Axel Munthe, läkaren, byggherren, äventyraren, författaren, fick för några år sedan en grandios biografi författad av Bengt Jangfeldt (”En osalig ande”, recenserad i SvD 19/9 2003). I år – det är i dag 150 år sedan Munthes födelse – följs denna upp av Bo Sahlins ”Axel Munthe som bygg­herre” (Carlsson) och en nyutgåva av Munthes tidiga ”Brev & Skisser” (bookLund). Munthe har en inte oväsentlig ­biroll i Ulf Peter Hallbergs färska dubbelroman ”Italienska ögonblick / Legender & lögner” (Symposion) och han har huvudrollen i den tyske kulturjournalisten Thomas Steinfelds Der Arzt von San Michele. Axel Munthe und die Kunst, dem Leben einem Sinn zu geben (Hanser, 256 s). Särskilt Steinfeld ger ett värdefullt komplement till Jangfeldts biografi när han förknippar Munthe, som underrubriken säger, med ”konsten att ge livet mening.” Han skisserar ett kulturhistoriskt sammanhang till Munthes insatser som läkare i Paris och Rom och byggherre på Capri och han har en bestämd mening om vad som drev Munthe att på sina gamla dar skriva ”Boken om San Michele”. Så här:

”Axel Munthe är hjälten i den livsroman som han själv skriver och skapar. Han är sitt eget konstverk, han förvandlar sitt liv till en hjältesaga /…/ När huset San Michele också under hans livstid liknar ett mausoleum mer än en bostad så fyller han det tomrum, som han måste efterlämna, med en bok. Där ger han trovärdighet åt det paradis, som redan huset skulle föreställa. Huset San Michele förverkligas först /…/ i denna romanlika självbiografi, av ringa litterärt värde men av så mycket större betydelse: den är det övermått som väcker en medelmåtta.”

Munthe var inte ensam om att slå sig ner på Capri och bygga hus, inte heller var han den ende författaren. Steinfeld jämför Munthe med två andra författare och husbyggare: franske Jacques d’Adelswärd Fersen, som i början av 1900-talet byggde en i dag förfallen villa, ägnade sig åt dekadent leverne och skrev starkt parfymerade diktsamlingar. Och italienaren Curzio Malaparte, som tack vare goda kontakter med fascisterna kunde bygga en häpnadsväckande funkisvilla på en klippa. Detta var på 30-talet och i likhet med Munthe och Fersen ville Malaparte bygga ”una casa como me”: ett hus som så att säga var han själv. Förbindelsen till Munthe går för övrigt i dagen i Malapartes märkvärdiga krigsskildring ”Kaputt” från 1944, som inleds på Stockholms slott med författaren i ett fiktivt samtal med prins Eugen – om Munthe!

Perioden mellan Munthe och Malaparte – ungefär 1890 till 1940 – är också den tid då Capri blir populärt för ett slags bättre bohem, gärna med artistisk profil. Capri blir tillika tillflyktsort för homosexuella och ibland sammanfaller dessa kategorier. Fersen är ett exempel, likaså några i dag föga lästa engelska författare, som Norman Douglas och Compton Mackenzie. Bland intellektuella celebriteter fanns tyskar som Rilke och Walter Benjamin, en rysk koloni med Maxim Gorkij i spetsen, självfallet italienare: på 30-talet bodde Alberto Moravia och Elsa Morante på Capri. Samtliga skrev dikter och romaner och essäer som på ett eller annat sätt är förbundna med Capri, med den säregna naturen och med alla de myter som kan spåras ända tillbaka till kejsar Tiberius, som tillbringade sina sista elva år på ön.

Steinfeld ger intressanta perspektiv på allt detta och lyckas därmed ge miljö och trovärdighet åt sin version av Munthe. Steinfeld underbetonar dock att Munthe kanske av en tillfällighet kom att skilja sig från samtliga andra författare och byggmästare på Capri: när han testamenterade sin villa till svenska staten betydde det att San Michele blev, och ännu är, den enda av Capris många fantastiska villor och byggverk som är tillgänglig för en allmänhet. ER Gummerus påpekade detta i sina ”Italienska vandringar” från 1966, som är en av de finaste böcker jag känner till om Cap­ri och San Michele:

”Capri kan /…/ inte längre tänkas utan San Michele. Munthe har blivit en legend, en av öns skyddspatroner, nästan jämförlig med den andra legenden, Tiberius vålnad. Det är berättigat, därför att San Michele och allting som rör det har tillfört Capri en ny, alldeles egen nyans, ett drag av nordisk poesi, som varken tyskar, engelsmän eller amerikaner, för att inte tala om italienare, på samma sätt kan erbjuda.”

Men hur är det med författaren Axel Munthe? ”Boken om San Michele” bedöms av Steinfeld som av ”ringa litterärt värde” och han verkar misstänka att bara medelmåttor läser den med behållning. Jag tror han delar denna värdering med många goda läsare och jag konstaterar att den senaste svenska litteraturhistorien i sex band från 1989 inte ens nämner Munthe. Här finns det anledning att gå utöver både Steinfeld och Jangfeldt och försöka säga något om Munthe som författare – ­åtminstone göra ett försök att förklara det obestridliga faktum att ”Boken om San ­Michele” blev en av 1900-talets mest lästa böcker, alla kategorier.

Steinfeld är inne på en viktig orsak till Munthes förbluffande popularitet när han skriver att ”Boken om San Michele” andas ”motstånd mot historien”. Munthe ger verkligen en slående version av en tankefigur som går igen hos åtskilliga författare som slår sig ner på Capri under denna period: det konstlade samhället Europa ställs emot den naturliga gemenskapen på ­Capri. Kultur mot natur, samhälle mot gemenskap. Det moderna samhället är anfäktat av modernitet, politik, korruption, jäkt; gemenskapen är i gengäld enkel och naturlig. Capri framstår som en tillflyktsort undan den moderna overkligheten, som den egentliga och autentiska verkligheten.

Det ligger en del historisk ironi i att Munthe formulerar detta ideal vid en tid – 1930 – då verklighetens Capri började bli mondänt och likna det turistghetto som det är i dag. Men Munthe skriver inte om det nya och verkliga Capri, han framkallar i stället den dröm om Capri som väcktes när han första gången besökte ön på 1870-talet och som han sen försökte förverkliga när han byggde sitt hus. Munthe är drygt 70 år när han skriver boken, han är nästan blind, han blickar inåt och tillbaka och han stiliserar sig själv för samtid och eftervärld i en blandning av minnesbilder, biografi, självporträtt, reseberättelse, med inslag av essä och till och med aforistiskt formulerad livsvisdom.

I ”Boken om San Michele” är Capri platsen för en hektisk aktivitet: inledningskapitlet framkallar med entusiasm den starka vitalisering som sprang fram ur det första besöket på ön. I bokens fortsättning flyr Munthe regelbundet livet som societetsläkare i Paris och Rom – där han använder sin magiska hand för att kurera nerviga damer – för att i stället arbeta med båda händerna på sitt förvärv i Anacapri, det som ska bli San Michele. I ett tidigt kapitel förutspås den unge Paris-läkaren gå långt. Hans gamla jag, berättaren, kommenterar:

”Ja, tänkte jag, jag kommer att gå långt, långt bort från detta förödmjukande liv av humbug och bedrägeri, bort från alla dessa artificiella människor, tillbaka till den förtrollade ön /…/ för att rena min själ i det lilla vita huset uppe på toppen av klippan.”

Capri är rentav en tillflyktsort undan den moderna penning-ekonomin och skriftkulturen: ”Jag var rädd för pengar, jag hatade pengar. Jag ville leva ett enkelt liv bland enkla naturliga människor. Kunde de varken läsa eller skriva, så mycket bättre.” Berättaren Munthe, den gamle och halvblinde, minns sin ungdom som den tid då ögon och kropp fungerade och då allt tycktes möjligt. Boken är full av underbara små episoder som måste uppfattas som brott mot all sannolikhet om de tas på bokstavligt allvar men som innehåller en poetisk sanning: drömmen om obetvinglig ungdom. Det handlar gärna om fart: Munthe minns hur han löper ner till fyren vid havet i gryningen för ett morgondopp och är tillbaka på San Michele innan anacapresarna har hunnit till morgonmässan (det handlar om ett avstånd på tre kilometer fågelvägen på knagglig åsnestig). Hur han springer upp som ingenting från Blå grottan till Damecutas höjdplatå (en ytterst svårforcerad stigning). Hur han i Lapplandskapitlet tillryggalägger omätliga avstånd med sjumilakliv. Ett kapitel berättar om en rask resa till Sverige, där Munthe fraktar en galning från Paris till Lund, rycker in som vålnaden i en Hamlet-föreställning och avviker från premiärfesten till järnvägsstationen: ”Fyrtioåtta timmar senare var jag tillbaka i mitt arbete utan spår av trötthet. Ungdom! Ungdom!”

Det Munthe minns är rätt och slätt en guldålder och som alla versioner av guldåldern är också hans för alltid förlorad. Förlusten, med åtföljande melankoli, betingas av berättarsituationen och går i dagen i bokens avslutande kapitel, som betonar tidens gång: ”Men det är sant att det gör mig sorgsen att gå dit upp [till San Michele] – jag känner mig som en inkräktare på en helig mark helgad åt minnet av det förflutna som aldrig kan komma åter, en tid då världen var ung och solen var min vän.”

Bokens popularitet betingades säkerligen av dess slående appell till ungdom och natur, liksom av dess motstånd mot den modernitet som moderna människor ­älskar att uppleva som förfall. Att Munthe stiliserar sig själv i romantiska positioner – som utvald och ensam i kamp mot makterna och historien – var inte heller i vägen för framgång; ej heller att vi på vägen får en hel del skvalleraktiga och smått sensationella inblickar i societetslivet anno ­dazumal i Paris och Rom. Men självfallet betingas bokens succé också av att den är medryckande berättad: Här finns en rad episoder som man lätt och gärna minns, varje kapitel är koncentrerat kring en anekdotisk händelse, som återberättas med effektiv dramaturgi.

Med ”Boken om San Michele” arbetar således Munthe målmedvetet som författare, trots att han i efterhand försäkrar motsatsen. I ett av företalen skriver han: ”Jag är ingen författare och jag hoppas att aldrig bli någon. Boken om San Michele var resultatet av en ren olyckshändelse, tillkommen medan jag trevade mig fram i skumrasket bland tangenterna på min ­nyförvärvade Corona för att lära mig ­maskinskrivning.” I ett annat företal: ”Författare som envisas med att sända sina läsare till fattiggränderna följer ogärna med dit själva.” Munthe vill förstås förbereda sin läsare på att han minsann aldrig har tvekat att besöka ”fattiggränderna”. Han upprepar dessutom sitt företal till en tidig bok, ”Små skizzer” från 1888, där det heter att ”han som skrivit denna bok är ej någon författare”: han hör i stället hemma i verkligheten.

Munthes återkommande polemik mot verklighetsskygga författare innebär förstås att han stiliserar sig själv som det stora undantaget: författaren som står på verklighetens sida mot författarna, kulturmänniskan som står på naturens sida mot kulturen. Den paradoxala positionen är genomgående i såväl ”Boken om San Michele” som de tidigare skiss-böckerna och bidrar till bilden av Munthe som en motsättningsfylld eller ”gåtfull” personlighet, en bild som de flesta av hans kommentatorer enats om. Han är posör och naturmänniska, halvblind soldyrkare, asexuell kvinnokarl. Han bygger sitt San Michele på Capri för att känna sig hemma och han lämnar det så fort det står klart. Han ägnar sig åt hypnos, handpåläggning och kraftord till nerviga överklasspatienter, gratis morfinsprutor och tröst till de fattiga. Han är läkaren som inte är läkare, författaren som inte är författare, livsdyrkaren som verkar fixerad vid döden. Munthe är faktiskt lika motsättningsfylld som den ö, där han bygger sitt San Michele: vådliga branter, vänliga lunder, civilisation, depravation och natur i ständigt skiftande konstellationer. Men om ön är lika paradoxal som Munthe och hans hus och hans bok så står det på intet sätt i vägen för vår fortsatta fascination.