castorp inte företar en vanlig tågresa, utan att han rör sig ut i en farlig, magisk zon där vad som helst kan hända – det visar att det som kommer att följa inte bara är en beskrivning av den verklighet han möter, utan en sorts mytologisk realism.
Allt detta framgår av den korta inledning som just citerats, och om det inte behöver sägas rent ut så är det just för att tonfallet är sagoaktigt och anspelar på en lång tradition av berättelser om människor i precis samma belägenhet som Hans Castorp. Mann själv nämner Graallegenderna och Faust som möjliga föregångare, men man skulle precis lika gärna kunna jämföra berättelsen om Hans Castorps resa med Thesevs resa till Kreta i den grekiska mytologin eller Dantes färd genom dödsriket i ”Den gudomliga komedin”. De följer nämligen precis samma mönster, där resan skildras som en psykologisk process där huvudpersonen bryter upp från sin hembygd och i mötet med det främmande förlorar sin gamla personlighet.
I gengäld vinner berättelsens hjälte nya insikter, som han eller hon till slut kan föra med sig hem. När Hans Castorp åker över oroliga vågor och avgrundsdjupa raviner reser han in i precis samma landskap som Dante beskriver som en dunkel och oframkomlig skog – skillnaden är bara att hans föregångare mött demoner och monster på sin väg, medan han åker tåg till Schweiz i en bekväm förstaklasskupé. Det som tidigare gestaltats konkret som en gudomlig och demonisk verklighet finns faktiskt kvar i ”Bergtagen”, men har reducerats till ett tonfall och en form.
Därför slutar inte heller den resa Hans Castorp företar när tåget rullar in vid stationen i Davos, för sedan han väl har rört sig in i det främmande landet finns det ingen enkel väg tillbaka. Medan han är borta förändras ingenting i hemstaden, den skildras enbart som en statisk utgångspunkt vars läge och egenskaper bara tjänar till att ange precis hur långt därifrån resenären har nått – geografiskt, javisst, men framförallt känslomässigt och psykologiskt. Genom att ge sig ut på resa har han satt sig själv och sin personlighet på spel, och i stället för att leva som om hans livsstil var den enda naturliga möter han främmande människor och tvingas anpassa sig efter deras sätt att leva och tänka. Genom att avvika – i ordets båda betydelser – från sin hemstad förlorar han den status han hade där, men vinner i gengäld tillträde till helt nya zoner av världen och av sig själv.
De personer han möter uppe på högfjället är alla vad vi i dag skulle kalla långtidssjukskrivna, men deras sjukdom är inte entydigt kroppslig, utan rymmer alltid ett visst mått av lust till det liv utanför världen som sjukdomen erbjuder dem; inte sällan styrs de dit av en oförmåga att hantera livet utanför sanatoriet. Var och en av dem har ett eget sätt att förhålla sig till sitt livsöde, och i mötet mellan den realistiska romanen och den mytiska berättelsen blir de dubbeltydiga, till hälften realistiska gestalter och till hälften representationer av olika vägar den vilsegångna resenären måste välja mellan.
Hans Castorps uppgift blir att navigera mellan dessa ytterligheter, och söka en egen lösning på de problem som har tvingat just honom att bli kvar på sanatoriet. Hans sökande efter en egen väg hem, på alla sidor omgiven av faror men vägledd av olika guider för olika delar av resan, påminner inte så lite om Dantes färd genom livet efter detta. Detta förstärks av att döden som tema är närvarande genom hela romanen – sanatoriet är ett sorts dödens väntrum, Hans Castorp intresserar sig för ”gravens anatomi” och besöker de döende – men också av att texten hela tiden spelar med möjligheten att sanatoriet är ett dödsrike som existerar redan här på jorden. Det görs på precis samma sätt som inledningens andra stycke sätter sagan och myten i fokus, med skiftningar i tonfallet och lekfulla referenser som i stycket som följer här:
”Åtminstone för den unge Hans Castorp hade detta ansikte aldrig tett sig så besynnerligt som idag under den narraktiga huvudbonaden: Denna trubbnäst platta och blåblossande fysionomi där de blå ögonen stod ut och tårades under vitblonda ögonbryn och den ljusa och på ena sidan uppdragna lilla mustaschen stod över den bågformade, plutande munnen. Vänd bort från ångan som virvlade upp ur terrinen framför honom lät han den bruna drycken, en sockrig arrakspunsch, rinna i en båge ner i de framfräckta glasen medan han utan uppehåll gick på med sin upprymda rotvälska så att skrattsalvor runtomkring bordet beledsagade utskänkningen.
–Där tronar högt herr Urian.”
Citatet är från den fastlagskarneval som avslutar bokens första del, och karaktären som beskrivs är sanatoriets föreståndare Hovrådet Behrens. Han liknar även till vardags Mefistofeles, men just den här kvällen verkar han kasta sin förklädnad åt sidan och bli till djävulen i mänsklig gestalt – rolighetsminister, utskänkare av rusdrycker och furste över dem som är vigda åt döden. Den bilden kompletteras av Settembrinis replik, som är en vers från beskrivningen av satans valborgsfirande i Goethes Faust.
Strax därefter korsar Hans Castorp rummet för att för första gången närma sig Claudia Chauchat, som han länge har älskat på avstånd. Det är en nyckelscen i romanen, för kärleken till Claudia Chauchat är den direkta anledningen till att han inte kan förmå sig att lämna sanatoriet – han har kommit att identifiera henne med sin egen flykt från världen där nere till sjukdomen. I deras samtal visar hon sig motsvara hans förväntningar fullt ut: för att vinna hennes erkännande måste han inte bara ta emot beskedet om sin kusins förestående död med en axelryckning, han måste också övertyga henne om att han själv är långt sjukare än hon tror. Gång på gång försöker hon säga honom att han egentligen inte hör hemma på sanatoriet, men i själva verket sätter hon honom bara på prov, och bara genom att förneka sig själv och sin egen friskhet lyckas Hans Castorp till slut vinna medborgarskap i det nya magiska landet.
I den traditionella mytiska berättelsen för hjälten alltid med sig någonting hem, ett tecken på vad han har varit med om eller ett verktyg att förändra sitt samhälles vardagliga liv med, men på just den punkten avviker Hans Castorp från schemat. Den insikt han når när han vågar sig som allra högst upp på fjället formuleras i romanens enda kursiva mening: ”Människan skall för godhetens och kärlekens skull inte ge döden någon makt över sina tankar.”
Som höjdpunkt i en tusensidig diskussionsroman är orden märkligt vaga, och glöms snart bort av både berättaren och Hans Castorp själv, och i stället för att frivilligt vända hemåt när sökandets mål är uppnått stannar han, och gräver sig vidare ned i sitt äventyr tills det enda som kan rädda honom är det krigsutbrott som rubbar bergets själva grundvalar. Han fattade själv aldrig något beslut om att ge sig ut på ett äventyr, och när han väl har hamnat i det är han oförmögen att slita sig ifrån det; han är en försvinnande liten del av ett sammanhang som han själv aldrig kan överblicka, fångad i strukturer och omständigheter som han själv inte kan välja eller påverka.
Kanske är det just det som gör Hans Castorp till en mer modern och mer problematisk hjälte än sina föregångare, och kanske säger det också någonting om den egentliga meningen med hans resa: hans mål är inte att finna och hämta hem någon magisk formel, ett magiskt verktyg eller ens någon djup insikt – det är att gå igenom den process som resan utgör så grundligt som möjligt och därigenom låta det som varit främmande bli en del av honom själv. Just det hade nog varit sant även om äventyret inte hade varit någonting annat än en bekväm resa med tåg, och på den punkten möts den stora berättelsen och den lilla, den mytologiska med den vardagsnära; det möte som gör ”Bergtagen” till en roman som är aktuell och vinner nya läsare än i dag.
