Redan 1945 påpekade den amerikanske filosofen Sidney Hook att hjältar kan utgöra en fara för en demokrati. Heroer har nämligen potentialen att ändra historiens gång och därmed också existerande politiska system. I samhällen där pluralism och jämställdhet prioriteras ska det idealt sett inte finnas några behov av hjältars ingripanden. Hjältar är förknippade med egenskaper som inte alltid stämmer överens med de uttalade målsättningar om breda kompromisslösningar som såväl politiker som den ickeheroiska majoriteten av medborgare lever efter i nutida demokratier.

Kännetecknande för många intellektuella och konstnärer, men även andra människor, efter andra världskriget var och är en stor skepsis mot hjältar. Efter att nazismen och stalinismen hade missbrukat hjältekonceptet väckte hjältedyrkan ofta mest avsky. Miljontals soldater hade mist livet och de civila offren var otaliga. Till följd av andra världskriget fick den krigiska ärans och den villkorslösa offerviljans ideal sammantaget allt svårare att göra sig gällande under efterkrigstiden, åtminstone i Västeuropas demokratier, och förlorade därför mycket av sin tidigare attraktionskraft. Vädjan om offervilja hos civilbefolkningen utgår för det mesta endast i extrema situationer där den öppna demokratins grundläggande principer står på spel. Medan demokratiska samhällen försöker undvika sådana undantagstillstånd är den potentielle hjälten hänvisad till situationer där hans eller hennes särskilda egenskaper och förmågor kan komma till sin rätt.

Hur ska då hjältar i en postheroisk tid vara beskaffade om de inte ska äventyra demokratin? Och hur ska de utmaningar se ut där de kan bevisa sitt hjältemod? Kulturteoretikern Wolfgang Müller-Funk belyser den moderna hjälteparadoxen genom att definiera den demokratiska och civila hjälten som den som kämpar för ett samhälle där de enda hjältar som egentligen behövs är medborgare med hög moralisk, intellektuell och kulturell resning. I demokratin handlar det först och främst om att upprätthålla status quo. Hjälten tilldelas då blott den mindre dramatiska rollen att bidra till stabiliteten genom att uppmärksamma orättvisor och missförhållanden. I grunden bygger uppfattningen om den demokratiske hjälten på föreställningen och förhoppningen att demokratierna ska utvecklas i fred och säkerhet.

Demokratins värden framträder särskilt tydligt i jämförelsen med diktaturer och de brott mot mänskliga rättigheter som har begåtts där. I de västliga demokratierna är det främst det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen som framförts som avskräckande exempel. Plikten att föra en nationell och internationell politik med de grundläggande mänskliga rättigheterna som bas och att stärka demokratins politiska system härleds sedan 1990-talet allt oftare från minnet av Förintelsen.

I samband med minnet av Förintelsen får också minnet av andra världskrigets civila och demokratiska hjältar ny kraft. Särskilt människor som riskerade sina egna liv för att rädda förföljda judar, utan tanke på vinst, de så kallade righteous gentiles, ersätter andra världskrigets soldathjältar. Också dessa människor var förvisso inbegripna i ett krigsförlopp, men de arbetade för fred och engagerade sig i de civilas överlevnad. Det är först med dessa hjältar som det kan komma något positivt ur erfarenheten av Förintelsen. I sökandet efter en mening i det ofattbara framträder en möjlighet att inte resignera inför grymheterna, utan att i stället förstå dessa righteous gentiles agerande som ett föredöme att följa.

En av andra världskrigets mest kända hjältar är Raoul Wallenberg. Under hans insats i Budapest 1944–1945 bidrog han till att tusentals judar kunde räddas från Förintelsen. Wallenberg var utbildad arkitekt och affärsman, inte karriärdiplomat, när han lämnade sitt trygga hemland för att tillsammans med personalen på den svenska legationen hjälpa människor i nöd. Idag har Wallenberg blivit en symbolgestalt världen över, och hans exempel används flitigt för att sprida budskapet om humanistiska värderingar och mänskliga rättigheter. Det har rests 31minnesmärken, i tolv länder, på fem kontinenter, till hans ära.

Minnesmärkenas mångskiftande karaktär demonstrerar att det i pluralistiska och demokratiska samhällen inte råder någon enhetlig uppfattning om vad som gör en hjälte till en hjälte. Enighet råder om värdet av den historiska personen Raoul Wallenbergs insatser, men inte ifråga om hur den hjälteroll han spelade ska tolkas. Wallenberg framställs än som kämpe, än som räddare, än som diplomat, än som fånge, än som offer. Men han är också själva sinnebilden för överordnade idéer som frihet, mod och medmänsklighet.

Den förändrade hjälteuppfattningen visar sig dock inte bara i valet av protagonisten–den person som minnesmärket hedrar–och i mångfaldenav tolkningar. Den visar sig också i monumentens gestaltning. Som kulturteoretikern Robert Misik träffande beskriver det har hjältar i den postheroiska tidsåldern generaliserats och demokratiserats. Detsamma gäller monumentens utformning.

Minnesmärkena över Raoul Wallenberg visar att monumentgenren genomgick en demokratisk vitalisering på 1980-talet som har satt tydliga spår. Demokratiska förebilder ska inte vara ouppnåeliga, de ska ha mänskliga proportioner. Wallenberg som monumentens protagonist ger i princip vem som helst möjlighet att söka leva upp till de ideal han står för. De flesta monumenten har en låg sockel eller ingen sockel alls, betraktaren ska inkluderas. Hjälten är inte larger than life–större än livet självt–men han tilldelas en särskild nimbus, då monumentet ska inspirera betraktaren att följa hans exempel, som Philip Jacksons stilige Wallenberg i London från 1997 demonstrerar – Jacksons Wallenberg är den världsvane diplomaten.

Den postheroiska hjältens uppgift är emellertid också att påminna om sin egen överflödighet. Andemeningen i Wallenbergmonumenten är att de handlar om var och en, men inte om den offerberedskap hos var och en som tidigare hjältemonument så ofta uppfordrade till. De utgår inte nödvändigtvis från den heroiska martyrdöden, utan kan ibland snarare ses som appeller att utnyttja och att ansvarsfullt handskas med det egna handlingsutrymmet när det gäller globala utmaningar, såsom social orättvisa, fattigdom eller svält, vilket Charlotte Gyllenhammars verk i Göteborg från 2007 visualiserar.

Särskilt tydlig blir denna demokratiska hållning i Kirsten Ortweds Wallenbergmonument i Stockholm, invigt 2001. Ortweds låga skulpturer på marken vägrar att förmedla den traditionella hjältebilden. I hennes verk är det inte protagonisten som är upphöjd, istället är det betraktaren som är upphöjd i förhållande till skulpturerna. Barn ligger och sitter på skulpturerna, hoppar över dem och leker runt dem. Kan denna lekfulla interaktion verkligen anses vara ett tecken på respektlöshet mot Wallenberg vilket somliga menar? Kan den inte lika gärna ses som ett väl avvägt försök att hantera utmaningen i att skapa ett hjältemonument i början på 2000-talet?

Idag vill vi inte i första hand tvinga någon att blint gå i hjältens fotspår. I demokratiska samhällen föredrar vi att uppfostra våra barn till kritiska medborgare som hellre reflekterar, ifrågasätter och bildar sig en egen uppfattning än följer ensidiga doktriner. Ortweds monument erbjuder många tolkningsmöjligheter, och en del har svårt att överhuvudtaget ta till sig verket. Ändå kan förmodligen många instämma i att verkets framställning av hjälten i högsta grad är förenlig med den moderna uppfattningen om vad som kännetecknar en demokrati: varje medborgares delaktighet. Ortweds verk uppmuntrar betraktaren att reflektera kritiskt över hjältebegreppet, monumentgenren och de tröttsamma, stereotypa bilderna som alltför ofta förknippas med Raoul Wallenberg.

Till dessa hör det i sammanhanget ofta använda uttrycket one man can make a difference–en man kan göra skillnad. Uttrycket är långt ifrån tillräckligt för att karaktärisera historien om personen Raoul Wallenberg i den komplexa historiska kontext där han var verksam i. Inte heller fångar den de krav som en demokratisk hjälte måste uppfylla i dag. Det lyckas däremot Ortweds skulpturer med.

Monumenten påminner också om den fria världens passivitet och medansvar för judarnas öde, liksom för Wallenbergs försvinnande, och om att ett sådant agerande inte får upprepas. Förintelsen och Sveriges förlorade son kräver mer än välmenande ord.

Gustav Kraitz Wallenbergmonument Hope från 1998 i New York, i omedelbar närhet av FN:s högkvarter, väcker associationer om vad demokratiska samhällen faktiskt kan åstadkomma om de agerar gemensamt, och om deras politik vilar på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Fallet Wallenberg är inte bara en tragisk familjehistoria eller en klassisk hjälteberättelse, det är även ett gångbart exempel på att det är möjligt att rädda människor undan ett hotande eller pågående folkmord–om internationellt samarbete kommer till stånd. Det visar på betydelsen av att enskilda individer tar ansvar, och att de kan lyckas i sina ansträngningar om dessa ingår som en del i en större insats.

Utan att överdriva minnesmärkenas politiska eller moraliska betydelse är det bara att konstatera att monument fortfarande uppförs, även i demokratiska samhällen. De reses på offentliga platser för att synliggöra föredömliga personers gärningar så att nutida och framtida generationer kan inspireras av dem. Som demokratiskt medium kan monumenten nå människor med helt olika bakgrund. Genom valet av Raoul Wallenberg som protagonist får denna hårt utnyttjade och ofta dödförklarade genre ny mening och betydelse, samtidigt som en möjlighet ges att hålla fast vid och utveckla genrens tradition. Många Wallenbergmonument ger i första hand tillfälle till reflektion och deltagande. Som demokratiska hjältemonument i pluralistiska samhällen för de ett resonemang om det personliga ansvaret, även om ett ingripande skapar obehag och bryter mot gällande normer. Med mod menas idag inte nödvändigtvis fysisk överlägsenhet, utan kan lika gärna betyda beredvillighet att stå för en impopulär åsikt och följa sin övertygelse.

Utmärkande för monumentgenren är, och har alltid varit, en önskan att ”hjältebilderna ska bilda”. När det gäller Wallenbergmonumenten är upphovsmännens avsikt gemensam: de vill bidra till att stärka demokratin. Efter missbruket av genren är det trösterikt att se att de 31 Wallenbergmonumenten världen över inte gestaltar något enhetligt hjälteideal. Det går att leva med många olika bilder av hjälten. En sådan tolerans är en nödvändighet i en demokrati.