Vad handlar egentligen dagens moralfilosofi om? Och vad är poängen med densamma? Det är två frågor som står i fokus i den nyutgivna antologin Vad är moraliskt rätt? (Thales förlag, 477 s). Antologin, som sammanställts av Henrik Ahlenius, är ett urval av centrala texter i normativ etik och tillämpad etik som här för första gången presenteras på svenska.
Normativ etik är läran eller teorin om moralen, inom vilken man definierar grundpremisserna för vad som är moraliskt rätt respektive fel. Dessa teorier är avsedda att vila på en rationell snarare än religiös eller känslomässig grund. Den tillämpade etiken angriper olika moraliska problem utifrån dessa teorier, och erbjuder logiskt konsekventa och allmängiltiga svar på hur man moraliskt bör handla. Exempelvis kan sålunda den tillämpade etiken, på basen av en utvecklad normativ etik, erbjuda svar på frågor som om abort eller dödshjälp är moraliskt rätt eller fel. Rent principiellt kan man inom den också ge besked om aktuella moraliska problem, som till
exempel huruvida kriget i Irak är moraliskt rätt eller fel.
Det säger sig nästan självt att potentialen för en välutvecklad etik av det här slaget är enorm. Om människor skulle kunna enas kring en normativ etik skulle ju alla moraliska frågor kunna lösas rationellt. Detta skulle vara särskilt värdefullt för stater. Om staten förmår välja en normativ etik, så kan den ju alltid agera etiskt rationellt och förutsebart. Idealt skulle också FN kunna stå för en konsekvent normativ etik, som skulle kunna tillämpas i det globala sammanhanget.

Det är sålunda inte överraskande att normativ etik och tillämpad etik rönt stort intresse allt sedan dess genombrott, som kan dateras till början av 1970-talet då tre mycket viktiga filosofiska arbeten publicerades: amerikanerna John Rawls ”En teori om rättvisa” och Robert Nozicks ”Anarki, stat och utopi”, samt australiern Peter Singers ”Djurens frigörelse”. Dessa tre filosofer ställde genom sina respektive argument normativa (moraliska) krav på hur en rättvis stat bör
utformas respektive hur vi bör behandla djur. Därmed gjorde de naturligtvis också anspråk på att ge moralfilosofin centrala och högst tillämpbara roller i samhällslivet. Den ena av dessa roller är att bidra med en konsekvent och rimlig normativ etik. Den andra att logiskt härleda de riktiga tillämpningarna av en sådan etik.
Ett problem i sammanhanget var dock att Rawls, Nozick respektive Singer förespråkade olika former av normativ etik. Rawls utvecklade en form av pliktetik, Nozick rättighetsetik och Singer vilade sina slutsatser på utilitaristisk grund.

Utilitarismen, som kan spåras tillbaka främst till Jeremy Bentham (1748- 1832) och John Stuart Mill (1806-1873), är den vanligaste formen av konsekventialistiska etiska teorier, enligt vilka det är konsekvenserna av våra handlingar som avgör handlingarnas moraliska värde. Lite förenklat går den ut på att en handling är rätt om den befrämjar största möjliga lycka eller välbefinnande för största möjliga antal människor.
Utilitarismens fokus på
konsekvenser av handlingar har sin motpol i det som i moralfilosofiska sammanhang ofta går under beteckningen deontologisk etik. Både pliktetiken, som utgår från Immanuel Kant (1724-1804), och rättighetsetiken, som framför allt utvecklats teoretiskt av Nozick, bygger på att det finns vissa moraliska plikter som vi alla är skyldiga att hålla oss till helt oberoende av vilka konsekvenser det får. Skillnaden mellan dessa normativa teorier står att finna i att pliktetikerna tenderar att betona det rationella i att konsekvent handla så att ens handlande skulle kunna bli allmän lag. Rättighetsetikerna betonar i stället alla människors rättighet att inte bli behandlade som andra människors medel.
Båda teorierna leder till att man aldrig får göra en annan människa ont för att uppnå något ”högre” syfte, såsom exempelvis det allmänna bästa eller största möjliga lycka för största möjliga antal. Sålunda skulle man enligt detta synsätt inte ha rätt att tortera en människa, exempelvis en person som man vet har
information om ett planerat terroristdåd, för att kunna rädda andra. Inte heller skulle man ha rätt att avsluta ett krig genom att döda oskyldiga människor, som USA gjorde genom att fälla atombomber i Nagasaki och Hiroshima.
Man kan kanske tycka att skillnaderna mellan pliktetik och rättighetsetik är försumbara, eftersom de förenas i slutsatsen att det finns vissa etiska gränser som inte får överskridas oberoende av konsekvenserna, men i den tillämpade etiken kan de faktiskt leda till väldigt olika slutsatser. Exempelvis så kom pliktetikern Rawls fram till att den rättvisa staten är en stat där alla medborgares politiska, sociala och ekonomiska rättigheter beaktas och tillgodoses medan rättighetsetikern Nozick menade att statens uppgift är mycket begränsad, och i princip endast handlar om att trygga medborgarnas säkerhet och tillgodose deras politiska rättigheter. Nozicks nattväktarstat har inspirerat nyliberalismen medan Rawls teori är socialliberal, och tycks ge ett teoretiskt stöd för de europeiska
statliga välfärdssystemen.

Självklart leder all deontologisk etik ofta vidare till andra slutsatser än utilitarismen. De sistnämnda menar ju att det är konsekvensen av handlingar som är avgörande för om handlingen är rätt eller fel. En utilitarist skulle sålunda mycket väl kunna motivera rätten till tortyr eller rätten att döda oskyldiga under extrema omständigheter för att förhindra ett ännu större lidande. Enligt utilitaristen helgar med andra ord ändamålen medlen.
Detta betyder att olika moralfilosofer skulle komma till helt olika slutsatser vid en bedömning av samma fall, beroende på vilken normativ etik de omfattar. Detta något förvirrande faktum kan onekligen leda många till slutsatsen att den normativa etiken baserad på en rationell grund är en chimär. Inom moralfilosofin har kritik av den här karaktären bland annat formulerats av filosofer som företrätt dygdetik respektive omsorgsetik. Två etiska förhållningssätt som utan tvekan är på tillväxt, och som i ”Vad är moraliskt rätt?” förhoppningsvis
kan bli mer kända för en filosofiskt intresserad svensk publik.
Enligt dessa teorier, som också växt fram inom den anglosaxiska filosofin, är det moraliska handlandet situationsbundet. Varje individ måste därför i varje enskild situation göra en sammansatt bedömning av vad som är moraliskt rätt i den aktuella situationen. Etiska principer är i detta sammanhang för trubbiga instrument att använda. Beroende på de specifika omständigheterna kan man nämligen i olika situationer komma fram till olika svar på frågan om tortyr, abort eller dödshjälp är nödvändigt eller förkastligt. Till dessa omständigheter hör de handlande individerna, som måste göra sina moraliska val givet sin egen livssituation. Det finns, menar man, därför ingen teori som från ett neutralt perspektiv kan avgöra det rättfärdiga eller orättfärdiga i en persons handlande. Inte heller kan sådana riktlinjer gälla generellt för staten, eftersom staten i själva verket består av handlande individer som ständigt ställs inför nya, och delvis unika,
situationer.

Dygdetik och omsorgsetik är alltså mycket olika de tidigare beskrivna normativa teorierna. Eftersom de bygger på att alla fall är olika och kräver olika bedömningar så erbjuder de exempelvis inga allmängiltiga principer för moraliskt handlande. Däremot är de normativa.
När det gäller dygdetiken är normen de mänskliga dygderna. Dessa beskrevs redan av Platon och Aristoteles, och inkorporerades sedermera i det kristna tänkandet genom Thomas av Aquino. 1958 återanknöt den brittiska filosofen Elisabeth Anscombe till dessa tankar, då hon riktade kraftig kritik mot den moderna moralfilosofi som försöker bygga en normativ etik om rätt och fel på rationell grund. Anscombe menade att sådan etik kräver en fast etisk grund som den i själva verket saknar. I stället för att tala om rätt och fel, menar hon därför att man borde använda sig av olika moraliska begrepp i olika situationer. Dessa begrepp kan i olika fall härledas till olika dygder, såsom exempelvis oegennytta, ödmjukhet och mod. Om någon
handlar egoistiskt, arrogant eller fegt bör man alltså beskriva situationen just med sådana ord, och inte försöka härleda handlandet till någon princip om vad som är moraliskt fel i beteendet i fråga. Beskrivningen själv är i sådana fall alldeles tillräcklig för den moraliska bedömningen. Ja, i själva verket kan man till och med säga att den moraliska bedömning görs redan genom hur någons agerande beskrivs. Vi behöver alltså inte någon normativ teori utan bara en utvecklad moralisk begreppsvärld för att fälla moraliska omdömen. En begreppsvärld som, menar Anscombe och de dygdetiker som gått i hennes fotspår, vilar på redan existerande föreställningar om det dygdiga livet.

Hur agerar man då dygdigt, och vad kan moralfilosofin bidra med för att vi ska bli mer dygdiga? Dygdetikerna menar att dessa frågor inte har några lätta svar. Enligt dem är det dygdiga livet en utmaning, som kräver livsvisdom och självkännedom. Det handlar sålunda inte om att lära sig någon etisk teori, och agera på basen av den, utan
snarare om ett visst förhållningssätt till sig själv och sina medmänniskor. Detta förhållningssätt kommer till uttryck genom ens handlande i de olika situationer som man ställs inför. Moralfilosofin utgör ett forum för reflektion kring dessa frågor, men kan varken presentera en teoretisk grund för vad som generellt är rätt och fel eller några principiellt riktiga lösningar på vad som är ett dygdigt beteende i ett enskilt fall.

Omsorgsetiken har under de senaste decennierna växt fram ur feminismen och har många likheter med dygdetiken. Möjligen skulle man till och med kunna se det som en form av dygdetik. Omsorgsetikerna har kritiserat de traditionella normativa etiska teorierna för att vara uttryck för ett typiskt manligt tänkande, där moralen ses som någonting logiskt koherent och externt i förhållande till oss människor. Ett mer kvinnligt sätt att se på saken menar man vara att se god moral som i omsorgsfulla relationer mellan människor. Det normativt riktiga beteendet är det beteende som präglas av
denna omsorg om andra. Möjligen skulle man sålunda kunna säga att det goda livet, enligt omsorgsetikerna, är det liv som präglas av omsorgsfulla relationer. Liksom dygdetikerna menar omsorgsetikerna att det inte finns något enkelt samband mellan normativ och tillämpad etik. Moralfilosofin kan sålunda bidra med moralisk reflektion, men inte med några svar om vad som är rätt och fel vare sig i allmänhet eller i enskilda fall.
Som synes finns det alltså flera konkurrerande synsätt i den moderna moralfilosofiska debatten. Å ena sidan finns det stora skillnader inom den normativa etik som gör anspråk på att utveckla teorier eller principer för moraliskt handlande. Å andra sidan finns det inom dygdetik och omsorgsetik en grundläggande kritik av detta sätt att bedriva moralfilosofi. En styrka med ”Vad är moraliskt rätt?” är att olika perspektiv presenteras genom texter av dess företrädare. En svaghet är att Ahlenius inte tydligt åskådliggör att det inte rör sig om ett antal konkurrerande teorier inom ett etiskt
paradigm, utan om ett antal etiska teorier som är konkurrerande inom ett paradigm och ett dygdetiskt angreppssätt som ifrågasätter grundförutsättningarna i denna form av moralfilosofi.

(under strecket 9/12 2004)