I trettioåriga krigets absoluta slutskede, natten till den 16 juli 1648, lyckad de svenska trupperna i skydd av mörkret klättra över murarna till den inre delen av Prag. Nästa morgon är den gamla kungaborgen Hradschin och därmed den avlidne kejsar Rudolfs skattkammare i svenska händer. Drottning Kristinas direktiv är klara: ”Glöm ej att skicka mig biblioteket och de rariteter som finns i Prag; detta är det enda som jag bryr mig riktigt om.”

De svenska soldaterna har bråttom. Enligt dåtidens internationella normer får man ej transportera krigsbyten sedan ett fredsavtal väl kommit till stånd och fredsförhandlingar pågår. Äganderätten till bytet är säkrad först när föremålet ifråga förts över till segrarens territorium.

Det svenska Pragbytet blev omfattande. De mest kända klenoderna är Silverbibeln (numera förvarad på Uppsala universitetsbibliotek) och Djävulsbibeln (på Kungliga biblioteket i Stockholm). Allt som allt överfördes 780 föremål till Sverige, där­ibland betydande konstskatter som idag ingår i Nationalmuseums samlingar. Lagligheten i allt detta erkändes indirekt av Westfaliska freden som hösten 1648 strök ett streck över vad som förstörts och vad som tagits.

Karl X Gustavs krig i Polen och Danmark skulle medföra nya krigsbyten. Efter Warszawas erövring 1655 fördes den så kallade polska rullen till Sverige, en 15 meter lång bildsvit som visade kung Sigismunds intåg i Krakow 50 år tidigare. Ett annat byte var tsar Ivan den förskräckliges hjälm, av stål med gulddekor, som polackerna i sin tur erövrat från Ryssland. Under dessa krig byggde fältmarskalken Karl Gustav Wrangel upp en privat samling av krigsbyten på Skoklosters slott – vackert utsirade vapen, målningar från Prag och tapeter från Danmark. Samlingen skingrades vid Wrangels död, men delar av den finns fortfarande kvar på Skokloster.

Efter tåget över Bält hemsökte den sven­ska armén Kronborgs slott i Helsingör. Där lade man beslag på kung Fredrik II:s tronhimmel som idag återfinns på Nationalmuseum. Ytterligare krigsbyten kom till Sverige genom Karl XII:s krig i Polen och Ryssland. Fältherrarna tilläts nu regelmässigt ta egna byten och bygga upp privata samlingar på slott och herresäten.

Dåtidens folkrätt begränsade knappast den traditionella rätten till krigsbyte. Holländaren Hugo Grotius skrev i sitt kända verk ”Krigets och fredens rätt” (1625) att ett rättfärdigt krig, bellum justum, medför legitima anspråk på krigsbyten, men att den nya äganderätten var etablerad först efter 24 timmars besittning av objekten. Grotius menade i och för sig att även de som inte förde ett rättfärdigt krig kunde ta krigsbyten, men att en skyldighet att återlämna då kunde aktualiseras. Plundring av civilbefolkningen var förbjuden. Det var egendom som tillhörde statsmaktens representanter som var lovligt byte.

Om detta har universitetsbibliotekarien i Uppsala, Ulf Göransson, skrivit (i utställningskatalog 1998 till minne av Westfaliska freden), liksom förre riksarkivarien Erik Norberg (i ”Rapport från seminarium i Livrustkammaren 28/3 2006”). Seminariet 2006 var en förövning till utställningen ”Krigsbyte” som Livrustkammaren öppnat i dagarna och som kommer att pågå under hela 2008. Utställ­ningen berättar om de krigsbyten som svenskarna förde med sig hem från kontinenten och som nu förvaras på museer, ­arkiv och bibliotek på olika håll i Sverige.

Överintendenten Barbro Bursell kan vara nöjd med resultatet. Utställningen visar upp Ivan den förskräckliges hjälm, en ­kopia på den ”polska rullen”, polska rustningar, ryska prästmantlar och rara böcker av religiöst slag – dock ej Silverbibeln eller Djävulsbibeln.

Livrustkammaren aktualiserar, genom olika föredrag och en paneldebatt i samband med utställningen, frågan om rätt och moral i förhållande till krigsbyten. Vad bör vår egen tids inställning vara till besitt­ningen av kulturföremål som under sekler­nas gång bortrövats av krigförande stater? Bör föremålen, i överensstämmelse med ett modernt rättsmedvetande, överlämnas till mer rättmätiga ägare? Vilka är i så fall dessa?

År 1920 återlämnade Österrike det älghuds­kyller som Gustav II Adolf bar då han stupade vid Lützen 1632. Kyllret hade tagits från kroppen efter slaget och förts till den kejserliga skattkammaren i Wien som krigstrofé. Det återlämnades inte på juridisk grund, utan som tack för Svenska Röda korsets hjälpverksamhet i Österrike under och efter första världskriget. Det togs om hand av Livrustkammaren och är för tillfället utlånat till en utställning i Lützen.

När statsminister Olof Palme 1974 avlade ett officiellt besök i Polen medförde han som gåva den ”polska rullen”. Regeringen hade provocerat fram ett förslag från Riksarkivet och Livrustkammaren att konstverket skulle skänkas bort. Regeringen biföll inte oväntat denna framställan och förbudet mot ministerstyre i förvaltningsärenden hade därmed kringgåtts på ett elegant sätt. Huvudregeln är att mu­seerna förbereder och regeringen fattar beslut om återbördande av museiföremål, men om objekten köpts in med statsanslag kan det också behövas ett riksdagsbeslut. Såväl den tidigare som den nuvarande svenska regeringen har en restriktiv inställning i så kallade repatrieringsfrågor. Mänskliga kvarlevor, som insamlats som forskningsobjekt, återlämnas numera som regel av svenska museer. Det har skett i förhållande till ursprungsbefolkningar i Kanada och Australien. Krigsbyten är dock en annan sak där moraliska över­väganden inte spelar samma roll.

Inför den tjeckiske presidenten Vaclav Havels besök i Sverige 1990 förväntade man sig en begäran om återlämnande av Silverbibeln och andra föremål. Promemorior utarbetades på Utrikesdepartementet och på museihåll och det konstaterades att någon juridisk repatrieringsskyldighet inte förelåg. Någon framställan från president Havel kom aldrig. Det kan ha berott på att Silverbibeln, ”Codex argenteus”, inte var tjeckisk. Den skrevs på gotiska i Ravenna under 500-talet – med silverbokstäver på purpurpergament. Först på 1600-talet hamnade den, via ett tysk-böhmiskt kloster, i Prag. Till Uppsala kom den inte som krigsbyte utan som gåva. Drottning Kristina hade överlåtit den som lön till sin bibliotekarie som tog den till Holland där den återköptes till Sverige av Magnus Gabriel de la Gardie som 1669 skänkte den i silverband till Uppsala universitetsbibliotek.

Djävulsbibeln, ”Codex giganteus”, gigantiskt stor och innehållande en grotesk djävulsbild, har visserligen sitt ursprung i tjeckiska Böhmen, men den liksom andra objekt har funnits i Sverige i över 350 år och många bedömare skulle säga att den är en del av det svenska kulturarvet. Bland museifolk hävdas det inte sällan att det är fel att söka korrigera historien, att behandla historiska objekt som flyttgods i modern diplomati. Bättre då, sägs det, att vårda kulturskatterna där de finns och betrakta dem som mänsklighetens gemensamma arvedel, tillgängliga genom internationellt samarbete i form av utställningar, utlåning och nätsajter.

Folkrätten har naturligtvis utvecklats mycket sedan 1600-talet, men de fång som då var lagliga kan inte retroaktivt betraktas som olagliga idag. Skyddet för civil­befolkningens egendom stärktes under 1700-talet och ett kategoriskt förbud mot plundring kom till stånd. Napoleons rekvisitioner av kulturskatter i ockuperade områden underkändes av Wienkongressen 1815 och Frankrike fick repatriera mycket av vad som tagits.

Krigets lagar togs upp i den så kallade Brysseldeklarationen 1874, som förbjöd plundring och transfer av kultur­egendom, men deklarationen trädde aldrig i kraft juridiskt. Samma normer återkom emellertid i de juridiskt bindande konventioner som antogs på fredskonferenserna i Haag 1899 och 1907. Artikel 56 i 1907 års Haagkonvention (Landkrigsreglementet) skyddar ”historiska minnesmärken, konstverk eller vetenskapliga föremål” från avsiktlig skadegörelse, beslagtagande eller bortföring.

Denna regel gällde 1937 när Mussolini, efter att ha besegrat Abessinien/Etiopien, som trofé förde bort en mäktig obelisk i granit från den gamla kejsarstaden Axum. Detta folkrättsbrott sonades våren 2005 när italienska regeringen med Unescos hjälp lät flyga tillbaks obelisken till dess ur­sprungsort (se Under strecket 19/11 2005).

Idag är det ett gravt folkrättbrott att ta krigsbyten. Så var det också under andra världskriget när nazisterna, i synnerhet Hermann Göring, bemäktigade sig utländska konstverk, eller när Sovjetstyrkor beslagtog konstsamlingar i det besegrade Tyskland. 1949 års fjärde Genèvekonvention om krigets lagar bekräftar ett förbud mot all plundring. Däremot är det under en väpnad konflikt tillåtet att beslagta fiendens militära utrustning och transportmedel. Militära troféer, som fanor och vapen, anser sig museerna idag aldrig behöva lämna tillbaka. Andra krigsbyten kan bli föremål för diskussion. Den pistol som Saddam Hussein bar när han togs tillfånga befinner sig i dag i USA och skulle enligt traditionell folkrätt betraktas som en laglig trofé. Själva Irakkrigets olaglighet gör emellertid att en irakisk regering, om den så önskar, kan begära tillbaks pistolen för att kanske ställa ut den i ett museum i Bagdad. I nuläget befinner sig pistolen antagligen i Vita huset. Den monterades upp på en skiva och skänktes till Förenta staternas president. Tanken är att den efter president Bushs avgång antingen ska vara kvar i Vita huset eller deponeras i någon annan offentlig institution.

FN verkar sedan 1995, enligt en resolution som antagits av generalförsamlingen, för återställande av olagligt bortförda kulturskatter. Parthenonfrisen på British Museum är ett ständigt aktuellt exempel, även om dess bortförande från Akropolis i Aten 1802 inte förefaller ha skett olagligt. Den brittiske ambassadören i Turkiet, lord Elgin, förhandlade med de turkiska myndigheterna i Grekland och utverkade ett officiellt tillstånd att bort­föra frisen och andra föremål. Han köpte också upp en stor samling antika statyer och reliefer. På egen bekostnad fraktade han kulturskatterna till England där de ställdes ut som ”The Elgin marbles”. Lorden sålde dem 1816 till brittiska staten för 35000 pund och när Grekland vann sin självständighet 1830 fann sig nationen berövad en del av sitt kulturella arv.

Dagens Grekland kräver repatriering av Parthenonfrisen, men företrädare för British Museum brukar hävda att turkarna på sin tid vanvårdade Akropolis och att lord Elgin gjorde en kulturgärning som tog ­objekten till England. De har sedan dess vårdats väl av museet i Bloomsbury, men om grekerna kan visa att man i Aten har minst lika goda resurser att ta hand om frisen blir argumenten för en förflyttning allt starkare.

I de flesta fall blir frågan om repatriering således en förhandlingsfråga där varje fall måste bedömas för sig och där moraliska överväganden väger tyngre än juridiska. Den övergripande frågan torde ofta bli vilken institution som är bäst lämpad att vårda ett gemensamt kulturarv, men samtidigt kan man aldrig bortse från eventuellt berättigade nationella önskemål att ”få hem” vad som upplevs som den egna nationens bidrag till en världskultur.