Slut med Athos – det nödropet kom från en engelsman, John Julius Norwich, som besökt det Heliga berget år 1966. Vad han såg omkring sig var idel förfall, allt färre munkar, nerslitna byggnader, kvävande andlig stiltje. Att söka hejda upplösningen lönade sig inte, sjukdomen var obotlig. ”Det finns inget hopp.”

Lika nedstämd hade en landsman till Norwich, den ortodoxe konvertiten Philip Sherrard, varit i sin bedömning sex år tidigare. Roten till det onda låg enligt honom i den grekiska statens strävan att göra Athos till en exklusivt grekisk angelägenhet, utan sin panortodoxa horisont riskerade munkrepubliken att reduceras till bysantinskt museum och hårt exploaterad turistort. Även tusenårsjubileet 1963 kom så att skuggas av oro för framtiden, här skulle siffrorna tala sitt eget språk. Om de 20 klostren 1903 rymt 7432 munkar så var antalet år 1971 nere i 1145.

Men vändpunkten kom just med 70-talet, i dag bebos det Heliga berget av cirka 2 000 munkar, en tillväxt som ingen vågat förutspå och en av vår tids märkligaste religiösa fenomen. Nu är noviserna dessutom av en annan sort än tidigare, bland dem som valt att avsvära sig världen befinner sig allt oftare människor ur det moderna livets mitt.

Den nya Athos-renässansen låter sig anas även bakom den utställning som i somras öppnades i Ekenäs i Finland med foton av Göran Schildt i fokus. På sin legendariska Daphne-oddyssé gjorde Schildt en utvikning också till Athos, ett besök som han redogjort för i boken ”Ikaros hav” från 1957. I anslutning till utställningen har kapitlet tryckts upp i en separat volym som också gör fotografen Schildt full rättvisa.

Schildt var lycklig nog att kunna segla från kloster till kloster, vilket inte hindrade honom från att uppleva också spännande åsneritter genom ett landskap där pinje- och olivbältet stegvis går över i en alpin blandning av ekar, kastanjer och granar. Det är en mycket kärleksfull skildring han ger av det Heliga bergets sällsamma värld, även den halvnakne, ludne anakoreten ute bland klipporna tecknas utan minsta smak av rationalistisk förhävelse.

I samma häfte finns plats också för några finstämda miniessäer av René Gothóni, professor i religionsvetenskap och internationellt uppskattad kännare av Athosberget och dess historia. Det visar sig att Gothóni är personligt djupt berörd av den ortodoxa fromheten, forskaren förvandlas till ödmjuk pilgrim när han påsken 1992 frusen och febersjuk vakar sig igenom nattliga mässor för att till slut förlösas av ropet ”Kristus är uppstånden! I sanning uppstånden!” – Kristos anésti!

Pilgrimsfärder är också Gothónis vetenskapliga specialitet, och i ”Tells and truth” från 1994 undersöker han hur besökare av olika nationaliteter genom tiderna reagerat på det Heliga berget. En bok att rekommendera för den som vill veta mer om Athosmunkarna är Graham Speakes ”Mount Athos” från 2002.

Athos är den östligaste av de tre ”fingrar” som den Thrakiska halvön Chalkidiki sträcker ut i Egeiska havet. Berget var redan under antiken känt för sin svårtillgänglighet, omflutet av blåsiga vatten som dessutom sades krylla av ”människoätande monster”. Xerxes, persisk kung, förlorade enligt Herodotos nära 300 skepp när han i full storm rundade Athos på väg till Athen, och för att nästa gång vara bättre rustad grävde han en kanal genom näset.

Athos må ha dåligt rykte bland sjöfarare, men när kristna munkar gick iland på 900-talet trodde de sig ha kommit till Guds egen trädgård. Överst tronar berget i ljus marmor på 2000 meters höjd med toppen täckt av snö långt in på sommaren men med sluttningar som till växtligheten blir alltmer fylligt varierade ju längre ner man kommer.

I dag är 90 procent av halvön täckt av skog – ett mirakel för sig i den grekiska arkipelagen – och i blomsterprakt tävlar rönnen om vårarna med judasträdet. Är det inte kåddoften som likt rökelse slår emot Schildt när han tar de första stegen på Athos mark?

Men munkarna är inte främst där för blommor och blad, ett anat inre landskap betyder allt för dem. Redan kvinnoförbudet illustrerar den sakrala ordning som råder på Athos, och till de drabbade hörde Mona, Schildts dåvarande hustru. Under hela resan fick hon inte stiga ur båten, närmare land än 500 meter kommer ingen kvinna. Enligt legenden skulle jungfru Maria själv ha hejdat en serbisk drottning som sökt närma sig det Heliga berget: ”Hit men inte längre – här råder en annan drottning än du – Himlens drottning.”

Ökenfädernas anda lever oberört kvar på Athos, och då mest utmanande bland de talrika eremiterna. Med den nattliga körsången ännu ringande i öronen slutar Schildt sin essä med en tänkvärd sentens: ”Nattens värld är den enda verkliga på Athos – havets solglitter, fågelsången i lövskogen och brunnens sorl på klostergården är bara sken”.

I förhållande till både judisk och grekisk tradition var den kristna asketismen ett revolutionärt undantag. Redan antikens kristna kom att stämpla judarna som libertiner och sexgalna därför att de hade en så annan syn på sexualiteten över huvud. I sin mer renodlade form var askesen främmande för judarna, i stället för
jungfrudom och celibat hyllade de ett robust familjeliv i patriarkernas anda. Det främsta budet var: föröken eder! Skaran av barn är ett nådens tecken långt mer än någon frivillig avhållsamhet à la Josef.

Ännu mer främmande måste det kristna mönstret ha tett sig för antikens greker. Även de hade sina heliga berg, bland dem Eryx, dagens Erice, på Siciliens västkust ovanför Trapani, en plats som från början var vigd åt Astarte, den feniciska kärleksgudinnan som grekerna döpte om till Afrodite och romarna tog till sig under namnet Venus. Elden på altaret fungerade under nätterna som en fyrbåk för sjöfarare från Medelhavets alla hörn. Eryx var vida berömt också för sina prostituerade. Till gudinnans ära förbarmade sig unga flickor över de svältfödda pilgrimerna och höll så en uråldrig kult vid liv. Samma heliga skökor är det Pindaros besjunger i ett poem tillägnat den korintiska Afrodite.

Längre bort kan vi inte komma från de fromma på Athosberget. Men med de romerska vestalerna närmar vi oss dem på nytt, nationens väl och ve hängde på den oklanderliga vandeln hos dessa sex jungfrur – den som bröt kyskhetseden straffades med att begravas levande. För övrigt ska den styrande klassen i Rom inte identifieras med en Nero eller Caligula, måttligheten var det antika ideal som gällde också vid Tibern, men då – för att citera Foucault – framför allt som en fråga om stil. Det klär en man att vara sträng mot sig själv, inte minst härskaren gör sig därmed värdig att härska över andra.

Men förgäves skulle Augustus döma den frivole Ovidius till en sibirisk ensamhet vid Svarta havet, väggmålningarna i Pompeji säger sitt om den bejakelse av kroppen och sinnena som hörde medelhavsmänniskan till. Bara en enda fanns som kunde detronisera kärlekens gudinna och det var – jungfru Maria.

Hur förklarar man inslaget av extrem världsförnekelse inom den tidiga kristendomen? Att observera är att även judendomen hade sina asketiska parenteser, med 1947 års fynd i Qumran vid Döda havet har vi fått syn på essenerna, en sekt från Jesu tid som såg hela existensen som nersmittad av Satan. I bakgrunden skymtar de vitt spridda gnostikerna, även de glödande i sitt hat till kroppen, denna själens lömska ”grav”. Kött, vin, äktenskap, allt dras in i samma fördömelse.

Schildt för sin del associerar till lamaklostren i Tibet, tunga fästningsmurar mjukas också på Athos upp av röda och blå verandor. Och han undrar om inte Athosmunkarna innerst är på samma andliga våglängd som buddisterna, vem vet vilka dolda strömdrag som här binder samman öst och väst.

Genom Gregorios Palamas skulle Athos göra en viktig insats inom hesychasmen, den rörelse som på 1300-talet spred sig över hela den ortodoxa världen och inte minst präglade livskänslan hos de stora ryska ikonmålarna. Per-Arne Bodin vågar rentav påstå att hesychasmen är ”den filosofiska tanke som betytt mest för den ryska kulturhistorien över huvud taget”. Namnet är härlett från grekiskans hesychia, och betyder vila, stillhet. Ljuset som visade sig för apostlarna på berget Tabor finns inom räckhåll för alla som tillräckligt fördjupar sig i ”hjärtats bön”.

Hesychasmen blev häftigt omstridd innan den slutligt segrade. I belackarnas ögon var det förmätet att söka upprepa undret på Tabor med hjälp av övningar som redan till sina tekniska finesser utmanade ortodox tradition. Och historiker finns som hävdar att munkaccenten dödligt skadade Bysans – i detta kritiska skede hade riket inte råd med människor som sturskt vände samhället ryggen. Andra däremot – bland dem Sture Linnér – talar om en bysantinsk renässans som på ett paradoxalt sätt inifrån lyser upp reträttens år.

Konstantinopels fall år 1453 skulle ytterligare förstärka Athos roll som nationellt och religiöst kraftcentrum. Munkarna var samtidigt skickliga diplomater som redan 1424 etablerat direkt kontakt med sultanen och så lyckats säkra sitt självstyre under den nya turkeran. Kyrkan som sådan levde vidare under villkor som att börja med tedde sig mycket komfortabla jämfört med hur ”morer” och judar behandlades i Västeuropa.
Patriarken i Konstantinopel återfick kontrollen över hela det territorium som en gång varit bysantinskt, och ingen lade sig i hur han skötte sitt revir.

Men denna makt användes alltför ofta till att med allt våld söka hellenisera den ortodoxa menighet som länge ekumeniskt innefattat också slaver och araber. Det var en nationalistisk draksådd som Balkan än i dag får plikta för.

Från 1600 och framåt skulle sultanerna dra åt skatteskruven och klostren på Athos blev snart tyngda av en övermäktig skuldbörda. Det gick så långt att altarkärlen måste pantsättas hos judar i Thessaloniki. Samtidigt satte förfallet in också kulturellt, tusentals manuskript såldes bort för en spottstyver, och resten av samlingarna lämnades för fäfot av lika okunniga som korrupta bibliotekarier.

I modern tid har Athos haft skiftande öden, men Lausannefördraget av år 1923 skulle definitivt trygga halvöns ställning som autonom munkrepublik under grekiska staten. I övrigt har förändringarna också varit av yttre teknisk art, motoriserad trafik är tillåten och datorer och telefoner tagna i bruk. Om somrarna bryts tystnaden av bullret från båtar och helikoptrar som nyfiket kretsar kring berget, men strömmen av besökare är noga reglerad.

Sin kärna har Athos bevarat oskadd, även pånyttfödelsen sker inom ramen för en tusenårig tradition. För människor världen över har klostret blivit en sista tillflykt undan nätet av mediala och kommersiella beroenden – en frihet som ersätter alla ”friheter” skymtar.