”Under oss finns mossliken, oåtkomliga för spaden. Så länge vi inte vet bättre finns de. Någon ligger med inslagen skalle, någon i skymundan med sin dödsberedskap. /…/ De kan bara finnas i föreställningen, och djupt nere. En förbindelse med dem, en lufttunnel, skulle omedelbart få förruttnelsen att gå vidare. En kort stund sutte vi med föregångarna, förutsättningarna, i famnen, därefter skulle de upplösas i de mindre delar som så småningom uppbygger oss.”

Så skriver Lars Andersson i ”Mossbilder” (1981). Hans tanke påminner om en scen i Fellinis ”Roma” där luften förstör antika målningar. Samtidens ljus utplånar förflutenheten – eller förvandlar den till något annat, ­kanske till delar av oss själva som Lars ­Andersson antyder.

Mossliken är en arkeologisk fyndgrupp av mänskliga kvarlevor där hud, hår och annan vävnad delvis bevarats genom de kemiska förhållandena i mossarna där de hittats. De har balsamerats av naturen själv. De har inte lösts upp som Lars Andersson säger utan kunnat bevaras. Många har nog genom tiderna gått förlorade, till exempel som mumiepulver för apoteks­näringen.

Ofta har dessa människor mött en våldsam död genom hängning, slag eller pilar. De har tolkats som våroffer till gudarna, som avrättade eller brottsoffer. De förekommer på många håll i nodvästra Europa. Ett svenskt exempel är Bockstensmannen på Varbergs museum vars bevarade kläder är unika. ”O marker grå som Bockstensmannens kapprock!” skrev Tomas Tranströmer i ”17 dikter”.

Den postmoderna arkeologin tycks syssla allt mindre med hur det egentligen var och allt mer med hur vi tror att det varit. Fyndens receptionshistoria blir viktigare än fynden själva. Vad jag förstår går det ganska hett till kring dessa frågor i den vetenskapliga världen. Men för mig som privat brukare av arkeologi är de nya perspektiven mycket givande. Ett gott exempel har jag funnit i Nina Nordströms avhandling De odödliga. Förhistoriska individer i vetenskap och media (Nordic Academic Press, 215 s) där hon tänker kring enskilda människors roll i arkeologin. Hon skriver om kändisar som Bäckaskogskvinnan (som bytte kön 30 år efter det att hon hittades), om Tollundmannen och Grauballemannen, Danmarks två mest berömda mosslik, och om de två kvinnorna i Osebergsdrottningens grav i Norge. Här ska jag dock koncentrera mig på Tollundmannen som blivit ett av forntidens affischnamn och banat sig väg in i samtida konst och litteratur. Möjligen är det så att han själv förvandlats till ett konstverk.

Tollundmannen hittades den 8 maj 1950. Arkeologen P V Glob beskriver målande landskapet och ljuset. Det är kväll. Solen bryter fram mellan åskmoln. Mannen i mossen verkar komma till liv igen. Han tycks sova på sin fuktiga bädd av torv. Ögonen är slutna som i tyst bön. Det ser ut som om han kommit tillbaka från en annan värld genom gluggen i molnen på västerhimlen. Glob citerar Gilgamesh-eposet: ”Den döde och den sovande, hur liknar de inte varandra!”

Skildringen inleder P V Globs klassiker ”Mosefolket” från 1964, en arkeologins klassiker, en bok som man mycket väl skulle kunna kalla dokumentärroman. Författaren beskriver mossliken ur många olika aspekter för att sedan framlägga sin egen teori om dem som våroffer åt gudarna under järnåldern för 2000 år sedan. Senare forskning har visat att Tollundmannen är lite äldre och kanske lades i mossen tidigare på året, men sådana korrigeringar har inte nått det allmänna medvetandet. Globs bok var helt enkelt för bra. Dess fotografier har blivit våra bilder av mossliken. I sin engelska översättning har den påverkat en hel världs syn på nordisk forntid, och i den fann Seamus Heaney motiv till en känd dikt som nedan citeras i Göran Printz-Påhlssons tolkning.

Tollundmannen ströps med en snara av hoptvinnade läderremmar. Heaney kallar hans hembygd för ”de gamla dråparsocknarna” på Jylland och klipper in en bild från sin egen samtids våldsamheter på Nordirland. På Jylland ”kommer jag att känna mig vilsen / orolig och helt och hållet hemma”. Underligt nog, det är säkert bara ett minnesfel från Globs bok, placerar han Tollundmannen i Aarhus och inte i Silkeborg vars smått makabra varumärke han blivit.

1996, långt efter det att dikten skrevs, kom Seamus Heaney till Silkeborg och höll ett föredrag. Citat ur det finns återgivna på www.tollundman.dk. Han berättade om sin barndom och ungdom då han själv arbetade med torvtäkt. Efter arbetsdagens slut kunde han bli stående på mossen medan lärkorna tystnade och tofsvipan började sjunga (eller vad kallar man detta säregna läte?) och en beckasin plötsligt lyfte och försvann. Han mindes också barndomens historier om allt som kunde finnas i en mosse, till exempel skelettet av en älg. I dikten ”Mossdrottning” drömmer han fram ett annat mosslik hemmavid som inte kommer till arkeologernas kännedom. Båda dikterna finns i samlingsvolymen ”På väg” från 1994.

För dikten om Tollundmannen använde Heaney helt visst valda fakta från Globs bok, och man kan inte komma ifrån att stämningsbilden från hans barndoms mossar också påminner om Globs stämningsmåleri.


Som brudgum åt gudinnan spände hon åt sitt halsband för honom

och öppnade sin märgelgrav;

med den starka bruna lagen

som gav honom ett helgons garvade bruna kropp,

ett tråg av torvskärarnas

våffelbakade handarbete.


En noggrannare läsning av Glob än Heaneys gör K Sivert Lindberg i prosadikten ”Jag är ett mosslik” (i antologin ”Svenska prosadikter”, 1983). När Heaney talar om Tollundmannens sista måltid som ”välling på vinterskott” beskriver Lindberg den i detalj: ”tjocktarmen fylld av gröt på korn och linfrö, pilört, lindådra”. Hans maginnehåll analyserades noga. Ett tidigt exempel på experimentell arkeologi finns där forskarna åt Tollundmannens sista måltid – det smakade mycket illa. Nina Nordström återger historier om hur hans inre organ spreds ut hos olika danska institutioner för analyser. Museichefen i Silkeborg fick en gång ett brev med en uppmaning från ett laboratorium att hämta magen om han råkade ha vägarna förbi. Strax under det akademiska skämtlynnets yta ser man tydligt den mytiska dimensionen – Osiris och Lemminkäinens kringspridda lemmar som återsamlas och görs levande igen. Numera finns kroppens alla delar samlade i Silkeborg, men det som ställs ut är fortfarande bara huvudet, sedan 1987 tillsammans med en rekonstruerad kropp. Det är dock den levande Tollundmannen, levande bortom döden, som fascinerar författarna.

Det var alltså huvudet som Willy Granqvist såg när han besökte museet i Silkeborg vid 70-talets början, något som skildras i dikten ”Tollundsmannen” i debutboken ”Kropparna och rummen” från 1974. Texten är vardagligt hållen och utvecklar sig till ett samtal med huvudet i montern. Troligen har författaren inte haft någon text om mossliket framför sig när han skrev eftersom han ger två alternativa men lika felaktiga årtal för fyndet. Han följer inte heller Glob i hypotesen att han varit ett människooffer. Tollundmannen säger: ”Det var straff för något jag inte minns.” Precis som hos K Sivert Lindberg sjunker Tollundmannens konkreta liv undan ”Det där suddas ut av allt det andra. /…/ Till exempel vet jag en del om tidsförloppet. Vattnets vindar / har fört med sig mycket som jag måste ha tid på mig för att / kunna återge.” Diktjaget frågar: ”Lever dom döda?” och han svarar: ”Ja någonstans lever dom döda. Det är ett myller inne i det liv / du lever som du inte kan föreställa dig.”

Här kommer diktens överraskning. Diktjaget och Tollundmannen går ut i museets trädgård för att fortsätta samtalet. ”Han höll sig på lite avstånd”, men de blir ändå vänner. ”Vi känner ju varann lite nu. / På samma gång skrattade vi till.” I denna förtrolighet slutar dikten: ”Hej då, vi ses.” I en pendang till dikten händer något liknande. ”Museet” i ”En mun” från 1975 beskriver hur två mosslik, en mor och hennes ofullgångna barn, bryter sig ut ur sin monter och försvinner ut i den samtida vardagen.

Willy Granqvists dikter är en dröm om att vara död, att nå omedelbar sinnlig kunskap om döden. ”Han gav mig alldeles konkreta bilder / från det nergrävda liv / som jag tvingats närma mig abstrakt.” Alla de på mångfaldiga sätt bevarade kroppar – mumifierade, infrusna – som finns genom hela författarskapet har sin urbild här. Willy Granqvists sista dikt Natten (postumt utgiven 1987) utspelar sig i ett naket och absurt dödsrike. Man bör dock vara försiktig med att använda författarens död för egen hand 1985 som något slags facit för denna dödsbesatthet. Liv och verk bör som alltid ställas lite vid sidan av varandra, och man bör inte läsa någotdera baklänges.

Det första fotot av ett danskt mosslik är taget 1892. Bilden liknar ett scenrum där de höga torvväggarna utgör fond för den horisontellt utsträckta kroppen i bildens nedre del. Mannen vrider huvudet lite mot betraktaren, och han har alldeles uppenbart en blick. Pjäsen handlar om hur de döda vaknar, och temat från Globs bok och Willy Granqvists dikter känns igen. Mossliken är på väg in i den moderna världens vetenskap, media och kultur. Nina Nordström ägnar den processen stor uppmärksamhet i sin bok, men hon nämner inte de svenska litterära exempel jag anfört här. Karin Sanders har i en uppsats i den norska tidskriften Edda 2004 behandlat poesi och bildkonst kring mossliken från USA, England och Holland.

Till Tollundmannens dunkla utställningsrum i Silkeborg vallfärdar människor från hela världen. Han lånas aldrig ut. Istället kom alla hans berömda ”kolleger” dit för en stor ­utställning 1996; det var då Heaney mötte honom personligen för första gången. Han har fått en aura som till hälften kultföremål, till hälften konstverk, och så exponeras han också i utställningen idag. På väggarna finns stora foton från fyndplatsen; Nina Nordström kallar dem för ”altartavlor”. Det är en plats för meditation. Man uppmuntras att samtala stilla med honom – som i Granqvists dikt – precis som man gärna växlar några ord med Roslins beslöjade dam på Nationalmuseum.

Det vi kan se av Tollundmannen i dag är en blandning av relik och artefakt. Huvudet är original medan kroppen är en rekonstruktion. Han har haft den stora fördelen att ha ett välbevarat och bildskönt ansikte i motsats till sin ”tvilling” Grauballemannen. Nina Nordström säger träffande att han ser ut som en av våra samtida, kanske en skådespelare som blundande memorerar en roll. Han gör sig mycket bra på bild, särskilt i halvprofil eller som klassisk byst.

Inte bara jag fnissade gott då rekonstruktionen av vårt svenska mosslik Bockstensmannen presenterades för något år sen. Han kom att se ut som den trettonde på dussinet av snyggingar från Stureplan. Realismen blev för lyhörd inför sin samtid. Tollundmannens slutna ögonlock är ”äkta”, men han är också en fiktion. Man bör inte säga ”bara en fiktion” eftersom fiktioner kan ha väldig makt och stor realitet i människors liv.

Vem är då upphovsmannen om vi väljer att se Tollundmannen som ett konstverk? Svaret är enkelt. P V Glob. Hans bok är ­lysande, man kan som jag föreslagit kalla den för dokumentärroman. Från den har vi hämtat våra föreställningar om honom och hans forntidsvärld. Fiktionerna flockas kring denna blandning av relik och ready-made, original och kopia, skådespelare och meditationsobjekt. Vilken ny roll memorerar han nu.