Den kinesiske författaren Mo Yan är således dubbad till årets litteraturpristagare. Men hur lyder egentligen motiveringen? Den version som framfördes av Peter Englund löd: ”som med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid”. Svenska Akademiens officiella pressmeddelande lyder däremot: ”som med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid”.

Det ligger något intressant i det faktum att man – troligen på ett sent stadium – ändrat i motiveringen (om det nu inte är en felsägning). Dess första del, ”hallucinatorisk skärpa/realism”, utgör den sorts smått paradoxala syntes som varit ganska frekvent i de senaste tio, femton årens motiveringar. Att man i det officiella skrivna pressmeddelandet ändå fastnat för uttrycket ”hallucinatorisk realism” kan vara ett tecken på att man önskar placera Mo Yans författarskap i den så kallade magiska realismens grannskap

I Akademiens biobibliografiska notis erinras också om författarskapets rötter i traditionen från Gabriel García Márquez – som liksom Mo Yan prisades för sin roman- och novellkonst för exakt 30 år sedan, då han för övrigt var i ungefär samma ålder som årets pristagare.

Litterära prismotiveringar hör nu till den kategori offentliga, stundom strikt formaliserade yttranden som tenderar att yppa minst lika mycket om den som delar ut priset som om den som tar emot det. I viss mån skönjer man detta förhållande även i Akademiens årliga motiveringar till Nobelpriset i litteratur, motiveringar som genom åren haft en benägenhet att vålla somt ordskifte.

Det har rentav hänt att pristagaren själv härsknat till en smula. Så hände 1929 då det beslutades att lagern skulle tillfalla Thomas Mann för hans debutroman ”Buddenbrooks”, vars publicering låg över ett kvartssekel tillbaka i tiden. Inte undra på att Mann blev litet snopen.

Även i Akademien har motiveringarna lett till visst kiv mellan varven. I sin memoarbok ”Minnen, bara minnen” (2000) gav före detta akademiledamoten och ständige sekreteraren Lars Gyllensten en i sammanhanget intressant skildring av processen bakom utformningen av dessa. Man ska ha klart för sig att avsnitten som avhandlar den sista, mulna tiden i Akademien uppenbarligen skrevs i affekt och inte nödvändigtvis skänker en i varje detalj korrekt bild av skeendet.

Men om man bortser från personangreppen och de övergripande intrigerna, lämnas där trots allt vad som förefaller vara en någorlunda sannfärdig inblick i hur enskilda prismotiveringar faktiskt kan ha knådats fram med mer eller mindre samfällt snille och därvid fått genomgå betydande metamorfoser från förslag till färdigt, offentliggjort skick – ett förfarande som i sig inte är särskilt uppseendeväckande.

En av de motiveringar Gyllensten tar upp är den som blev till vid 1987 års beslut att ge priset till Joseph Brodsky. Den ursprungliga formuleringen, vilken på grundval av dåvarande praxis utarbetats av ständige sekreteraren som förslag att ta ställning till i kollektivet, löd enligt Gyllensten: ”för ett vittfamnande och nydanande författarskap genomlyst av poetisk magi”. Ordalydelsen, i synnerhet orden ”nydanande” och ”magi”, möttes om man ska tro Gyllensten av ”starka invändningar” i resten av församlingen

Men även om motiveringen i sitt slutskick – ”för ett vittfamnande författarskap, präglat av tankeskärpa och poetisk intensitet” – divergerar från detta föregivna koncept är den som synes rent formmässigt inte helt artskild från den ursprungliga lydelsen. Däremot har vad man skulle kunna kalla motiveringens klang väsentligt förfinats – och därtill i visst hänseende bragts i närmare anslutning till den flora av ord och uttryck som kommit att återbrukas genom det litterära Nobelprisets historia.

I detta fall gäller det ordet ”intensitet” (samt adjektivet ”intensiv”), som dittills hade uppträtt vid två tidigare tillfällen – dels i 1952 år motivering till François Mauriac, som bland annat prisades för sin ”konstnärliga intensitet”; dels i motiveringen till Isaac Bashevis Singer 1978, där man uppmärksammade ”hans intensiva berättarkonst”. I övrigt utmärktes Camilo José Cela bara två år efter Brodsky för ”en rik och intensiv prosakonst”.

Det är också värt att notera hur ett par av orden i det ursprungliga förslaget till 1987 års prismotivering likväl tas i bruk längre fram. Så kan man eventuellt skymta hur ”magi” något justerat finner sin plats i 1994 års motivering till Kenzaburo Oe, ”som med poetisk kraft skapar en imaginär värld”. Ordet ”genomlyst” kom i sin tur till rätta i fjolårets motivering till Tomas Tranströmer, som fick priset ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

Årets prismotivering är den 109:e i ordningen. Den sammanlagda textmassan av detta dryga hundratal motiveringar är ungefär 300 ord längre än den text du nu läser. De längsta motiveringarna alstrades under de första decennierna. Toppnoteringen inföll 1911, då Maurice Maeterlinck ägnades inte mindre än 41 ord (291 tecken med blanksteg).

Detta kan jämföras med den näst längsta motiveringen på 33 ord (241 tecken med blanksteg), som tio år tidigare beskärdes premiärpristagaren Sully Prudhomme. Den kortaste motiveringen – om den nu alls kan benämnas så – tillkom i samband med beslutet att postumt dedicera 1931 års pris åt ”Erik Axel Karlfeldts diktning”.

Motiveringarna har naturligtvis ur vissa aspekter skiftat karaktär under litteraturprisets långa historia. Varje ny akademikonstellation kan sägas ha satt sin specifika prägel på de motiveringar man fastställt; stänk av tidsandan märks här och där.

En majoritet av motiveringarna inleds med ”för…” alternativt ”som…”. Under de första åren anlitar man vid några tillfällen även förleden ”såsom…”, ”på grund av…”, ”i betraktande av…”, ”med avseende fäst å…” samt ”med särskild tanke på…”. Endast vid tre tillfällen – om man bortser från den speciella Karlfeldtmotiveringen – används en mer direkt, konstaterande formulering: i motiveringarna till Theodor Mommsen 1902 (”nutidens störste levande mästare i den historiska framställningens konst…”), Doris Lessing 2007 (”den kvinnliga erfarenhetens epiker…”) och året efter till Jean-Marie Gustave Le Clézio (”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare…”).

Utpräglade angivelser av pristagarens nationalitet eller profilering mot en specifik etnisk-kulturell fond var fram till för omkring tre decennier sedan relativt vanligt förekommande. Till exempel är det iögonenfallande hur den nationella kontexten framhävs för samtliga ryskspråkiga pristagare, utom för den mer sentida Brodsky (som för övrigt prisades likaledes för sin engelskspråkiga essäistik).

Ivan Bunin fick priset 1933 ”för det stränga konstnärskap, varmed han företrätt den klassiskt ryska linjen i prosadiktningen”; Boris Pasternak (1958) för sin ”betydande insats såväl inom den samtida lyriken som på den stora ryska berättartraditionens område”; Michail Sjolochov (1965) ”för den konstnärliga kraft och ärlighet, varmed han i sitt Donska epos har gestaltat ett historiskt skede i ryska folkets liv”; Alexander Solzjenitsyn slutligen (1970) ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.

Senaste gången som en specifik nationell kontext lyftes fram i en prismotivering på detta sätt var när utmärkelsen år 2000 tillföll Gao Xingjian – ”för ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik”. Mo Yans (i hemlandet avsevärt mindre kontroversiella) författarskap ansågs tydligtvis klara sig utan nationell stämpel.

Skicket att omtala ett enskilt, för prisbeslutet tungt vägande verk – praktiserat vid närmare tiotalet tillfällen, mest frekvent i äldre tid – är även det numera ganska sällsynt. Faktum är att ovan anförda motivering till Sjolochov – som alltså i huvudsak fick sitt pris för (strängt taget första delen av) ”Stilla flyter Don” – utgör det senaste fallet. Varje pris därpå har belönat en författares hela livsverk.

Det viktiga skede som inträder strax efter andra världskriget – då urvalshorisonten märkbart vidgas tack vare att en till stor del nybesatt akademi gör en omtolkning av testators oklara krav på ”idealisk rigtning” – låter sig även iakttas i prismotiveringarna. Skiftet manifesteras tydligast genom att de fram till 1946 tiofaldigt nyttjade orden ”ideal”, idealitet” och ”idealism”, därefter helt lyser med sin frånvaro (dock inte utan att man förnimmer skuggan av dessas väsen i somliga mer sentida motiveringar).

När det kommer till ord och uttryck av värderande eller specificerande art hittar man – för att bara ta två exempel – dels sådana som brukas på gränsen till missbruk och dels sådana som tycks valda strategiskt i anslutning till enskilda pristagare (möjligen i syfte att utpeka ett eller annat slags befryndning).

Exempel på det förstnämnda är ordet ”kraft”, som både självständigt och i diverse snillrika montage anlitats 17 gånger. Senast det begav sig var 2007, då man hos Doris Lessing bland annat fann ”en visionär kraft”.

Såsom exempel på den andra sorten kan förslagsvis anföras den märkliga korrespondens som infinner sig just med priset till (rekordgamla brittiskan) Doris Lessing, vilken ju i sin prismotivering uttryckligt könsmarkeras i egenskap av ”den kvinnliga erfarenhetens epiker…”.

Det hade blott inträffat en gång förr att ett författarskap korats så könsligt, nämligen när (rekordunge britten) Rudyard Kipling prisades för sin ”… manliga styrka i uppfattning och skildringskonst…”. Året var då 1907, alltså exakt 100 år tidigare. Vad man därmed eventuellt ville ha sagt är dock svårt att säga.

Ser man till det kanske mer harmlösa bruket av personliga/possessiva pronomen kan man konstatera att ”han” uppträder 15 gånger och ”hans” 59 gånger mot ”hennes” 7. Men denna omständighet har ju sina bekanta historiska skäl.

Att år efter år nödgas utmejsla en pregnant summering av en allt som oftast livslång författargärning ter sig onekligen som ett tämligen fordrande och kinkigt värv. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. Någon gång blir det mycket bra. Om jag avslutningsvis bland alla motiveringarna tillåts utse en ”favorit” – som lär vara mångas – måste det bli den till Harry Martinson, som 1974 delade priset med Eyvind Johnson.

Det är en motivering som lyckas frappera med sin rena litterära kvalitet, sin lyriska konkretion som så kongenialt rymmer essensen av Martinsons verk, från grästuvan till Aniara – ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”.

Mo Yan får ursäkta, men där är en klang som står sig.