Skivbolagen har problem. Överallt lurar pirater som vill beröva dem deras rikedomar. En gång var det annorlunda, och ändå inte. Då protesterade musikerna mot att den tidens nya teknik gjorde dem arbetslösa. Vem ville betala dyra pengar för att hyra en orkester när var man och kvinna kunde veva på grammofon och få tonerna att strömma ur tratten, till vardag som till fest.
När den till USA utvandrade tyske uppfinnaren Emil Berliner tog patent på sin grammofon 1887 kunde han knappast ha insett vilka framgångar hans apparat skulle få, även om han tydligen hade klart för sig att det var som underhållningsmaskin den skulle brukas. Det blev hans teknik, inte Edisons fonografrullar, som skulle erövra världen och göra det möjligt för alla att höra musik nästan när som helst och var som helst. Musikerna blev inte helt lottlösa i den utvecklingen. Inte heller radion, som ju medförde att folk inte ens behövde köpa egna plattor för att få musikunderhållning, gjorde utövarna, eller skivbolagen, alldeles utfattiga. Tvärtom har den tekniska utvecklingen bidragit till musikens framgångar under det senaste århundradet. Numera finns den överallt, offentligt och privat, och det som tidigare tog rejäl plats i hyllorna går nu att få ner i fickan.
Om musikens segertåg över världen har den brittiske historikern Tim Blanning skrivit en både innehållsrik och underhållande bok, The Triumph of Music: The Rise of Composers, Musicians and their Art (Harvard University Press, 416 s), i vilken han får med åtskilligt mellan Bach och Beatles som har haft betydelse för spridningen av musiken från kyrkan och furstehoven till konsertarenorna och masspubliken. Någon vanlig historik är det inte som Blanning erbjuder. Han tar i stället läsaren med på inte mindre än fem vandringar från då till nu, fördelade på lika många kapitel. Varje del utforskar en viss aspekt av den musikaliska tidsresan – status, syfte, plats, teknik och frigörelse – och verket blir alltså tematiskt i sin helhet, medan de olika avsnitten inom sig är kronologiska.
Det viktigaste kommer först: status och pengar. Hellre rik och berömd än fattig och hunsad, tyckte Claudio Monteverdi när han i början av 1600-talet lämnade Mantua och begav sig till Venedig. Där stannade han trots erbjudande om att återvända till hertigens hov. Varför skulle han göra det när venetianarna betalade bättre och dessutom visade honom den största respekt i stället för att behandla honom som enkel underhållare? I Venedig var han anställd av staden på livstid och fick rikligt och regelbundet betalt, i Mantua var han utsatt för furstlig nyckfullhet och fick tigga om lön för sina insatser. En annan italienare som det gick bra för var Giovanni Battista Lulli som lite senare under 1600-talet kom till Ludvig XIV:s Frankrike och blev en av tidens mest uppskattade kompositörer. När han dog, som Jean-Baptiste Lully, var han en mycket förmögen man med fastigheter i Paris och bärare av en inköpt ärftlig titel med tillhörande goda inkomster.
Andra hade inte samma möjligheter att få ut det fulla marknadsvärdet för sitt skapande, utan hölls som mer eller mindre livegna av sina tyranniska uppdragsgivare. Den som försökte smita kunde riskera att hamna i fängelse. Att vara beroende av världsliga och religiösa potentater var alltså inte alltid enkelt, även om det oftast gav en viss trygghet, men att verka fritt och obundet var ännu vanskligare. Framgångarna var inte givna och gick det bra ena dagen kunde det gå illa nästa. Armod och elände drabbade mången betydande konstnär.
Även om herrar som Haydn och Mozart uppnådde ära och berömmelse runtom i Europa var det i begränsade kretsar som beundrarna fanns. Först en bit in på 1800-talet breddades publikunderlaget genom borgerlighetens framväxt och den nya offentlighet som den förde med sig. Kompositören och musikern kunde nu bli en kändis av större format. Rossini blev både hyllad och rikligt belönad. Hans beundrare bar honom på sina armar och klippte lockar ur hans hår. Enligt Stendhal, som ägnade honom en hel bok, var hans namn känt ”från Moskva till Neapel, från London till Wien, från Paris till Calcutta”. Ett nytt slags berömmelse bryter fram och den erbjuder stora inkomster för dem som når den. På en enda säsong i London lär Rossini ha dragit in 30000 pund.
En ny artistisk medvetenhet tog också form vid den här tiden. Stilbildare var Niccolò Paganini som mer vidskepliga åhörare misstänkte vara i förbund med den onde. En och annan påstod sig till och med ha sett fan själv på scenen. Få violinister lär ha satt så många strängar i dallring och inte minst den kvinnliga delen av publiken drabbades av en hänryckning som ter sig helt modern. Att Paganini omgavs av märkliga rykten och medvetet odlade dem gjorde uppmärksamheten än större. Han fick både belackare och beundrare och blev omskriven och avporträtterad i pressen. En fransk musikkritiker utnämnde honom till Satan på scenen och anbefallde omedelbar djävulsdyrkan.
Franz Liszt, som var närvarande vid Paganinis första konsert i Paris, blev den som mer än någon annan i musikens värld förkroppsligade romantikens ideal om det skapande geniet, särlingen som lever ut sin konst utan hänsyn till konventionerna. När han drog på turnéer genom Europa flockades fansen kring honom. Unga damer bevarade hans cigarrfimpar i diamantprydda berlocker och när han bankade lös på klaviaturen så att pianosträngarna rök kunde de samlas upp och omvandlas till armband. Näsdukar och handskar slets i stycken och hemfördes som troféer. Demonen vid klaveret hade knappast utseendet emot sig och han arrangerade scenen så att synintrycket blev så fördelaktigt som möjligt. Litografier av hans porträtt spreds som idolbilder och hans outtröttliga konserterande höll lyskraften vid liv.
Härifrån är det givetvis inte så svårt för Blanning att gå vidare till senare tiders idoldyrkan, men det finns också kopplingar till ett par av hans andra teman. Redan under slutet av 1600-talet hade de publika konserterna med betalande åhörare börjat arrangeras i London och när musiken på detta sätt väl hade nått utanför kyrkorummet och salongerna spreds den allt snabbare till nya lyssnare. I operahus och konsertsalar fick den sina egna rum där det offentliga musiklivet frodades och där människor möttes och umgicks. Under 1800-talet förändrades även det privata musicerandet, framför allt tack vare pianots genomslagskraft. Italienaren Bartolomeo Cristofori hade redan kring 1700 lanserat de tidigaste modellerna, men det var först mot slutet av århundradet som det fick någon större betydelse. Med ytterligare teknikutveckling skulle det under nästa sekel bli ett instrument både för virtuosa scenframträdanden och för mer amatörmässigt hemmabruk.
Blanning är en utmärkt historieberättare, med sinne för de underhållande detaljerna, men uppsplittringen av tidslinjen i ”The Triumph of Music” är inte helt oproblematisk. Kontinuiteten går förlorad utan att det medför någon motsvarande vinst i förståelse av specifika områden av utvecklingen, eftersom tematiken inte är alldeles självklar. Kapitlet om syftet, meningen med och bruket av musik, är tämligen magert, men en del av allt som kunde ha rymts under denna rubrik får sin plats på annat håll.
I avsnittet om frigörelse finner musikforskaren plats för de mer nationalistiska tongångar som präglade det Europa som kom att formas kring nationens gemenskap. ”La Marseillaise” är det givna huvudnumret. Den skrevs en aprilnatt 1792 som en kampsång för de franska bataljonerna vid Rhen, men plockades upp av jakobinerna i Marseille och spreds över landet. Den överlevde som bekant revolutionen och sjungs, med all sin blodiga retorik, kraftfullt än i dag. Lite fredligare tongångar blir det när Blanning når medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet. Då sjunger Mahalia Jackson inför en väldig åhörarskara i samband med den manifestation där Martin Luther King håller sitt mest berömda tal om sin dröm om en framtid där de amerikanska frihetsidealen äntligen förverkligas för alla. Genom att tänja temat ytterligare en liten bit får bit den sexuella frigörelsen också plats innan slutet nås i denna bokens längsta del.
Onekligen innebar förra seklet en enorm utveckling av musiken och dess spridningsformer. Blanning får med grammofonens första lackskivor och baxar också jukeboxen på plats när vinylen fått sitt genombrott och inspelningsmöjligheterna förbättrats. Efterkrigstiden gör musiken på skiva till den verkliga massmarknadsprodukten inom den snabbväxande underhållningsindustrin. Musikbranschen odlar myter och skapar idoler, publiken jublar och kräver mer. Musiken förekommer i de flesta sammanhang. Den stora skillnaden mot tidigare är att det numera är de etablerade stjärnorna från pop och rock som bestämmer tongångarna. Såväl vid stora politiska begivenheter som vid allmänna jubileer och högtider inviteras populärmusikens mest kända namn för att förgylla evenemangen.
1800-talet är trots detta den mest framträdande perioden i Bannings skildring av musikens triumfartade utveckling. Redan då sker det avgörande förändringar på de flesta områden av musiklivet. Instrumenten förbättras och utövandet professionaliseras. Musiken erövrar sin plats i offentligheten och lyssnarna blir fler och alltmer entusiastiska. Det är en bit kvar därifrån till dagens megakonserter på idrottsarenor världen över, liksom till den massmediala idolkulten och miljardförmögenheterna, men Blanning raskar på och når nuet med lätthet i varje avsnitt av framställningen. Det innebär att rätt mycket måste förbigås i tysthet. Lite jazzigt blir det på några ställen och både David Bowie och Madonna får vara med på bild. Författaren har uppenbart haft roligt under arbetet och han lyckas förmedla denna glädje. Han dröjer sällan länge vid någonting och hinner därför aldrig tråka ut den som inte intresserar sig för allt, men därmed blir det heller inte plats för djupare analyser.
Att färden går från det klassiska till det populära klargör hur det musikaliska segertåget dragit fram genom seklerna. Från början var det ett fåtal i leden, men nu är den musikaliska massrörelsen ett faktum. Hela sanningen, och inget annat än sanningen? Knappast. Den folkligare musiken under tidigare skeden utelämnas nästan helt och därmed blir historien inte bara ofullständig uran också aningen missvisande. Hade Blanning inkluderat den hade bilden av den långa färden från det vi numera betraktar som klassisk musik till dagens pop, eller snarare gårdagens, framstått delvis annorlunda. Historieprofessorns kunskaper om den senaste utvecklingen, inom både musik och teknik, tycks också begränsade. Det förefaller som om han på det hela taget inte känner sig alldeles hemma i folkligare sammanhang, varken förr eller nu.
Mot Blannings grundtes om musikens seger finns det trots detta inte mycket att invända, så till vida att det numera är svårare att undvika musik i någon form än att finna den. Sitter man ute och fikar tillräckligt länge tvingas man lyssna till halva musikhistorien i kortform som mobiltelefonsignaler, allt medan bakgrundsmusiken mal på. Om detta är en musikalisk seger eller ytterligare tecken på att Ragnarök närmar sig kan man förstås ha skilda uppfattningar om. Oroliga lyssnare kan dock finna tröst i ”The Triumph of Music” och dess historiska perspektiv. Inget tyder på att musiken går under for att tillgängligheten ökar.
