I Tove Janssons (1914–2001) berättelser om muminfamiljen gestaltas drömmen om den lyckliga barndomen, fylld av omsorg, värme och humor. Här finns de enkla tingens trygghet – petroleumlampan som kastar sitt ljussken över verandan, och snäckorna som prydligt kantar trädgårdens rabatter. Mumindalen är ett ställe där man är glad när man vaknar på morgonen och där det är trevligt att somna på kvällen. Men det är ingen sluten idyll. Porten står alltid öppen för det oväntade, för nya vänner, uppbrott och eskapader. Själva vardagen blir ett äventyr i mumindalen. Lek och fantasi, överdåd och generositet härskar där oinskränkt. Pannkakssmeten tillreds bäst i badkaret.

När Tove Jansson skrev sitt muminverk sökte hon sig bakåt, till det förflutna. Hon rekonstruerade dock inte bara sin egen barndomsvärld utan skapade också en mångtydig berättelse, där sprickor i den lyckliga familjen blottlades och där konstnärskapets svårigheter fick sin belysning. Tove Janssons fiktiva värld rymmer både en karnevaliserad idyll och en grotesk familjeroman, framhåller Agneta Rehal-Johansson i sin avhandling Den lömska barnboksförfattaren. Tove Jansson och muminverkets metamorfoser (Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet 93, Makadam, 411 s). Muminböckerna bör läsas som en familjeroman, och med ett sådant synsätt besvaras enkelt och effektivt också den eviga frågan om de är avsedda för barn eller vuxna. De är kort och gott för hela familjen.

Rehal-Johanssons avhandling ger en delvis annan bild av muminvärlden än vad som framkommit i tidigare forskning. Det beror till stor del på att hon i sin analys främst ­fokuserat på den så kallade muminsviten, de åtta titlar som reviderades och gavs ut i en sammanhållen, enhetligt formgiven utgåva åren 1968–1970. Denna svit ser hon som det egentliga muminverket istället för raden av originalutgåvor, som flertalet andra forskare behandlat i sina studier. Det är också muminsviten som numera ges ut och läses. Men Rehal-Johansson gör i sin undersökning ingående jämförelser mellan den slutliga versionen av muminböckerna och de tidigare böckerna. Muminverket i sin helhet, inkluderat muminsviten, omfattar 16 böcker publicerade mellan 1945 och 1970. Den allra första muminboken ”Småtrollen och den stora översvämningen” (1945) har aldrig omarbetats och räknas inte till muminsviten. Tove Jansson var själv missnöjd med denna bok och ville inte att den skulle tryckas om.

I sin analys lägger Rehal-Johansson stor vikt vid Tove Janssons egna uttalanden om muminböckerna. Jansson har i flera olika sammanhang gett kommentarer till syftet med sitt skrivande, och hon har då framhållit att det för henne handlade om ett slags eskapism, en flykt både från den vuxnes katastrofkänsla och från en hotande depression, till barndomens trygghet, således ett mycket personligt projekt. Att skriva var för Tove Jansson ett sätt att tränga bort och med fantasins hjälp trolla bort sorg och leda. Hon var väl förtrogen med psykoanalytisk teori och använde själv en freudiansk terminologi när hon beskrev sitt författarskap.

Det blir därför naturligt för Rehal-Johansson att i sin analys knyta an till en psykoanalytisk tolkningstradition. Tove Jansson använder sitt stoff för att pröva individuella erfarenheter och för att nå självförståelse. Minnen, i detta fall av en lycklig barndom, behöver enligt psykoanalysens arbetssätt berättas och återberättas för att kunna rekonstrueras på nytt, vilket Jansson gör i sina muminböcker. Det är sökandet efter kunskap och ursprung som driver henne. Med hjälp av Melanie Kleins teorier om det konstnärliga skapandet visas de ambivalenta dragen i Janssons fiktion och muminfigurernas dubbla karaktär. Janssons poetik har beröringspunkter även med Winnicotts teorier om leken som ett område mellan fantasi och verklighet, ett område där konst och fiktion skapas. Winnicott menar också att det finns ett samband mellan skapande och destruktivitet, något som kan kopplas till de många hot om förstörelse som mumindalen utsätts för.

Sett i ett psykoanalytiskt mönster blir mumindalen en representant för ett älskat objekt, en modersgestalt, vars kärlek sätts på prov genom ständiga katastrofer i form av hotande kometer och översvämningar. Kommer den älskade att kunna uthärda all denna förstörelselusta, blir den fråga som då ställs. Den hänger nära samman med det återkommande temat om en olöst separation mellan mor och barn. Mumintrollets starka beroende av sin mamma är något som varieras och exemplifieras i flertalet skildringar, alltifrån den allra första muminboken 1945. ”Det här blir nånting att berätta för mamma!” utropar trollet, när han i ”Kometen kommer” är med om särskilt spännande upplevelser. I ”Trollvinter” är både frigörelse- och beroendemotivet framträdande. Denna bok, som Tove Jansson tillägnat sin mor, kan läsas som en studie i att bli vuxen. ”Trollvinter” innebär på många sätt en ny fas i Tove Janssons muminberättelser. Från och med denna bok övergår hon till att skriva i dialog med sig själv och sina egna motiv.

Familjekonflikterna, synen på muminpappan och muminmamman, dominerar i ”Pappan och havet”, en berättelse om en familj i kris. Där skildras hur en deprimerad man ägnar sig åt självbedrägerier, och hur en kvinna utplånar sig själv för att hennes man ska få behålla sin självaktning. Familjelivet och dess konflikter får en speciell belysning genom att Tove Jansson ­ibland i sina böcker låter berättelsen få två slut. På så sätt blir läsaren varse baksidan av idyllen och görs medveten om familjelivets pris. Detta är något som även framträder i illustrationerna. Bilderna problematiserar de i texten framställda föräldra- och modersidealen och laddar familjeskildringen med konflikter som trängts bort i texten. Så visar till exempel illustrationerna att det finns en oidipal konflikt mellan muminpappan och hans son. Det går vidare att se hur muminmammans moderliga omsorger om sitt muminbarn blir ett irritationsmoment i muminmakarnas äktenskapliga samvaro. Illustrationerna ifrågasätter textens utsaga, särskilt skildringen av den ideala muminmamman. I stället framhävs i bilderna den obalans som ibland råder mellan muminmammans och mumintrollets behov och viljor. Enligt Rehal-Johansson är det framför allt i muminsviten som sådana spänningar och motsägelser görs tydliga. Äktenskap och familjebildning ställs där mot konstnärskap, familjeliv mot erotisk utlevelse.

Rehal-Johansson placerar även in muminverket i en ­litterär tradition och söker efter förebilder för dalen och dess familj. Sådana finner hon i idylldiktningens antika landskap, i Theokritos skildringar av lantligt folkliv och i Vergilius herdedikter. ­Mumindalens blåträd, fulla av gula silkespäron kan leda tankarna till Vergilius kvittenträd och dess frukter med lenaste fjun. Skildringen av den vackra dalen med underbara blommor, frukter och träd har drag av Miltons förlorade paradis och påminner även om Fru Lustas väg i Stienhielms Hercules. Den kringvandrande Snusmumriken har likheter med Arkadiens Pan, medan Mårran har sin motsvarighet i Arkadiens Döden. Mårran blir ett hot mot naturen och livet självt, där hon glider fram och får gräset att vissna runt sina fötter.

Rehal-Johansson finner slående likheter mellan Janssons muminböcker och den schweiziske 1700-talsförfattaren Salomon Gessners prosapastoraler samt också ­familjeidyllen i den tyske författaren Johann Heinrich Voss prästskildringar. Det gäller det gästfria hemmet, den harmoniska familjen och den husliga friden. Muminpappan är i de tidiga böckerna en veritabel patriark, ständigt blossande på sin pipa och öppen för livets goda liksom prästfadern hos Voss. Båda har de också en omtänksam hustru med praktiskt sinne. Det är hon som i hög grad skapar den trivsamma atmosfären och ser till att en behaglig kaffedoft sprider sig i hemmet. Muminmamman pysslar och donar oavbrutet. Hon är liksom prästfrun hos Voss ständigt verksam med att sylta eller packa utflyktskorgar.

Rehal-Johansson ser också paralleller mellan muminvärlden och den svenska hexameteridyllen, till exempel Strindbergs ”Stadsresan” med dess skildring av ett klockarhem. Det går även att hitta likheter i de båda verkens naturscenerier. Men Tove Jansson iscensätter dessutom en systematisk lek med genrekonventionerna. Hon varierar och parodierar, och i ”Farlig midsommar” kan vi ta del av en grandios upp- och nedvändning av prästgårdsidyllens ordning, när den stora flodvågen lägger delar av muminhemmet under vatten. Därmed dränks idyllen och en karnevalisk oordning inträder.

I avhandlingen demonstreras hur de reviderade utgåvorna har förändrats text- och bildmässigt, såväl i fråga om huvudmotiv som i skildringen av de olika gestalterna och av själva miljön, det vill säga mumindalen. I takt med de olika omarbetningar som Tove Jansson gjorde får det idylliska och paradisiska ­andra dimensioner. Den stillsamma prästgården blir ett riktigt ”vimmelhus”. I ”Trollkarlens hatt” förvandlas det rentav till en djungel. Det speciella lättsinne, den spontanitet och de excentriska vanor som utmärker hela muminfamiljen kan ses som en parodi på prästfamiljens stillsamma liv. Muminpappans patriarkala karaktär uppvisar i senare böcker en hel del naiva och lekfulla drag, och hans auktoritet ifrågasätts. Den till en början arkadiska och exotiska naturen i muminböckerna får i senare böcker en mer nordisk framtoning. De tidiga böckernas fabeldjur och naturmytiska väsen rensas bort, vilket ger böckerna en mer verklighetsbetonad och vardaglig karaktär. I flera av omarbetningarna har mumintrollets beroende av sin mamma betonats mer kraftfullt. Särskilt genomgående ändringar skedde när ”Muminpappans bravader” gjordes om till ”Muminpappans memoarer”. Ändringarna tog bland annat hänsyn till böckernas barnpublik och delvis också till kritiken. Till exempel tonades intaget av alkoholhaltiga drycker ner.

Trots att forskningen om muminböckerna numera är relativt omfattande har Rehal-Johansson gjort intressanta nytolkningar, lyft fram nya aspekter och gett alternativ till tidigare tolkningar och synsätt. Muminböckerna är inte några enkla äventyrsberättelser för barn. De är inte heller i första hand allegorier, förklädda protester eller några samhällskritiska skildringar. Böckerna har inte främst sin litterära hemort i fantasy- och nonsenstraditionen utan snarare i den historiska idyll- och familjeromantraditionen. Men framför allt representerar kanske muminfiktionen en inre värld, bortom tid och rum. Tove Janssons krönika om livet i mumindalen har således fått en allsidig belysning i ”Den lömska barnboksförfattaren”. Där kan vi finna nya förklaringar till den dragningskraft muminböckerna har på små såväl som stora läsare och bättre förstå mumindalens förföriskhet.