Vi känner dem från televisionen, dessa självmordsbombare som kastar sig in i folkmassan och detonerar sitt bombbälte. Med ett knapptryck utplånas tiotals oskyldiga människor och skapas sorg och rädsla hos mångdubbelt fler. Till bilden hör också det gåtfulla leende som mördaren sägs uppvisa just före explosionen. Vi västerlänningar förfäras av akten och undrar vad som får en människa att offra sitt eget och andras liv på detta skräckinjagande sätt. Ibland kopplas akten samman med islam, som i teckningen av Muhammed med en bomb i turbanen. Andra gånger förs det fram att terroristens familj kompenseras ekonomiskt, eller att förövaren lider av depression.
Den algeriske romanförfattaren Yasmina Khadra närmar sig självmordsbombaren utan att ge någon av ovanstående förklaringar. ”Efter attentatet” (2005, på svenska 2006), som utspelar sig i Israel, skildrar en kvinnlig självmordsbombare, sedd ur makens perspektiv. Han är kirurg och sätter livet högre än både religion och politik. Romanen skildrar hans sökande efter svar på frågan varför frun sprängde 19 oskyldiga i luften på ett kafé utanför Tel Aviv. I ”Sirenerna i Bagdad” (2006, på svenska 2007) får läsaren i stället följa terroristens egen bana från en liten by i den irakiska öknen till ett attentat som ska få elfte september att se ut som en bagatell.
Den flerfaldigt prisbelönte Khadras ambition att sensibilisera läsaren fullföljs utan pekpinnar och estetiserat våld. Recensenterna tar ofta upp Khadras militära bakgrund, som om denna garanterade berättelsens autenticitet. Den europeiske läsaren får intryck av att komma arabvärldens självmordsterrorister nära. Sam- tidigt måste man ställa frågan vad det algeriska inbördeskriget har med situationen i Israel att göra. Vi kallar dem självmordsbombare, men vad har de gemensamt? Vem är självmordsbombaren?
Ett problem med den sociologiska forskningen om självmordsbombare är att den i huvudsak saknar tillgång till förstahandsuppgifter. Självmordsbombaren upphör ju att existera i samma sekund som han uppnår sin status – han kan alltså inte intervjuas. Forskningen grundar sig i stället på ”misslyckade” terrorister som fumlat, ångrat sig eller avslöjats innan de hunnit detonera sin bomb. Därtill har man tillgång till den typ av filmer med avskedshälsningar som mördarnas organisationer har för vana att skicka till massmedierna. Dessa bär dock sällan någon personlig prägel utan har karaktären av politiska meddelanden från dem som står bakom operationen.
Emellertid kan vi trots dessa brister säga några saker om självmordsbombaren och hans motiv. Det är riktigt att hans familj ibland får pengar efter slutfört uppdrag. I Gaza handlar det om mellan 3 000 och 5 000, dollar enligt en artikel i The New Yorker av FN-medarbetaren Nasra Hassan (19/11 2001). Det har ifrågasatts om detta kan vara den huvudsakliga motivationen. Varje självmordsbombare går igenom en lång urvalsprocess och förbereds i veckor för sitt uppdrag. Pengarna är att betrakta som en kompensation till de efterlevande, vilka i de palestinska områdena ofta får sitt hus förstört.
Ett annat missförstånd rör karaktären av självmord. Terroristledarna tenderar att förkasta självmordsbenägna kandidater av den enkla anledningen att de är dåligt rustade för uppdraget. Den deprimerade agenten blir en säkerhetsrisk genom att han är psykiskt instabil. Hans lojalitet ter sig kortsiktig. Dessutom tycks det vara viktigt ur opinionsbildande synpunkt att självmordsbombaren får martyrstatus, vilket vore en omöjlighet om han kunde reduceras till självmördare. Självmord och martyrskap har få beröringspunkter då det förra bygger på svaghet och det andra på vad man med en anakronism skulle kunna kalla en sorts ridderlighet. Den palestinska martyrens hjältestatus påminner inte lite om den kristna korstågsriddarens.
Professor Rafael Israeli vid Hebreiska universitetet i Jerusalem är bara en av många forskare som avfärdar termen självmordsbombare. I stället förordar han namnet islamikaze, som förenar det japanska kamikaze med islam. Dock vore det fel – även i det palestinska sammanhanget – att kategoriskt koppla självmordsbombaren till en religion. Både PFLP och Al-Aqsa-martyrernas brigader är sekulära organisationer. Än mer tveksam blir termen islamikaze i ett globalt perspektiv. Mellan 1981 och 2003 utfördes i världen 487 självmordsattentat, varav 165 belastar islamistiska organisationer, 257 hänförs till sekulära grupper och 65 har okänd upphovsman, allt enligt sociologiprofessorn Diego Gambettas bok ”Making Sense of Suicide Missions” (2005). Även om förhållandet kanske ändrats i och med de senaste årens attentat i Irak och Pakistan vore det i ett historiskt perspektiv missvisande att sammanbinda självmordsbombaren med islam.
Det har föreslagits att den förste ”självmordsbombaren” var Simson från Domarboken i Gamla Testamentet. Simson dödade enligt legenden tusentals filistéer genom att välta två pelare som deras tempel vilade på. På tidsmässigt närmare håll finner vi nizariterna, en shiitisk sekt som grundades kring år 1000 e Kr.
Nizariterna lyckades inom persiska och syriska områden bilda två oberoende stater. För att skydda sig mot fienden använde nizariterna en taktik som gick ut på att närma sig sitt offer – typiskt sett en prins eller hög tjänsteman – mitt på ett stort torg. Det var viktigt att mordet fick stor publik och därför klarade sig mördaren vanligtvis inte därifrån. Sekten betonade martyrskapet och motiverade sina agenter genom att tala om paradisets jungfrur och rikedomar. Nizariterna kom senare att kallas assasiner och det är härifrån franskan och engelskan har fått sitt ord för mördare.
Även Filipinerna har en tradition av motståndsterrorism. Härifrån kommer vårt uttryck för det vettlösa rusande mot målet som kallas att ”löpa amok”. I likhet med en del av nutidens terrorism motiverades attackerna av ett lokalt motstånd mot ockupanter av främmande tro.
Till skillnad från de flesta muslimska kulturer fanns i det shintoistiska Japan inget självmordstabu. Det fanns dock en hierarki där vissa typer av självmord rankades högre än andra. Till spelet hörde också vissa reningsriter, liksom tanken på jordelivet som en rastplats längs en större väg. Den största lyckan sades vara att dö på slagfältet. Mellan oktober 1944 och krigsslutet offrade mellan 3000 och 4000 japaner livet som kamikazepiloter. Vittnet Yokota berättar att i hans årskull på pilotskolan var 94 procent villiga, fem procent likgiltiga och bara en procent tackade nej till att bli kamikaze. Samtidigt visade såväl de luftburna aktionerna som u-båtsattackerna dåliga resultat. Av 106 förare av den så kallade kaiten-torpeden lyckades bara tre träffa sitt mål, enligt ”Making Sense of Suicide Missions”.
På 80-talet var självmordsattacker vanliga i Irans krig mot Irak, och som led i de tamilska tigrarnas befrielsekamp på Sri Lanka. I Libanon skedde den 11 november 1982 det första av många självmordsattentat riktade mot israeliska intressen. Hizbollah dröjde tre år med att ta på sig attentatet som förstörde ett åttavåningshus där den israeliska armén höll till. 1983 körde Islamiska jihad en lastbilsbomb in i en amerikansk militärbas i Beirut där 241 marinsoldater dog. I takt med att omvärldens intresse förflyttades mot upproren i Palestina minskade attentaten i Libanon.
Sedan 1987 har mer än 120 självmordsattentat utförts i Israel. Cirka 700 civila israeler har dödats. Det typiska attentatet begås av en ung man som spränger sig själv i luften på en restaurang, i en buss eller köpcentrum eller någon annan plats där många människor rör sig på liten yta. Enligt terrorismexperten Shaul Shay, som arbetat länge för den israeliska militären, var de flesta attentatsmän studenter eller högskoleutbildade.
Alla var sunnimuslimer, även om vi vet att flera av organisationerna som tagit på sig attentaten är sekulära. I övrigt finns inga gemensamma nämnare, mer än att många tycks ha drabbats personligen av den israeliska militära närvaron i Palestina, berättar Shay i sin bok ”The Shahids: Islam and Suicide Attacks” (2004).
Ofta har det visat sig svårt att försvara självmordsattentat med religiösa urkunder. Även om Koranen inte explicit förbjuder självmord är dess andemening att livet är heligt. Människan äger inte sin kropp. Att ta livet av sig är att sätta sig över Gud, vilket är en synd som leder till helvetet. Det är därför terroristledarna anstränger sig för att lyfta ut karaktären av självmord från självmordsattentatet. För ledarna vid Hamas och Islamiska jihad är självmordet ett uttryck för svaghet medan martyrskapet är en nobel offerhandling. I deras propaganda liknas självmordsbombaren vid en vanlig soldat, enligt Shaul Shay. Båda riskerar livet i kampen för sitt land.
Vissa ledare betonar attentatens effektivitet. Mellanösternexperten Martin Kramer har i sin artikel ”Sacrifice and ’Self-Martyrdom’ in Shi’ite Lebanon” påpekat att den shiitiska imamen Hussein Fadlallah anser att antalet döda fiender måste vara stort för att motsvara värdet av attentatsmannens själ. Enbart materiell skada kan inte motivera självmordsattentat, menar Fadlallah. Andra betonar på terroristers vis att även en liten skada kan vara mödan värd, förutsatt att den skrämmer fienden ordentligt. De Hamas-aktivister som Nasra Hassan intervjuat i Gaza menar att det är lika viktigt att sätta skräck i israelerna som att döda dem. I slutändan handlar det om att uppnå politiska mål.
Med detta sagt måste man ändå fråga sig hur det kommer sig att ingen annan semitisk religion än islam tycks ha använts för att motivera självmordsattentat, åtminstone inte i modern tid. Varken baskerna, IRA eller de kristna falangerna i Libanon har sänt självmordsbombare, påpekar Diego Gambetta.
Martyrskapet, som förvisso varit ett viktigt inslag i kristendomens historia, verkar stå sig starkare på andra håll. En förklaring kan vara den stora skada som folket lidit i muslimdominerade områden. Mycket står på spel och självmordsbombaren har lite att förlora.
Det är detta spår som löper genom Yasmina Khadras romaner, även om de inte låter sig refereras i så enkla termer. Utan att dra några definitiva slutsatser betonar Khadra betydelsen av en personlig kränkning. Huvudpersonen i ”Sirenerna i Bagdad” börjar sin bana efter en våldsam razzia i hemmet där patriarken bokstavligen vänds på ända.
Den palestinska självmordsbombaren i ”Efter attentatet” lämnar efter sig ett brev som betonar vikten av heder och tillhörighet. ”Du ville ha barn”, skriver hon till sin make, ”jag ville förtjäna dem. Inget barn är helt och hållet skyddat om det inte har något hemland”. Här efterliknar litteraturen verkligheten, så till vida att många palestinska attentatsmän har förlorat en nära anhörig eller på annat sätt drabbats konkret av konflikten.
Vidgar man blicken en aning framgår det att skillnaderna mellan olika typer av självmordsbombare är betydande. Det enda man kan säga med säkerhet är att attentaten tycks ha mycket litet gemensamt med vanliga depressionssjälvmord. Vårt missvisande språkbruk förefaller svårt att ändra, även om Yasmina Khadra har bidragit till att etablera det mer rättvisande kamikaze i den fransktalande världen.
