Babelmyten har under seklernas lopp haft en stark fascinationskraft på åtskilliga författare, konstnärer och filosofer. Betraktat ur detta perspektiv framstår 1900-talet som en guldålder: Jorge Luis Borges, Franz Kafka, John Dos Passos, Paul Auster, den franske poeten Pierre Emmanuel med flera har genom omtolkningar gett denna myt nya djupdimensioner.

I vår kollektiva föreställningsvärld associeras berättelsen om den ofullbordade tornbyggnaden i Babel allt som oftast med förlusten av det mytiska tillstånd då människorna på hela jorden talade samma språk. I Första Moseboken berättas det att människorna fann en dal i Shinar, där de bosatte sig. Sedermera ville de bygga en stad, med ett torn som skulle nå ända upp i himlen, så att de slapp vara skingrade över hela jorden. När Herren fick se staden och tornet som människorna byggde sa han: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” Och från Babel skingrades de ut över hela jorden. Guds straff för människans måttlöshet blev således språkförbistring och förskingring. Berättelsen om Babel syftar troligtvis på ett 90 meter högt tempeltorn i Babylon, den så kallade Marduk-ziqquraten Etemenanki, ”himlens och jordens grundsten”.

Babelmyten kom sakta men säkert att även inta en plats i litteraturen. I likhet med andra myter kännetecknas den av tänjbarhet, och den har i sina litterära skepnader genomgått olika metamorfoser. Men hur skildrades Babels torn inom den litterära modernismen? Och hur förhöll sig 1900-talets författare till det kaos och den språkförbistring som Babel förknippas med? Den franska forskaren i jämförande litteratur Sylvie Parizet kastar nytt ljus över dessa frågor i en inträngande studie, Babel: ordre ou chaos? Nouveaux enjeux du mythe dans les œuvres de la Modernité littéraire (Ellug, 228 s), där hon ur ett brett tidsperspektiv analyserar mytens varierande omgestaltningar, med fokus på 1900-talets litteratur.

Den litterära myten om Babels torn, som uppstått under 1200- och 1300-talen, uppnådde sin första guldålder under renässansen, då den fängslade många författare, däribland Guillaume du Bartas, Agrippa d’Aubigné och inte minst Shakespeare. Även Calderón och Milton kom sedermera att intressera sig för den. Dåtidens diktare utforskade främst tre aspekter av den bibliska episoden: dess arkitektoniska dimension, det vill säga staden och tornet, Guds straff genom babylonisk förbistring, samt Nimrod, som anses vara grundare av Babel. Byggandet av Babels torn blev också ett centralt tema inom renässanskonsten, exempelvis hos Pieter Bruegel d ä och Lucas van Valckenborch. För övrigt hade bildframställningen under renässansen en avgörande betydelse för den litterära mytens utveckling.

Vad gäller Nimrod var han enligt Första Moseboken son till Kush och den förste härskaren på jorden. Under medeltiden hade intresset för Nimrod börjat växa, och många renässansförfattare blev rentav fascinerade av honom. Vid den tidpunkten framställdes han inte sällan som en stridslysten hjälte – eller antihjälte – som åtar sig det måttlösa projektet att bygga Babels torn. Bilden av den tyranniske Nimrod förknippas inte sällan i renässanslitteraturen med en reflexion över makten och maktförhållandena. Emellertid skildras han av somliga franska renässansförfattare som en ambivalent gestalt – en envåldshärskare som gör uppror mot Gud, men som samtidigt är mån om att skydda människorna från en ny syndaflod. Enligt Parizet tyder denna stora fascination för grundaren av Babel på att renässansen rymde en stark tilltro till människans skaparkraft.

För renässansmänniskan var även den lingvistiska aspekten av Babelmyten av stor vikt. En del diktare och tänkare drömde om universella språkutopier, andra tänkte nostalgiskt på det mytomspunna urspråket, eller valde i vissa fall att politisera myten genom nationalistiska tolkningar. För somliga däremot var den lingvistiska rikedomen rena rama fröjden. I exempelvis Rabelais texter finns det en omisskännlig glädje över den språkliga mångfalden, men märkligt nog refererar han aldrig till Babel.

Av olika skäl började intresset för det babyloniska tornbygget svalna efter 1650. Under de två efterföljande seklerna sov Babelmyten sin törnrosasömn. Visserligen förekommer någon enstaka referens till den i dåtidens litteratur, men då främst som en klichéartad metafor för förbistring och oordning. En liknande utarmning skedde inom konsten, i den meningen att bildframställningen med Babelmotiv inte längre resulterade i mästerverk, vilket varit fallet under renässanstiden.

Det dröjde till 1800-talets andra hälft innan en förnyelse av myten började skymta vid den litterära horisonten. Det efterföljande århundradet – präglat av två världskrig och totalitarism – kom att bli Babelmytens andra guldålder, då ett flertal författare med förbluffande kreativitet omdanade den. I dessa nyskapande moderna omtolkningar är Gud frånvarande, dock med undantag för Pierre Emmanuels tumultartade långdikt ”Babel” (1951). Även tornets mänskliga arkitekt, Nimrod, lyser med sin frånvaro. Generellt sett associeras Babelmyten i 1900-talets litteratur med såväl rum, språk och skapande som människans sökande efter mening. Ett belysande exempel här är Borges berömda fiktion ”Biblioteket i Babel”, vilken lämnat djupa spår hos många författare. Parizet påpekar med rätta att Babelmyten genomsyrar Borges författarskap, präglat av mystik och metafysik.

Det är viktigt att notera att i många litterära texter skrivna under 1900-talet vidgas bilden av själva tornet övermåttan, vilket således förvandlas till schakt, labyrint, bibliotek och/eller universum. Dessutom förändras i vissa fall tidsperspektivet, i den meningen att texten också syftar på ett nytt Babels torn.

Enligt gängse uppfattning är tornet den synliga delen av en konstruktion som byggs på höjden, men Kafka föreställde sig istället dess grund och själva grundläggningsarbetet. ”Vi gräver schaktet i Babel”, lyder hans berömda tankekorn som därefter inspirerat många författare, däribland fransmannen Raymond Abellio. I ”Under byggandet av den kinesiska muren”, en av texterna ur Kafkas kvarlåtenskap (1916–19), skriver han om det absurda byggandet av en gigantisk mur som skulle fungera som skydd mot folken i norr, en mur som sägs kunna utgöra en säker grund för ett nytt Babelstorn.

Vad gäller själva staden – Babel eller Babylon – refererar 1900-talets författare ofta till den ur tre olika infallsvinklar. Somliga väljer att genom en symbolisk framställning av övermåttligheten få tornet och staden att flyta ihop, så att de bildar en enda arkitektonisk enhet. Skyskrapor reser sig som nya Babels torn och blir själva substansen i amerikanska städer som expanderar både vertikalt och horisontellt mot förorterna. Det är dessa moderna mångmiljonstäders explosionsartade utveckling men också korruptionen där som får vissa författare att syfta på den bibliska episoden. Hos andra finns associationer till bilden av ”den stora skökan” i Babylon, och den moderna staden jämförs således med en sinnlig, otuktig eller rentav skandalös kvinna. I flera verk likställs staden med en labyrint, vilken är en ofta förekommande symbol i den litterära modernismen.

I sin tidiga roman om New York, ”Storstadens puls”, hänvisar Dos Passos vid ett flertal tillfällen till Babel och Babylon. Här störtas inte staden av någon gudomlig vrede, ty Gud är helt frånvarande. Men själva straffet verkställs ändå – och det drabbar dessvärre de svaga och de oskyldiga.

Babel har en central plats i första delen av Austers New York-trilogi, den mångbottnade romanen ”Stad av glas”. En av romangestalterna är professor Stillman, tidigare verksam vid Columbiauniversitetets teologiska fakultet. Efter att ha skrivit en bok som delvis handlar om Babels torn förlorar han förståndet. Besatt av det urspråk som talades i Eden försöker han återskapa det och gör ett experiment med förödande konsekvenser: han låser in sin tvåårige son, Peter, i ett rum, där han låter honom sitta i nio år. Isolerad från yttervärlden tillbringar Peter nästan hela sin barndom i mörker. Det intressanta är att i Austers roman är det gestalternas ensamhet och deras trasiga identitet som får dem att välja New York. Och Stillmans till synes meningslösa vandringar genom denna stad med trasiga ting och vilsna själar antar formen av vissa bokstäver, som slutligen tolkas av huvudpersonen Quinn – The Tower of Babel.

I somliga texter associeras Babel uttryckligen med en labyrint, såsom i Borges korta berättelse ”De två kungarna och de två labyrinterna”. För övrigt förknippas labyrintens symbolladdning inte sällan med Babel även hos Kafka, Michel Butor och Umberto Eco. I Pierre Emmanuels långdikt påminner städerna stundtals om illusoriska, lögnaktiga labyrinter. Här reflekterar poeten över totalitarismen och dess maktspråk, men hos honom är det människan själv som är ansvarig för förvrängningen av orden. Av förklarliga skäl har många litterära omgestaltningar av den bibliska episoden sedan andra världskriget haft en påtaglig politisk dimension.

Har människorna på hela jorden någonsin talat samma språk? I likhet med Austers romangestalt Stillman har somliga haft en längtan tillbaka till mänsklighetens urspråk. Andra har drömt, eller kanske fortsätter att drömma, om ett universellt språk, vilket i deras ögon skulle underlätta den mellanmänskliga kommunikationen. För många lingvister och författare däremot har de lingvistiska olikheterna på vår planet varit ett glädjeämne. James Joyces storslagna verk ”Finnegans Wake” är en språklig smältdegel där den lingvistiska mångfalden blir grundstenen till ett nytt Babels torn – det litterära verket.

Dessvärre saknar Parizets studie en teoretisk diskussion kring exilen som språktillstånd och dess betydelse för den litterära modernismen. Bortsett från denna randanmärkning har boken stor bärkraft och visar, genom nyanserad närläsning av ett stort antal texter, att 1900-talets världslitteratur rymmer många nyskapande omtolkningar av Babelmyten.

Den franske poeten Valery Larbaud ansåg att den språkliga mångfalden var rena rama välsignelsen för en poet, och komponerade dikter där franskan smälte samman med andra språk. I sann babylonisk anda skrev han i mitten av 30-talet en lekfull dikt – ”Snön” – där orden kommer från inte mindre än elva språk. Larbaud skickade dikten som en julhälsning till alla sina språkglada vänner. Den lyder så här:

Chansos, vos poguetz ir por tot lo mon… / Un ano más und iam eccoti mit uns again / Pauvre et petit on the graves dos nossos amados édredon / E pure piously tapándolos in their sleep / Dal pallio glorios das virgens und infants. / With the mind’s eye ti seguo sobre levropa estesa, / On the vast Northern pianure dormida, nitida nix, / Oder on lone Karpathian slopes donde, zapada, / Nigrorum brazilor albo di sposa velo bist du. / Doch in loco nullo more te colunt els meus pensaments /Quam un Esquilion Monte, ove della nostra Roma / Corona de plata eres, / Dum alta iaces on the fields so dass kein Weg se ve, / Y el alma, d’ici détachée, su camin finds no cêo.