Golden Gate-bron norr om San Francisco fyller 75 år i dag och runt brofästena och på andra håll i staden blir det folkfest. Men på själva bron kommer biltrafiken att flyta på ungefär som vanligt för att inte dramat under jubileet för 25 år sedan ska upprepas. Ingen hade förutsett den enorma publiken och inte heller att massorna skulle bryta igenom barriärerna. Effekterna märktes tidigt i gryningen när tyngden från en kvarts miljon människor fick brobanan att svikta uppemot tre meter samtidigt som sidvindar orsakade kännbara svängningar. Någon fara för kollaps var det aldrig men händelsen visade att det fanns skäl att sätta gränser för dyrkan av en ikon.
Bron är verkligen en ikon, skriver historikern Kevin Starr i sin pigga perspektivöversikt ”Golden Gate” (2010), och som sådan både en ingenjörstriumf och ett konstverk. Är den kanske rentav ”platoniskt perfekt” och en ”förening av materiella och transmateriella krafter”? Om det finns mekaniska gränser för den konkreta användningen av bron så är hyllningspotentialen i gengäld nästan gränslös. The American Society of Civil Engineers håller den för ett av den moderna världens sju underverk och Starr likställer den själv med Kinesiska muren, Pantheon i Rom, Hagia Sophia i Istanbul, Frihetsgudinnan i New York och vidare med musikaliska verk av Bach, Beethoven och Mahler. Sant är att Golden Gate-bron inte kan reduceras till enkel materia, till en vägförbindelse över ett sund, och att det krävs en mångfacetterad blick för att hela funktionen ska bli synlig.
Att jubileet 1987 fick ett kaotiskt förlopp sammanhänger delvis med detta. Förklaringen till att alltför många människor hamnade på brobanan var att de berörda myndigheterna inte hade tillräckligt begrepp om stadsbornas svaghet för brons ”transmateriella” innebörder.
Kanske spelade det in att brospann i alla tider har fungerat som metaforer för allt mänskligt. Broar spänner över naturliga hinder men också mellan abstraktioner. De är praktiska men kan också symbolisera förmåga, makt och självbilder. Många broar försvinner i det visuella bruset medan andra får ett eget liv. Beundran och själva presentationen av det storslagna är samtidigt en amerikansk specialitet och i Golden Gate-bron finns det onekligen storslagenhet på flera nivåer.
Till att börja med på själva platsen och framför allt i hur bron så att säga förvaltar dess historik. Golden Gate, ”den gyllene porten”, är ett omkring 1500 meter brett sund som förbinder bukten San Francisco Bay med Stilla havet och som länge förblev något av en lokal hemlighet. Spanska och brittiska besättningar seglade förbi under drygt 200 år utan att upptäcka det och lämnade på så sätt ursprungsbefolkningen längs stränderna i fred. Sundet beskrevs först 1769 och då inifrån bukten från en höjd ungefär vid nuvarande Oakland. Det fick sitt nuvarande namn omkring 1850 och då med referens till den ”gyllene” farleden vid det gamla Istanbul.
En del av denna historik översattes på 1920-talet till ett motstånd med just ursprunglighet som motiv. Naturskyddsgruppen Sierra Club, grundad 1892 i San Francisco, verkade mestadels på andra håll i Kalifornien men lade sig i broplanerna med argumentet att en orörd skönhet skulle gå förlorad. Fotografen Ansel Adams växte upp i Seacliff nära det nuvarande södra brofästet och riktade sin kamera mot förflutenhetens landskap dagen innan marken bröts. Hans bilder av det orörda sundet är ett av den kaliforniska miljörörelsens mest resignerade och personliga credon.
Samtiden krävde bron och drivkrafterna var flera. Staden San Francisco (som ligger på en halvö) hade etablerats 1849 som följd av guldrushen och snabbt blivit ett centrum för handel och regional expansion. Parallellt växte infrastrukturen runt omkring och redan på 1850-talet hade det varit uppenbart att fasta förbindelser i öst-västlig riktning över San Francisco Bay skulle kunna gynna all fortsatt tillväxt.
Norrut utvecklades med tiden ett besläktat men mer komplext problem. Sekelgamla boskapsleder och missionsstråk hade förvandlats till handelsvägar som ökade i betydelse allt eftersom kusten befolkades av nybyggare. Under 1920-talet tillkom en socioekonomisk dynamik som inbegrep ett växande antal förmögna stadsbor, helgnöjen i de natursköna kommunerna Marin, Mendocino, Sonoma, Napa och Russian River och framför allt trovärdiga prognoser om en boomande biltrafik. Hela 300000 bilar skeppades över sundet år 1922. Vid storhelgerna köade makthavarna med familjer i flera timmar till bilfärjorna.
En allmän broplan fick gehör vid ett möte i januari 1923 där representanter från flera kommuner norr om sundet deltog. Mötet ledde också till en organisatorisk innovation: ett särskilt brodistrikt som förband de berörda kommunerna finansiellt och administrativt. Ett konkret förslag på utformning fanns redan i form av en kombinerad fackverks- och hängbro: ett monstrum som i och för sig mest av allt manifesterade alla osäkerheter. Strömmar, vindar, dimma och en reell risk för jordbävningar – katastrofen i San Francisco 1906 i färskt minne – gjorde Golden Gate till en sällsynt svår byggplats och det betydde att det inte hade funnits någon förlaga att utgå ifrån. Men hybridtekniken saknade också den estetiska dimension som framdeles framstod som helt central. Detta vakuum bidrog till att planeringen hamnade i långbänk men skapade också nya kreativa utrymmen.
Om Golden Gate-bron i dag står som en ”perfekt” ikon så är det värt att minnas att den ändå är en produkt av förhandlingarna och kompromisserna vid denna tid. Kontroverser uppstod bland annat om markanvändning, segelbar höjd, geologiska bedömningar och vissa militära parametrar. Frågor om funktion, säkerhet, utformning, ägarskap, ledarskap och övrig administration bröts inom det nätverk av aktörer som önskade se bron byggas och också var beredda att marknadsföra och själva köpa obligationer i projektet. Den retoriska inramningen formulerades i de kampanjer som skulle övertyga motståndarna i Sierra Club och bland redare och timmermoguler norröver. Bron sveptes in i löften om både fred i Stilla havet och urban förnyelse och av blandningen blev det en vision som skulle göra sundet rättvisa.
Valet av ny brotyp reflekterar allt detta. Hängbroar har funnits i många århundraden men det är talande att tekniken patenterades i USA kring sekelskiftet 1800 och upphöjdes till en amerikansk innovation. Den fick också tidigt rollen som bärare av nya ideal där gränsen mellan natur och kultur kunde förskjutas eller till och med utmanas. När en hängbro över flodfåran nära Niagarafallen byggdes på 1850-talet var syftet uttryckligen att komplettera – tillfoga, förhöja – sceneriet med en bild av mänsklig dådkraft. Trettio år senare framtvingade den större Brooklyn Bridge i New York ett veritabelt språng i föreställningarna av det möjliga och samtidigt attraktiva. Runt 1930 började därför byggherren Joseph Strauss betrakta George Washington Bridge över Hudsonfloden i New York, ännu ofärdig men ytterligare en storlek större, som en förebild för Golden Gate Bridge.
Strauss ”skapade” i en mening bron men gjorde det inte ensam. Sammansättningen av den kommitté som skulle fastställa specifikationerna speglade ärendet och bestod av ingenjörer, geologer och – numera – formgivare i olika genrer. En av dessa (John Eberson) var biografarkitekt och en annan (Irving Morrow) mer inriktad på offentliga byggnader och parker. Genom dem kom bestämda stilelement in i bilden liksom över huvud taget ett planerat visuellt perspektiv. Pylonerna ritades inte minst utifrån biltrafikanternas synvinkel, som för att understryka överfarten som en estetisk upplevelse. Flera detaljer gav tornen en tydlig art deco-karaktär, särskilt avsmalningen mot toppen, och förenade bron med de samtida skyskraporna i New York.
Färgen, så kallad international orange, är ett kapitel för sig. Lagren med denna kulör ströks på som rostskydd men blev till slut ett definierande uttryck genom att både hålla ihop brons form och göra den mer synlig. Här uppstod en ofrivillig men mäktig referens till det gyllene temat. Bron blev den gyllene porten och inte bara en förbindelse över den.
Under den första dagen var bron endast öppen för fotgängare. Dagen därpå, när fordonstrafiken släpptes på, väntade en revy av amerikanska bilmodeller förutom överflygningar och underseglingar. Pedagogiken var genomtänkt och ingen tvivlade på att bron var en viktig resurs på flera plan. Men effekterna över tid blev ändå större än förutsett. Historikern David Nye skriver om Brooklyn Bridge in sin uppslagsrika bok ”American technological sublime” (1996) att ”upplevelsen av häpnad ökar för varje besök” och många skulle nog säga samma sak om Golden Gate-bron.
Till stor del beror det på den sammansatta vyn. Strukturen över sundet förminskar inte platsen utan förhöjer tvärtom dess natur. Sundet är samtidigt ingen kuliss utan en förutsättning för brons sofistikation. Brobyggarnas ambitioner och förmågor finns på så vis inskriva i scenen utan att skönheten komprometteras. Med terminologi från Nye: människan dominerar naturen och kompletterar det sublima genom en teknologisk skapelseakt.
En byggnad av sådan dignitet lockar givetvis till sig besökare även i nutid. Bron är förutom mycket annat ett offentligt rum: en scen där flanörer kan visa upp sig och interagera genom allehanda handlingar. Fotografin är en integrerad del av denna offentlighet och det är knappast någon slump att bron är ett av USA:s mest avbildade objekt. Det fotografiska intresset utgår från platsens geometrier: genom pylonerna, kablarna och själva brobanan kan bron och sundet fotograferas i ständigt nya perspektiv. Amatörfotografen tar med sig ett stycke sammansatt storslagenhet hem och gör det utan tanke på den ursprunglighet som Ansel Adams försökte skydda.
En liten grupp besökare har helt andra ärenden men söker paradoxalt nog också skönheten. Golden Gate-bron betraktas, inte så lite makabert, som en smakfull plats att ända ett liv på och i snitt har ungefär ett självmord varannan vecka inträffat sedan 1937. När dokumentärfilmaren Eric Steele bevakade bron under stora delar av 2004 fångade han 23 hopp på film. Trots detta har motståndet mot ett skyddsnät varit stort sedan åtminstone 50-talet och det är först under senare år som ett sådant faktiskt har projekterats. Det tusende hoppet inträffade i juli 1995 men då hade redogörelsen för den officiella räkningen nyligen upphört för att inte den numeriska berömmelsen skulle bli ett självändamål. Tad Friend, medarbetare i tidskriften New Yorker, skrev om bron och självmorden 2003 och kom fram till att Joseph Strauss och brobyggarna må ha betvingat den fysiska naturen men inte den mänskliga.
Golden Gate-bron är förförande vacker men samtidigt en komplicerad och mångtydig skapelse. Har den evigt liv? Kevin Starr vänder sig till bron direkt med en ödesmättad frågeställning: ”Är du ett varsel om en bättre värld, ordnad på samma sätt som du själv, enligt nytta och elegans? Eller kommer framtidens människor att stirra på dina ruiner och häpna över den nation och de begåvade medborgare som en gång betvingade kontinenten men sedan förlorade republiken?”. Bara en katastrof kan sänka denna ikon. För när dimmorna lättar kring spannet och pylonerna så bjuder den fortfarande, enligt ett bevingat citat, på den ”mest eggande showen i stan”.
Anders Carlsson är skribent.
