Presidentmördare, romerska slavar och en barberare som slaktar kunder. Udda ämnen är Stephen Sondheims signum. Han är världens mest ansedda musikalkompositör och fyller 80 den 22 mars. Hans galghumor torde locka alla som njuter av tv-serier som ”Desperate Housewives”, vars författare hyllar honom med att döpa de flesta avsnitt efter någon av hans sånger. När han var 26 skrev han sångtexterna till ”West Side Story”, och har sedan dess grämt sig över ungdomsgängens alltför sofistikerade rim. Han kallar ”There’s a place for us” för a-sången, eftersom det är där felbetoningen i frasen ligger.

Några kvarter ifrån Broadways blinkande på Manhattan ligger en diskret ytterdörr några trappsteg ner från en grind direkt vid trottoaren. Här bor Stephen Sondheim. Jag har ringt på dörren två gånger med ett par års mellanrum. Lämnat brev till en ung, manlig assistent. Skrivit frågan om mr Sondheim vill ta en fika. Nästan som ett skämt, eftersom han inte är känd för sin sociala förmåga, och mycket sällan ger intervjuer. Men hur svår är han då?

Svenska teatrar och operahus vågar då och då spela något av Sondheims verk, trots att man alltid befarar att han är för smal för publiken. Hans intellektuella texter och ekvilibristiska, oförutsägbara musik har gjort att kritiker gör vågen och listan över prestigefyllda priser är lång. Spelperioderna på Broadway har dock sällan varit långa. Sondheim har själv aldrig strävat efter popularitet, utan ständigt sökt nya, oprövade vägar i sin musikdramatik.

För en svensk är han kanske mest känd för att ha skrivit musikalen baserad på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”, kallad ”A Little Night Music”. Den hade nyligen premiär på Stockholms stadsteater och spelas på Broadway i en brittisk succéuppsättning. Här finns den hit som betraktas som hans enda, ”Send in the clowns”, som han skrev på en kväll efter att ha blivit inspirerad av en repetition. Den specialskrevs för Glynis Johns som spelade huvudrollen, och som varken kunde hålla långa fraser eller ta höga toner.

”Några av mina bästa idéer kommer först när jag ser skådespelarna. Jag skulle helst vänta med att skriva musiken tills föreställningen är färdigregisserad”, säger Sondheim i boken ”Sondheim & Co”. Han skriver text och musik samtidigt, vilket gör att de två är mycket tätt sammanflätade. ”Det svåraste med att skriva sångtexter är att få dem att fästa på musiken så att man blir omedveten om att någon har skrivit dem.”

Originaluppsättningen av ”A Little Night Music”, regisserad av Harold Prince, fick lysande recensioner och blev en stor framgång på Broadway 1973. 1976 bestämde man sig för att filmatisera den, trots att Sondheim egentligen var emot det. Problem med finansieringen följdes av en rad inspelningskomplikationer. Efter nya, fördelaktiga skatteregler i Österrike förlades handlingen dit istället för till Sverige. Två manliga huvudrollsinnehavare byttes ut efter varandra. Regissörens förklaring till att avskeda den siste var att han varit ohövlig mot stjärnan, Elizabeth Taylor. Taylor, med sviktande hälsa, benbrott efter en motorcykelolycka, bruten tå efter en dansrepetition och ständig viktpendling under inspelningen, fick filmas i vinklar där dubbelhakan skulle gömmas i skugga och i närbild för att dölja fötterna under dansscenerna. Recensenten i New York Times skrev att filmen var som en offentliggjord självmordspakt.

Sondheims specifika stil är tydlig, trots att han rör sig obehindrat mellan genrer. I synkoperade tungvrickningar, där en fras sällan är helt lik en annan, skjuts rollfigurernas tankar ut i hisnande rim och allitterationer. En tanke föds ofta halvvägs i en fras, de minsta roller blir mångfacetterade och reflekterande, och därför älskar artister att sjunga Sondheim; istället för att försöka dölja ett tunt material finner sig sångarna ha fullt upp med att få med all information som redan står i texten och musiken. I orkestern kan man ständigt höra kommentarer till det som sjungs. Precis som om sången och texten vore hjärnan, är ackompanjemanget hjärtat och magkänslan. I den enklaste kärleksmelodi kan en fagott eller violin skapa oro och slitningar. I en harmoni som först verkar förutsägbar ligger alltid ett element av dissonans och frustration.

Sondheim jobbar alltid tätt ihop med en manusförfattare och sätter historien i första rummet. För varje musikal innebär detta en ny väg i det musikaliska uttrycket. I den Londonbaserade ”Sweeney Todd” är dissonanserna lika skärande smutsiga som de mörka gränderna, den pulserande rytmen och de svulstiga orkestreringarna med grälla visslingar går hand i hand med hämndbegäret hos den blodtörstige huvudpersonen, som återvänt efter att ha suttit oskyldigt dömd i fängelse. Lika lätta och ohejdat flödande är de vemodiga och hypnotiska valserna i ”A Little Night Music”, där den eviga tretakten får symbolisera det skandinaviska i den trolska sommarnatten.

När den pointillistiske konstnärens ego står i centrum i ”Sunday in the Park with George”, är musiken lika pointillistisk som målningarna. I korta, snabba staccaton virvlar tankarna och grälen, tills den färdiga tavlan smälter ihop alla färger i en final av triumferande och förlösande harmoni. I den romerska slavfarsen ”A Funny Thing Happened on the Way to the Forum” stöts och blöts de uppskruvade karaktärerna i glättigt frenetiska sångnummer med hysteriskt långa rimflätor.

I ”Company”, som utspelas i huvudet på en relationsfobisk ungkarl i flott Manhattanmiljö, sköljs drinkarna ner till svala bossanovarytmer. ”Passion”, byggd på en film av Ettore Scola, har färre vitsiga texter och mindre av de humoristiska knorrarna i orkestreringen, det är som ett experiment i icke-ironi av ironins konung. Kärlekshistorien klingar mäktigt, romantiskt och kanske medvetet pretentiöst, precis som det stora allvaret i karaktärernas känslokast. I ”Follies”, där ett gäng pensionerade cabaretartister träffas innan deras gamla teater ska rivas, hyllas den amerikanska låtskrivarkonsten, och Sondheim har skrivit showstoppers som ekar av Porter och Gershwin. Den allra mest oväntade musiken finns kanske i ”Assassins”, där den amerikanska historien speglas i musik via berättelser om presidentmord. Från vaudeville och cabaret till pop och country & western. Allt sammanlänkat av en singer-songwriter/berättare med gitarr.

När Sondheim var 49 år fick han en hjärtattack, tre veckor efter succépremiären på ”Sweeney Todd”. Efter en depression som följde på hjärtattacken började skrivandet på ”Merrily we roll along”. Denna baklängeshistoria om en låtskrivarduo floppade och regissören Harold Prince, som varit Sondheims viktigaste partner i mer än tio år, lämnade honom. Broadway var i kris. Sondheim var bitter och funderade på att sluta med teater.

Den unge dramatikern och regissören James Lapine blev då sammanförd med Sondheim. De fann varandra och började arbetet på ”Sunday in the park with George”, som skulle bli det mest utlämnande arbetet hittills. Den utgår från målaren George Seurats liv, och beskriver det maniska tillstånd en konstnär uppgår i under skapandeprocessen och priset som de närstående får betala. ”Sunday in the park with George” vann Pulitzerpriset 1984, och Sondheim återfick självförtroendet och skaparlusten.

Lapine blev kvar som partner. I deras ”Into the woods” blandar kända sagofigurer sig i varandras sagor med förödande resultat. Rödluvan blir tänd på vargen, men får en psykos och går runt med kniv, Askungen skiljer sig från sagoprinsen efter hans tvångsmässiga räddning av Snövit. En jätte trampar i akt två flera figurer till mos. Tolkningarna i otaliga avhandlingar har varit att jätten symboliserar aidsepidemin eller terrorism, men Sondheim vill inte kommentera. Detta är en typiskt tragisk Sondheimkomedi.

Det verk som rört upp mest känslor är ”Assassins”, där Sondheim tillsammans med manusförfattaren John Weidman gör en satir över den amerikanska drömmen, där man inte bara blir uppfostrad till att man har möjlighet att förverkliga sina mål, utan att man rentav har rätt till det. Rollfigurerna söker förverkliga sina strävanden efter framgång och kändisskap genom att mörda presidenten. Alla är baserade på verkliga personer och dramat utspelas ickekronologiskt, med Kennedymordet som kuslig final. Efter det sista dödsskottet sjungs svängiga ”Everybody’s got the right to their dreams”, med karaktäristisk ironi. När den hade urpremiär off Broadway 1991 utbröt Gulfkriget och den lades ner efter några veckor. Det var inte läge att kritisera presidenten. Sondheim blev oerhört besviken. Han bröt dessutom foten, och medan han var gipsad och kände sig sårbar sökte den unge beundraren Peter Jones upp honom. Sondheim, som kommit ut som homosexuell vid 40, berättade för vänner att han var kär för första gången. Efter uppbrott och återförening gifte de sig 1994, samtidigt som ”Passion” hade premiär. Historien handlar om den oattraktiva, bittra Fosca som efter manisk kamp slutligen blir älskad av den vackre soldaten Giorgio. Sondheim och Jones höll ihop i åtta år.

”Assassins” repeterades på nytt 2001, men attacken mot World Trade Center gjorde att man ställde in premiären direkt. En ny chans kom till slut 2004 när det åter blivit tillåtet att skämta om presidentens otillräcklighet och uppsättningen blev en succé. ”Assassins” fick också inleda kände film- och teaterregissören Sam Mendes ledarskap på Donmar Warehouse i London 1992, och på senare år har Sondheim rönt stora framgångar på Broadway och i West End med nya uppsättningar av hans gamla verk. Tim Burtons filmatisering av ”Sweeney Todd” har också ökat på beundrarskaran. Kanske är publiken nu redo för Sondheims experimentella musikaler? Kanske har han ständigt varit före sin tid? Själv har han uttryckt att det är svårt att vara seriös i en konstform som inte ens är en konstform längre. Han är i själva verket förvånad över att han fortfarande kan vara verksam när klimatet på Broadway ser ut som det gör, med nästan uteslutande spektakulära Disneymusikaler, som ockuperar teatrar och spelas i åratal.

Men verksam är han alltjämt. 2008 sattes ”Road Show”, hans senaste musikal, upp off Broadway i regi av brittiske John Doyle, som stått bakom flera av de senaste årens nyuppsättningar av Sondheims verk. ”Road Show” hade manglats fram och tillbaka med olika titlar och regissörer i ett decennium. Den verklighetsbaserade historien rör sig runt de två oförtröttliga entreprenörbröderna Mizner, som tjänade och förlorade flera förmögenheter vid förra sekelskiftet. Sondheim återkommer till temat om det amerikanska suktandet efter framgång, som ofta slutar i katastrof. ”Road Show” skildrar ett krackelerande Amerika, och premiären sammanföll med hisnande timing med börskraschen.

Kanske utgör Stephen Sondheim krönet på en lång musikaltradition. Att han är en av de största konstnärerna i musik- och teatervärlden råder det inga tvivel om.

Förresten fick jag ett mycket trevligt brev av mästaren efter min senaste dörrpåringning. Han tackar för komplimangerna och skriver att ”it would be fun to meet you”, men förklarar att han är hela dagarna i skivstudio, ”please forgive me”. Han erbjuder sig att ordna biljetter till sin föreställning.

Fun? Forgive me? Ja, Steve, jag förlåter dig, det skulle vara kul att träffa dig. Nu verkar du inte så skrämmande. Vi hörs om det va?