Universiteten i hela Europa genomgår just nu en kraftig förändring som inte är helt synlig för utomstående och som mer handlar om ekonomi och politik än om sökande efter kunskap. För lärare och forskare handlar förändringarna om byråkratisering och kontroll och för studenter om standardisering, inlärning genom teknologi och utbildningens sjunkande värde.

Själva sinnebilden för allt detta har den så kallade Bolognaprocessen blivit, likriktningen av europeisk universitetsutbildning genom gemensamma examensnivåer, kursplaner och poängsystem, en arbetsmarknadsåtgärd som vill öka anställningsbarhet och mobilitet. Införandet av ”Bologna” är ett exempel på att politiker anser att deras mål är viktigare än de mål universitetslärare vill ställa upp. Den här artikeln vill peka på att universitetets kunskapsförmedlande och kunskapssökande roll utmanas av politiska och ekonomiskt-administrativa intressen.

I Sverige som i många länder är universiteten politiserade i den bemärkelsen att politikerna, som ju kanaliserar skattemedlen till olika verksamheter, har bestämt att högskolan ska vara ”öppen” och dessutom tjäna regionen snarare än vetenskapen. Antalet platser har fått öka, när arbetslösheten ökat. Universitetsstyrelserna har numera en övervikt för andra personer än universitetslärare. Numera heter det också att universiteten är autonoma, men av detta märks inte mycket.

När det gäller forskningen består en stor förändring i att resurserna huvudsakligen finns utanför universitetet och måste sökas av forskarna. För att vara framgångsrika måste forskare undersöka till vilka projekt forskningsråden kan tänkas ge pengar och anpassa sin ansökan efter detta. Det gäller att tänka taktiskt. Samma sak gäller publicering. När forskningen utvärderas är det ofta omfattningen av beviljade anslag och antalet publicerade artiklar som räknas, bland annat på grund av att utvärderarna ju inte förstår alla de ämnen som forskarna studerar. Den här ”utvärderingen” i demokratins och den ekonomiska effektivitetens namn väcker olust bland forskare, vilket är naturligt, eftersom den speglar en misstro mot dem.

För lärarna är det nedslående att dagens studenter i grundskolan och gymnasiet har vants vid att få allt tillrättalagt och att studera precis så mycket som de behöver för att få betyg. Det är snarast sällsynt med studenter som läser bredare och djupare än de måste. Studenternas beteende är dessutom direkt avgörande för institutionernas ekonomi, eftersom den ekonomiska tilldelningen baseras på antalet studenter och på att de godkänns. Komplicerade ekonomisystem och formalisering av beräkningen av lärarnas arbetsuppgifter kräver dessutom ständigt fler administratörer, vilket urholkar resurserna till kärnverksamheten.

I samband med införandet av Bolognasystemet infördes också en speciell sorts kursplaner som innebär en politisk-pedagogisk-byråkratisk knock-out-seger över universitetslärarna. Vissa ord måste användas. Det får inte sägas att studenter ska kunna vissa saker, utan olika ”lärandemål” måste formuleras som iakttagbara beteenden för att kunna utvärderas på visst sätt, annars får institutionen inte kursplanen godkänd och får inte ge kursen.

Administratörer och politiker försöker få lärare att tro att kursplaner utformade enligt de här mallarna är ett slags kontrakt mellan student och institution, som om ett sådant kontrakt kunde ingås utan att det ställs krav på studenternas förkunskaper från gymnasiet och deras arbetsinsats vid universitetet. Att lärarna inte har protesterat mer högljutt beror nog på att de arbetar hårt, att de är splittrade mellan många ämnen men mest på att de inte vill dra på sig byråkraternas motvilja. De är beroende av administratörerna för medelstilldelning.

Pedagogerna talar oavbrutet om kompetenser i stället för innehåll, som om det funnes en teknik för att tänka och handla som är oberoende av kunskaper om ämnet. Detta kombineras med en förkärlek för standardisering och teknologi, och lärare ses som funktioner i ett system och som utbytbara mot andra. Man kan tala om en utveckling mot ett McDonald’s-tänkande, där undervisning just ses som en standardiserad produkt. Med bland annat Bolognaprocessen har politik, marknad och byråkrati stärkt sitt inflytande över universiteten.

Det är också nedslående för lärarna att universitetens broschyrer visar gräsmattor, datasalar och leende studenter med kaffemuggar bredvid sig, som om studenterna kunde sköta sin inlärning helt på egen hand. Administratörer lanserar nya former av distanskurser, och den senaste kallas MOOC, Massive Open On-line Course.

Ett annat tema är att undervisningen skulle kunna ske på engelska, vilket benämns internationalisering. Administratörerna inriktar sig naturligt nog på hur kurser ges och hur många som går dem och inte på vilken kunskap de förmedlar, det vill säga de har en tekniskt-praktisk syn på kunskap.

De här frågorna diskuteras intensivt bland universitetslärare i hela Europa men få formulerar sig i skrift av de skäl som nämnts. Det kan därför ha sitt intresse att ta del av två kritiska röster från Spanien. La consagración de la mentira. Entre la realidad y el silencio (Upphöjelsen av lögnen. Mellan verkligheten och tystnaden) Madrid, Siglo XXI, 2012, är skriven av José Carlos Bermejo. Han har i flera böcker pekat på utvärderingarnas funktion som administrationens verktyg för att kontrollera lärarna. Ständiga utvärderingar minskar lärarnas benägenhet att protestera mot administrationen, eftersom utfallet i en utvärdering alltid i någon mån är beroende av utvärderarna. Både forskning och undervisning utvärderas, och politiker och byråkrater utövar speciellt ofta sitt inflytande i namn av omsorg om pedagogiken. De här utvärderingarna drar stora resurser och minskar koncentrationen på den ämneskunskap som representeras av forskare och lärare.

I La universidad secuestrada. Testimonios de un naufragio (Det kidnappade universitetet. Vittnesbörd om en förlisning) (red: Hernández, Delgado-Gil och Pericay), Madrid, Anagrama, 2013, försöker den välkände sociologen Víctor Pérez-Díaz spåra ursprunget till det lättsinne med vilket Västeuropa omdanar sina undervisningssystem. Han börjar med att hävda att god universitetsutbildning bygger på det personliga samspelet mellan lärare och student, och han understryker hur lång tid det tar att utvecklas till en god universitetslärare. Steg för steg tar den unge läraren till sig en viss intellektuell och moralisk kultur, precis som studenterna från en god lärare ”suger i sig” ett sätt att förhålla sig till teorier, att ta itu med empiriskt material och att tillämpa opartiskhet i både intellektuella och personliga frågor.

Pérez-Díaz trycker alltså på att universitetets uppgift är att kombinera intellektuella, moraliska och personliga förhållningssätt och att utveckla ungdomar genom att de tränas att anstränga sig att tänka igenom olika teman.

Universitet borde vara en gemenskap av lärare och studenter som söker så sann kunskap som möjligt, men nu ser han studenter som inte förväntar sig att lära sig speciellt mycket men som inte heller har för avsikt att anstränga sig över hövan. Han uppfattar dagens studenter som autodidakter, eftersom de som regel i grundskola och gymnasium inte har haft någon intellektuell förebild. När det gäller kulturkonsumtion väljer de det som är enkelt och lätt. Ungdomarna försvarar tankegångar som de egentligen inte satt sig in i och tenderar att filtrera de nya idéerna genom sin narcissism. De tror sig vara centrum i världen. Han ser i samhället många exempel på sentimental moralism, kombinerad just med ett förhärligande av ungdomlig entusiasm, något som i sin tur ökar ungdomarnas narcissism.

Pérez-Díaz talar om en kognitiv och moralisk förvirring knuten till den generation som växte upp på 1960-talet och som fick stort inflytande på grund av expansionen av högre utbildning i hela västvärlden på 1970-talet. Hans poäng är att 1968 års generation inte själv hade gjort någon större insats för att försvara friheten och skapa välstånd. Det var deras föräldrageneration som hade kämpat mot totalitära regimer eller, vilket var fallet i många länder, som inte hade gjort något speciellt för att påskynda slutet för regimerna i fråga.

68:orna formulerade sitt missnöje med konsumtionssamhället i egenskap av missnöjda konsumenter, och de krävde mer frihet samtidigt som de uttryckte sympati för totalitära ideologier, det vill säga de betedde sig motsägelsefullt och förvirrat. De har sedan vuxit upp, blivit politiker och lärare och utformat dagens undervisningsväsende. De har inrättat sig i ett liberalt och tekniskt avancerat samhälle som bygger på opartiskhet i vetenskap och rättsskipning och som gett välstånd, men de vill inte erkänna betydelsen av kunskap och opartiskhet utan föredrar social ingenjörskonst kombinerad med marknadstänkande.

När dagens ungdomar möter den här motsägelsefulla politiken blir de ännu mer förvirrade än tidigare generationer, eftersom skolan och familjen har ställt lägre krav på dem när det gäller ansträngning och mognad, och därför att den ungdomskultur de lever i och som uttrycks i film och musik förmedlar en ansvarslös njutningslystnad. Ungdomarna har uppfostrats att tänka att det är samhällets uppgift att ge dem det de behöver och vill ha.

Författaren menar alltså att Europas sociala eliter inte ser universitetet som en möjlighet till intellektuell utveckling utan som ett medel till social utjämning och ekonomisk uppgång. Man kan tala om en instrumentell och utilitaristisk syn på högre utbildning. Universitetet ses som en yrkeshögskola och inte som en unik institution för att utveckla mänsklig förmåga. Kanske kan man tala om narcissism också bland politiker. De har blivit valda och tror att de därigenom inte bara har rätt utan också förmåga att ta beslut om verksamheter som de inte till fullo förstår.

Intellektuell verksamhet syftar till tankereda, men idag präglas själva den struktur som universiteten verkar i av motstridiga syften och av förvirring, och detta gäller både Sverige och många andra länder. Det är komplicerat att säga var man ska börja om man vill förbättra situationen, men i Sverige kan man framhålla tre områden som vi borde ta itu med och som går omlott, nämligen finansieringssystemet, byråkratiseringen och kraven på studenters förkunskaper och arbetsinsats.