I en intervju för en tid sedan polemiserade den italienske författaren Claudio Magris mot allt för tydliga pekpinnar i litteraturen: ”Mina föräldrar har till exempel aldrig sagt mig att jag inte får vara rasist. På samma vis har de heller aldrig sagt åt mig att jag inte får sitta på toaletten och äta. Bara genom det sätt de levde, älskade varandra, grälade, arbetade eller spelade kort ihop öppnade de för mig en värld i vilken det var otänkbart för mig att bli rasist eller ta spagettin med ut på toaletten. Det är på det sättet som också litteraturen kan fungera uppfostrande.”

Det här citatet kom jag osökt att tänka på när jag läste en färsk doktorsavhandling, A Literary Turn. Rethinking the Roles of Generalization and Theory in Anglo-American Moral Philosophy, av Nora Hämäläinen. Moralfilosofer har redan i flera decennier varit livligt intresserade av frågan vad skönlitteraturen kan tillföra filosofin.

Nyaristotelikern Martha Nussbaums ”Love’s Knowledge”från 1990 är väl det verk som fått mest uppmärksamhet – också (och inte minst) bland litteraturvetare som stimulerats av tanken att skönlitterära verk förmår något som det filosofiska exemplet inte klarar av. Men hon är inte ensam. Det finns andra nyaristoteliker och det finns post-Wittgensteinianer som Cora Diamond, Peter Winch och Stanley Cavell och det finns mer svårplacerade namn som Iris Murdoch – inte bara filosof utan också romanförfattare om än på senare år kanske allra mest känd genom de böcker som hennes man John Bailey skrev om hennes år som alzheimerpatient.

Som filosof är Hämäläinen naturligt nog i första hand mest intresserad av den inomfilosofiska diskussionen mellan dem som tror på värdet av moralfilosofiska teorier och andra generaliseringar – som till exempel Nussbaum – och dem som inte gör det – som till exempel post-Wittgensteinianerna. Men när hon försöker sammanfatta vad som i princip är gemensamt för dem alla levererar hon samtidigt en överblick som i högsta grad är relevant också för litteraturvetare, ja, för alla litteraturintresserade. Anspråken på vad litteraturen förmår brukar nämligen ofta bli stora och diffusa på en och samma gång – när man vill föra in skönlitteratur i naturvetenskapliga utbildningar talar man ofta om att komplettera det hårda med något mjukt, eller så menar man att tekniker eller läkarstudenter i största allmänhet blir bättre människor av att läsa skönlitteratur. Hämäläinen lyckas skapa både precision och konkretion:

Användningen av skönlitteratur hänger i första hand dels ihop med en tro på att det finns ett moraliskt universum, att det går att göra utsagor om moral som inte är rent subjektiva, dels med en allmän breddning av moralfilosofin från att i första hand diskutera relationerna mellan individer till att diskutera mer övergripande frågor som ”Vad är ett gott liv?” eller ”Hur ska vi leva?” Moral kan då ses inte minst som personlig utveckling och just personlig utveckling är naturligtvis det stora temat i många skönlitterära verk, inte minst bildningsromaner.

Skönlitteratur förmodas kunna skärpa både den moraliska perceptionen och den moraliska fantasin. Moralisk perception – ett begrepp som mycket används av Nussbaum – kan definieras som den skärpta varseblivning som ska till för att få syn på vad de moraliskt relevanta elementen i en situation är.

Inspirerad av Simone Weil talar Iris Murdoch för sin del hellre om moralisk uppmärksamhet som hon ser som ett mindre självcentrerat förhållningssätt: skillnaden skulle då handla om att den moraliska perceptionen visserligen är riktad mot omvärlden men ändå i hög grad syftar till att göra det iakttagande jaget till en dygdigare människa, medan den moraliska uppmärksamheten snarare skulle innebära självförglömmelse och uppgående i andra.

Moralisk fantasi återigen är förmågan att åtminstone tillfälligt anlägga en annan människas perspektiv – hennes värderingar, rädslor och intressen – för att förstå hur hon tolkar tillvaron. Den som har moralisk fantasi är öppen för skillnaderna människor emellan och för oväntade perspektiv på vardagliga fenomen. Ett exempel på ett sådant perspektivbyte finner Cora Diamond i barnperspektivet i beskrivningen av en av bipersonerna i Dickens roman Lysande utsikter: ”Jag minns Mr Hubble som en seg och högaxlad gammal man med en doft av sågspån och benen så långt isär att jag på min kortväxta tid alltid såg flera kilometer öppet landskap mellan dem när jag mötte honom på byvägen.”

Vidare hyser de moralfilosofer som Hämäläinen räknar upp föreställningen att olika värden eller normer eller olika aspekter av en konkret situation kan ställa oss inför motsatta krav och att det inte finns någon övergripande regel eller princip som kan lösa dessa dilemman åt oss. De betonar överhuvudtaget betydelsen av det partikulära, det vill säga, de menar en gång för alla att varje mänsklig situation är unik, att de specifika dragen måste bli avgörande för varje moralisk diskussion och att det därför inte går att tillämpa generaliserande moraliska principer. Skönlitteraturen betraktas som särskilt användbar just vad gäller att åskådliggöra det partikulära. Exempelvis Martha Nussbaum betonar också betydelsen av den aristoteliska dygden fronesis eller praktisk klokhet som kan definieras som förmågan att tillämpa regler och principer på specifika fall.

Nussbaum har också skrivit flitigt om betydelsen av emotionerna, alltså känslorna. Belysande är titeln på den volym med hennes uppsatser som finns på svenska, nämligen ”Känslans skärpa, tankens ingivelse”: känsla och kognition är inte väsensskilda, menar hon, utan tvärtom två sidor av samma mynt. Dessutom är en människas känslomässiga reaktioner en viktig del av hennes moral och det finns situationer i vilka avsaknaden av en känslomässig reaktion kan vara en moralisk brist.

Trots en bred bas av samförstånd kan moralfilosoferna självklart använda skönlitteratur på sinsemellan mycket olika sätt och samma moralfilosof kan använda skönlitteratur på mycket olika sätt. Hämäläinen visar hur Martha Nussbaum bedriver kvalificerad litteraturanalys när hon använder texterna för att belysa etiska problem på individnivå men när hon – som ofta framförallt på senare år – förhåller sig mer politiskt och skriver om social rättvisa, resursfördelning och mänskliga rättigheter reduceras skönlitteraturen snarast till retoriskt verkningsfulla exempel.

För Nussbaum är det också en självklarhet att den litterära analysen kan behöva kompletteras med en mer teoretisk moralfilosofisk kommentar, medan framförallt post-Wittgensteinianerna som redan antytt tenderar att vara konsekvent antiteoretiska och ickegeneraliserande. För dem är det det deskriptiva, reflekterande och framförallt kritiska perspektivet som gäller. För egen del argumenterar Hämäläinen för ett slags tredje ståndpunkt, vad hon kallar en inkluderande ståndpunkt som ska kunna jämka ihop antiteoretiker och teoretiker. Vad det då skulle handla om är etisk reflexion som är mer personlig och egensinnig och samtidigt mer prövande än den gängse angloamerikanska.

Till Hämäläinens intressantaste iakttagelser hör annars att inte heller skönlitteraturen är främmande för moraliska generaliseringar. Inte minst bildningsromaner bygger ju i allmänhet på mer övergripande föreställningar om rätt och fel i fråga om livsval.

Vid sidan om Nussbaum är Murdoch den moralfilosof som avhandlingen presenterar fylligast – naturligt nog eftersom hon i hög grad kan ses som en föregångsgestalt. En av hennes utgångspunkter är en kritik av Sartre: hans föreställning om individer som fria, från varandra isolerade aktörer skapar sig själv i moralisk mening genom handlingar som ses som en rad fria val förekommer henne alltför behavioristisk och därmed både ahistorisk och asocial. Människan är alltid inbäddad i ett sammanhang, framförallt i ett mänskligt sammanhang, och moral är inte bara en fråga om våra handlingar utan också om vad vi ser och känner och tänker. Det är här begreppet uppmärksamhet kommer in i bilden och uppmärksamheten ska riktas dels mot verkligheten omkring oss, inte minst mot andra människor och deras behov, dels mot oss själva, mot våra önskningar, begär och begränsningar.

För Murdoch är gott och ont inte bara filosofiska konstruktioner. Hon skriver: ”med mindre än att vanliga människor har blivit förstörda av filosofi inbillar de sig inte att de fritt skapar sina värden genom sina val. De vet att somt är bättre än annat och att det är möjligt att missta sig.” Och i ett annat sammanhang: ”Gud existerar inte och kan inte heller existera. Men det som har fått oss att göra oss föreställningar om honom existerar och vi upplever och avbildar det ständigt.” Det vill säga, det är verkligt som idé och det inkarneras i kunskap, arbete och kärlek. Detta är inkarnationens sanna innebörd.

Murdoch använder sig flitigt av bilder, metaforer. En återkommande sådan är Platons grotta där människor sitter fjättrade och bara upplever den egentliga verkligheten som dansande skuggor på grottans väggar. Hon uppfattar överhuvudtaget metafysik som en lek med bilder och metaforer, som ett försök att närma sig en verklighet som vi bara intuitivt kan föreställa oss och för vilken vi saknar adekvata begreppsliga och språkliga verktyg.

Murdoch har inte varit lika synlig som Nussbaum i de senaste decenniernas diskussion om skönlitteraturens moralfilosofiska relevans. Faktum är också att det kan se ut som om hon velat dra en gräns mellan skönlitteratur och filosofi. Filosofin strävar till att tydliggöra och förklara, den försöker lösa mycket svåra, synnerligen tekniska problem och texten måste underordnas detta syfte. Skönlitteraturen intresserar oss på andra nivåer och på andra vis. Den är full av konster och magi och avsiktliga mystifikationer. Litteraturen underhåller, den gör många olika saker, medan filosofin gör en sak. Men det är möjligt att det i första hand är de två sidorna av den egna verksamheten hon velat skilja åt, för självklart gör hennes människosyn att skönlitteraturen – och konst överhuvudtaget – måste te sig som ett lika viktigt redskap för moralisk reflektion för henne som för Nussbaum. Mycket riktigt heter det också: ”Konst är inte en förströelse eller en bisak, det är den mest lärorika av alla mänskliga aktiviteter och ger möjligheter att få syn på moralens väsen. Konsten ger en klar innebörd åt många idéer som kan tyckas förvirrande när vi möter dem i andra sammanhang.”

Men som litteraturvetare – eller författare eller litteraturälskare i största allmänhet – ger vad Nora Hämäläinen kallar den litterära vändningen inom moralfilosofin inte nödvändigtvis anledning till förbehållslöst jubel. Här finns nämligen ett problem, och det är att det närmast är 1800-talets och det tidiga 1900-talets litteratur som engagerar Nussbaum, Murdoch och deras kolleger.

Det är hos författare som Henry James och Proust de möter dessa medvetanden som ständigt ser, känner och tänker. Det är också hos dem de ser individerna inbäddade i fylligt skildrade sociala världar. Om modernismens och postmodernismens mer fragmenterade eller rentav upplösta subjekt har de just ingenting att säga. Det behöver ju inte vara litteraturens fel, det kan snarare vara så att det behövs nya redskap för att tolka den i ett moralfilosofins ljus.