En brittisk 102-åring, Eric King-Turner, meddelade för några år sen att han ämnade emigrera till Nya Zealand. Han förklarade också varför: ”Jag vill inte som 105-åring tänka att oj om jag hade flyttat till andra sidan världen när jag var 102.”
Jag klippte ut notisen om honom och jag har den kvar, jag läser om den då och då och alltid med blandade känslor. För visst beundrar jag krutgubben, men det finns så många krutgubbar och krutgummor som lyfts fram i offentligheten, oss andra äldre till uppbyggelse och inspiration, att man kan bli grundligt trött på dem.
Hur ska man egentligen bäst förhålla sig till åldrandet? Ännu för tre-fyra decennier sedan var det eländesperspektivet som dominerade: man tänkte sig de gamla som allmänt nedsatta och sårbara, som räddhågsna, ensamma och dessutom fattiga. Sen kom plötsligt hoppla-perspektivet: åldrandets problem har överdrivits kraftigt, hette det, det är fullt möjligt att bekämpa åldrandet, dagens åldringar är annorlunda än åldringar förr, de kan vara hur friska och aktiva som helst bara de förstår att sköta sig. ”Framgångsrikt åldrande” blev mantrat och i Sverige – liksom i USA – gick man kraftfullt in för att avskaffa ordet ”gammal”: äldre blev folk visserligen, först yngre äldre, sedan, någon gång vid 75, äldre utan vidare spisning och till slut, efter 80 eller 85, äldre äldre. Men gammal skulle ingen behöva bli. 90 är det nya 50, lydde mantrat vid en amerikansk konferens för några år sedan.
Nu har det vänt igen, som så ofta med början i USA. Redan för fem år sedan gav geriatrikern Muriel R Gillick ut boken ”The denial of aging” med den talande undertiteln ”Perpetual youth, eternal Life and other dangerous fantasies”. Nu finns också kulturhistorikern och samhällskritikern Susan Jacobys Never say die: The myth and marketing of the new old age (Pantheon books, 352 s). Båda författarna påpekar med emfas att det är de yngre äldre som är aktiva och att den som vid 65 förnekar att åldrandet medför nedsatthet är som den som hoppar från ett fönster på tjugonde våningen och vid tionde våningen ropar: ”Det här går ju bra!”
Den decennium efter decennium bortskämda fyrtiotalistgenerationen tror att hälsa på gamla dar är en livsstilsfråga och att man genom att motionera, äta nyttigt och komplettera med kosttillskott och en och annan kulturupplevelse kan leva frisk till 95 och sedan dö av hjärtinfarkt mitt i ett samlag. Det är också vi som är mest optimistiska när det gäller medicinska framsteg: vi tror att det är just vi som ska få leva åtminstone trettio år längre än tidigare generationer tack vare antioxidanten resveratrol – som ju glädjande nog finns i rödvin – eller med hjälp av stamceller, bionik eller organtransplantationer.
Men verkligheten är bistrare än som så för vi har invaggats i falsk optimism inte bara av vårt eget önsketänkande utan också av vilseledande statistik. Det har till exempel hetat att demens inte ska betraktas som en del av det normala åldrandet utan som en sjukdom och att bara var tionde person över 65 drabbas av Alzheimer. Faktum är att Alzheimer hinner fatt nästan varannan amerikan över 85. En av drivkrafterna bakom Jacobys bok är att hon själv mist en älskad man i Alzheimer. Vältaligt beskriver hon både sin och hans förtvivlan: ”Vad säger man när någon som en gång varit briljant och snabb i repliken vänder sig till en i bussen och stapplande söker efter ord att uttrycka sin frustration? ’Jag känner att det nånstans inom mig finns den person jag verkligen är,’ förklarar han. ’Den person jag brukade vara, menar jag – innan – men jag kan inte hitta honom. Jag kan inte tala med honom.’ Och viktigare: vad kan man göra för att hjälpa?” Med eftertryck betonar hon att vi inte ska inbilla oss att något stort medicinskt genombrott hägrar: än så länge går Alzheimer varken att förebygga eller bota och bromsmedicinernas effekt är starkt begränsad.
Också Muriel R Gillick tar verkligen bladet från munnen: ”Av dem som just nu fyller 65 kommer ungefär varannan att tillbringa åtminstone någon tid på vårdhem. Sannolikheten för en kortvarig vistelse – till exempel för konvalescens efter ett kirurgiskt ingrepp – är tio procent. För återstående fyrtio procent handlar det om långvariga vistelser som ingalunda slutar hemma utan hos begravningsentreprenören.”
Susan Jacoby slår fast att det som kallas framgångsrikt åldrande förutsätter en självdisciplin som riskerar att bli förtryckande. Man får inte klaga över sin hälsa – åtminstone inte inför yngre människor. Man får inte gråta över någon närstående som varit död i mer än en månad, inte visa tecken på nostalgi för det förflutna (vare sig det personliga eller det samhälleliga), inte visa tecken på att oroa sig för att bli beroende, vare sig på grund av dålig hälsa, dålig ekonomi eller demens. Samhället ser också med misstänksamhet på gamla människor som begär att lämnas ifred och få åldras på sitt eget vis: man får varken vara för sällskapsnödig eller för tillfreds med ensamheten.
Det framgångsrika åldrandet är inte minst en klassfråga: det är människor med privat förmögenhet eller goda pensioner som har de bästa förutsättningarna och det är också de som lyfts fram i medier och reklam. (Fast reklamindustrin föredrar att låta gamla spelas av människor som bara är medelålders: 65-åringar får spelas av personer som ännu inte fyllt 50.) När det gäller förväntad livslängd har skillnaden i många länder ökat mellan fattiga och rika – och mellan välutbildade och lågutbildade – och i de fattigaste delarna av USA har den förväntade livslängden för kvinnor sjunkit drastiskt de senaste decennierna. I USA är typ2-diabetes – alltså vuxendiabetes – dubbelt så vanlig bland svarta som bland vita och dessutom är det dubbelt så vanligt med allvarliga komplikationer som blindhet och amputationer. Jämförelser mellan rika och fattiga länder visar naturligtvis på mer spektakulära skillnader. Tänkvärda är också genusskillnaderna. De riktigt gamla är nämligen till största delen kvinnor: kvinnor lever längre än män, av dagens 100-åringar är bara en sjättedel män. Gamla kvinnor är oftare ensammare än gamla män och en 60-årig kvinna som blir änka har betydligt sämre chanser att hitta en ny partner än en jämnårig man som blir änkling. Därför är det också färre gamla kvinnor än gamla män som kan räkna med kärleksfull anhörigvård i hemmet. Eftersom kvinnor dessutom tenderar att ha sämre löner och därmed också sämre pensioner än män är gamla kvinnor fattigare.
Både Gillick och Jacoby ställer också frågan vilka medicinska insatser som är rimliga när det gäller de mycket gamla. Jacobys exempel är en 104-årig kvinna, Hazel Homer, som en månad före sin 100-årsdag fick en särskild defibrillator och pacemaker till en kostnad av 34000 dollar. Hon och hennes kirurg intervjuades i The New York Times och det framgick att hon inte kunde gå, att hon knappt hörde eller såg, att hon behövde omvårdnad dygnet runt. På frågan vad som var bäst i hennes liv svarade hon: ”Att jag är vid liv, antar jag.” Läkare är ofta inte tillräckligt tydliga när det gäller att klargöra hur en gammal människas livskvalitet kommer att se ut efter ett stort och kostsamt ingrepp och de glömmer också att påminna om att själva sjukhusvistelsen kan bidra till att göra de gamla desorienterade och att konvalescensen blir lång och prövande.
Muriel Gillick betonar för sin del att vad de riktigt gamla behöver snarare är god omvårdnad än heroiska livsförlängande åtgärder. Problemet är att Medicare – det sjukförsäkringssystem för personer över 65 som fanns redan före Obamas hälsovårdsreform – bekostar sjukhusvård men inte vårdhem eller omvårdnad i hemmet. Det är förklaringen till att många gamla amerikaner dör på intensivvårdsavdelningar – ofta efter att länge ha legat i koma utan några som helst utsikter till att komma till medvetande igen. Det är också förklaringen till att den amerikanska sjukvården är extremt dyr. I intervjuer försäkrar de flesta amerikaner att de inte vill ligga med slangar och dropp på gamla dar, allra minst om det bara handlar om ett utdraget döende, men det är relativt få som i tid gör upp ett vårdtestamente eller ens tydligt och klart låter sina närmaste anhöriga veta hur de vill ha det. De som sedan är mest måna om att – bokstavligen till varje pris – hålla liv i sina gamla är ofta personer som på länge inte haft mycket kontakt med dem men grips av ruelse när slutet är oundvikligt.
Susan Jacoby kan sägas vara nästan programmatiskt pessimistisk. Det hoppfulla pratet om en ålderdomens vishet ger hon inte mycket för. Under sin läsning av memoarer har hon funnit att de åldersstigna författarna, i synnerhet gamla politiker, i första hand är inställda på att bortförklara de misstag de begått. Gamla människor må ha erfarenhet men de tenderar därmed också att föreställa sig framtiden utifrån sina erfarenheter, det vill säga utifrån det som varit: vid ett par och sexti förklarade hon själv hösten 2008 att Obama omöjligt kunde bli president eftersom USA på inget vis var moget för en svart president. Hon är misstänksam mot de gallupar som visar att gamla människor skulle vara lyckliga. De riktigt gamla är sällan tillfrågade, konstaterar hon, och då allra minst de som vistas på institutioner och kanske inte ens kan tala i telefon. Om också riktigt gamla, svårt nedsatta människor säger att de är lyckliga kan det dessutom bero på att det är vad de förväntas säga – vid sidan om den politiska korrektheten regerar en emotionell korrekthet. Som också Barbara Ehrenreich har visat i sin bok ”Gilla läget” är det positiva tänkandet påbjudet i USA.
Susan Jacoby vägrar att tänka positivt. Hon har ingen som helst önskan att bli ideal-åldringen som med upphöjt lugn gör bokslut över sitt liv. Tvärtom vill hon fortsätta att trotsa, att hålla liv i sin vrede. Också för en nordbo kan hennes hållning te sig provokativ, ja, rentav destruktiv, men både hon och Gillick försäkrar att det egentligen är precis tvärtom. Om nu bilden av den nya ålderdomen som inte är en ålderdom är en myt går det nämligen inte att se den som en ofarlig tröst under resans gång. Då är den farlig. Gamla människor tvingas inte bara till orimliga ansträngningar utan också till förställning för att försöka leva upp till den. De som är unga eller medel-ålders kan bekvämt intala sig att de gamla inte behöver dem. Och värst av allt: politiker och makthavare kan utifrån tanken att var och en själv bär ansvar för hälsa och välbefinnande också på gamla dar motivera ständigt nya beslut om nedskärningar av äldreomsorgen. I den generation som nu går i pension må vi vara individualister som är vana vid autonomi framför allt, men hur svårt det än må vara skulle vi göra klokt i att förr snarare än senare inse att också vi med stor sannolikhet kommer att bli hjälpbehövande och beroende. Vi kommer personligen att tvingas se ohjälpligheten i ögonen och därför borde vi medan tid är göra allt för att också samhället ska se den i ögonen.
