För snart två år sedan höll Lawrence Lessig en föreläsning i serien ”Authors@Google”. Inför en skara av skeptiska programmerare på Googles nya New York-kontor skisserade han konturerna av två dominerande former av nätkulturer som han tyckte sig urskilja på webben. Den ena av dessa former kallade Lessig för ”read only culture” (RO) och den andra för ”read write culture” (RW). Den senare framhölls som en variant på datatermen ”read/write” och refererade bland annat till bloggar som en ständigt föränderlig och interaktiv medial plattform. Poängen med webbens alla miljoner bloggar var inte deras kvalitativa värde, utan fastmer att bloggkulturen aktivt bidrar till samhällets demokratiska fromma. Dess passiva motsats var enligt Lessig den monologiska ”read only culture”, eller bara RO – en ­anspelning på ”read-only memory”, det dataformat för lagring som användare inte kan ändra och som därför utnyttjas för distribution.

Enligt Lessig var RO-kulturen i grunden konstruerad för ett slags anspråkslös konsumtion och mer eller mindre synonym med 1900-talets populära masskultur. ­Genom ständigt uppgraderade medieteknologier hade den under snart ett sekel ­inbjudit till ungefär samma slags liknöjda konsumtionsmönster, vilket i digital form ytterligare effektiviserats och förbättras. Företag som Amazon eller Itunes erbjuder ju på webben en slagkraftig teknologisk infrastruktur som lockar till konsumtion. RO-kulturen tycktes också ha blivit allt smartare eftersom den kontinuerligt registrerade information om inköp.

Poängen med Lessigs föreläsning var att skissera framväxten av det som kallats ”read write internet” eller ”the writable web” (Yochai Benkler), det vill säga uppkomsten av ett nytt slags nät där användare mer och mer står för kreativt innehåll som delas på helt andra premisser än RO-kulturens monetära transaktioner. Lessigs föreläsning hölls vid en tidpunkt då webb 2.0 ännu inte var ett faktum, en utveckling han alltså förutspådde i sin spänstiga samtidanalys av dessa två kulturella produktionspraktiker.

Att begreppsparet RO/RW bildar upptakten till hans nya bok, Remix: Making Art and Commerce Thrive in the Hybrid Economy (Penguin Press, 327 s) är därför inte ägnat att förvåna. Lawrence Lessig är verksam som juridikprofessor vid Stanford och är nog mest känd som författare till ”Free Culture” (2004), en bok som lite oförtjänt fått rykte om sig som ett slags fildelarnas bibel. Han är dessutom en av upphovsmännen till den ideella organisationen Creative Commons. I dess hägn har det utvecklats olika så kallade ”copyleft”-licenser, vilka kan kombineras så att upphovsmakaren själv styr hur verken kan och får användas.

Lessig är med andra ord inte alls motståndare till upphovsrätt i dess ursprungliga bemärkelse, det vill säga som skydd för kommersiell kreativitet under den tidsrymd då en vara eller tjänst har en affärsmässig potential. Snarare är han som amerikansk liberal en förespråkare för rigid marknadslagstiftning kring immaterialrätt. Trots det har han i otaliga publika och mediala sammanhang uttalat en djup skepsis mot vad man kunde kalla upphovsrättens longue durée, som lika smärtsamt som effektivt motverkar ett kreativt förhållningssätt gentemot allas vårt kulturarv.

Ett av Lessigs huvudsyften med den nya boken är att lyfta fram den digitala remixkultur i vilken äldre kulturformer förs in i nya gränssnitt. Dessa digitala skapelser i text, ljud, bild eller rörlig bild är dock per definition illegala om de återanvänder, samplar och recyklar upphovsrättskyddat material. Och det gäller nu inte bara drivna och påhittiga tonåringar som skapar med sina datorer. Bland annat återger Lessig den sedelärande historien om Holden, en 18-månaders bebis som plötsligt i köket rockade loss till Princes låt ”Let’s Go Crazy” på radion, vilket snabbt förevigades av hans mamma med dv-kameran. Den 29 sekunder långa filmen med sina knastriga Prince-riff laddades därefter upp på Youtube för att släkten också skulle få möjlighet att beundra Holdens danssteg. Men vad hans mamma inte visste var att skivbolaget Universal Music Group hade sina agenter ute, ständigt bevakande webben. Eftersom bolaget äger rättigheterna till Prince hörde de snart av sig – med kravet att videon omedelbart skulle plockas bort emedan den knappt hörbara låten använts på ett juridiskt otillbörligt sätt.

Holdens kränkning av upphovsrätten är lika osannolik som den är talande. Som Lessig framhåller är Universal inte heller direkt känt för sin generösa och storsinta konsumentpolicy. På 70-talet var bolaget, jämte Disney, ledande i processerna mot den nya videotekniken (dåtidens ”piratteknologi”), vilken sedan genom hyr- och köpfilm paradoxalt nog räddade Hollywood från ruinens brant. Trots internet tjänar filmindustrin fortfarande lika mycket på dvd-försäljning som på biografintäkter.

Ändå kan man fråga sig varför upphovsrättens default-värde alltid är ett enda stort NEJ. De så kallade copyright wars har nu rasat i mer än tio år, och någon lösning är inte i sikte. Den globala fildelningstrafiken (p2p) har till exempel inte alls hejdats av de 20000 privata stämningar som RIAA (Recording Industry Association of America) lämnat in, bland annat mot ”en tolvårig flicka och en död farmor”, för att citera Lessig. I Europa rör det sig om fler än 10000 stämningar fram till 2006, med legala processer i nästan 20 länder. Men liksom beträffande andra amerikanska krig (droger, Irak), förefaller kampen mot ”piraterna” inte möjlig att gå segrande ur. Enligt Lessig är det helt enkelt ett ”unwinnable war” som bara lett till kriminaliseringen av en hel generation. För svenska förhållanden bekräftar MMS (Mediamätning i Skandinavien) nyligen publicerade undersökningar ungefär samma bild. En av fyra anser till exempel inte att det är stöld att ladda ner musik- ­eller filmkopior från nätet.

Men följer man Lessig talar parterna i regel förbi varandra, och den springande punkten är synen på vad en binär kopia är – eller snarare vad handlingen att kopiera egentligen innebär. För mediebranschen är det oproblematiskt; en kopia är en kopia, digital eller inte. Men som Lessig framhåller är kommandot Ctrl+C ”ungefär lika vanligt som att andas” när man sitter framför sin dator. Att kopiera, klippa ut och klistra in är grundläggande datalogiska funktioner vilka under de senaste åren flyttat in i nya mjukvarukontexter. Lessig talar om ”en ekologi av RW-medier”, där digitala verktyg som Photoshop, Imovie eller Flash nuförtiden låter användare göra samma sak med ljud, bild och rörlig bild som man alltsedan 80-talet har kunnat göra med text.

I mediekonvergensens tidsålder framstår det faktiskt som något av en anomali att text går utmärkt att citera – men inte andra medieformer. Beträffande fildelning är på liknande sätt semantiken lika fascinerande som besynnerlig då ordet ”stjäla” i en upphovsrättslig kontext verkar betyda samma sak som att kopiera. Men eftersom ingenting försvinner när man kopierar ­digitalt så är akten att ”stjäla” kopior i en digital miljö något av en självmotsägelse. Man kan helt enkelt inte sno något i en dator eller ett nätverk – bara kopiera. Hur som helst menar Lessig att branschen, och i förlängningen själva upphovsrättslagstiftningen, måste upphöra att stirra sig blind på dessa kätterskt ”stulna” kopior. Snarare bör man flytta blicken till nästa led och istället fokusera användande. En modernt uppgraderad lagstiftning skulle framför allt ha till uppgift att reglera olika former av bruk – vilket just är vad Creative Commons gör.

I det avslutande kapitlet av ”Remix” lägger Lessig fram en rad förslag på hur den amerikanska ”copyright”-lagstiftningen bör reformeras. Merparten av dessa idéer har dock kläckts av andra, och Lessig brukar ofta kritiseras för att inte presentera några egna förslag – samt för att han har en tendens att upprepa sig. Det stämmer; möjligen räknas Lessig inte till världens ledande upphovsrättsjurister men likafullt är han med sin politiska agenda den främste popularisatorn av dessa frågor. Dessutom har han en magistral överblick av webblandskapet som gör att han ser större sammanhang där andra jurister går bort sig i detaljer.

Bland annat hävdar Lessig att det främsta exemplet på att nuvarande upphovsrättslagstiftning inte fungerar i en ny form av webbaserad hybridekonomi, är att denna i ökande omfattning präglas av både kommersiella aktörer och ett slags icke-monetär gåvoekonomi där delande utgör själva basen. Det är också genom att knyta ihop användarnas remixkultur med denna företagsekonomiska hybriditet som Lessig framstår som en verkligt skarp analytiker av samtidsutvecklingen på internet.

Om andra fokuserar på konvergenskulturens nya uttryck, så är Lessig framför allt intresserad av hur den globala nätekonomin håller på att anpassa sig till helt nya konsumtions- och produktionsmönster som ständigt glider samman.

Schematiskt menar han att webben kännetecknas av tre olika slags ekonomier: en kommersiell, en gåvoekonomi (”sharing economy”), samt en hybrid av dessa två. Den sistnämnda hybridekonomin delar Lessig in i tre undersektorer: sociala nätverkssajter (som Flickr och Youtube, som ägs av Yahoo! respektive Google), annonsdrivna kollaborativa sajter (som Slashdot eller Last.fm), samt olika slags nätgemenskaper (som ”Second Life” – ett virtuellt spel som genererar reella inkomster). En viktig faktor för att en hybrid skall fungera är insikten om hur ett socialt nätverk eller en webbgemenskap fungerar, samt inte minst kunskap om de normer och värderingar som reglerar verksamheten. Grundläggande är också den nya form av så kal­lad ”viral” marknadsföring, där tjänster, produkter eller budskap är så fascinerande att användare eller kunder utan incitament sprider dem vidare i bekantskapskretsen.

Olikheterna till trots kan dessa ekonomiska system samexistera, även om de fungerar enligt helt olika spelregler. I den kommersiella ekonomin är förstås pengar och pris centrala för utbyte, inom gåvoekonomin är icke-monetär motivation som värderingar, ömsesidigt utbyte eller kulturell ”cred” viktigt, och i hybridekonomin är det en dynamisk och komplex mix av de bägge andra som styr hur väl en produkt eller applikation tas emot. För att exemplifiera den kommersiella ekonomin på nätet lyfter Lessig kort fram olika företagssuccéer som Amazon och Google, och hans paradigmatiska exempel på gåvoekonomin är inte heller speciellt förvånande: Wikipedia.

Men hybridekonomins utveckling är bökigare. På ett plan handlar det om att tjäna pengar på sådant som är gratis (Chris Anderson är för övrigt inne på liknande tankegångar i sina utspel om ”freeconomics”). Bland annat tar Lessig upp rörelsen kring fri programvara som exempel på hur webbens hybridekonomi fungerar. Ett företag som Red Hat Linux tjänar sina pengar genom att sälja tjänster kring det kostnadsfria operativsystemet GNU/Linux. Det intressanta är att det inte bara är den kommersiella ekonomin som här profiterar på gåvoekonomin. Att GNU/Linux varit gratis har nämligen inte gjort att den automatiskt spritts över nätet. Snarare är det så att om fler användare/kunder skall byta operativsystem så krävs en uppsättning tjänster i form av kundstöd, service och support – vilket är vad Red Hat Linux och andra företag inom fri programvara specialiserat sig på.

Lessig hävdar till sist att det är denna form av hybridekonomi som framöver troligtvis kommer att utgöra den dominerande arkitekturen för hur man gör affärer på webben. Och skall man tro honom kommer det inte bara förändra nätets kommersiella förutsättningar. Det kommer också radikalt att inverka på hur nätets gåvoekonomi och delande fungerar. Möjligen måste vi framöver räkna med ett snålare internet.