När Bob Dylan år 1988 valdes in Rock & Roll Hall of Fame hälsades han av Bruce Springsteen med orden ”Elvis befriade våra kroppar, Dylan befriade våra sinnen”. Med ”våra” åsyftades, antar jag, en hel generation eller kanske till och med ett par, tre.
Vad befriade han oss ifrån? Ett svar kunde vara: populärkulturens banalitet. I en tid då idealet var att sjunga som en näktergal sjöng Dylan som en kråka. Men i denna kråkröst fanns en passion och ett djup, en vrede och en glädje som helt lyste med sin frånvaro hos de ljuva sångfåglarna. Han blev allt hesare med åren och numera låter det om honom, ska Joyce Carol Oates ha sagt, ”som om sandpapper kunde sjunga”.
Ofta beskrivs Dylan som en gåta, ett mysterium. Ständigt på väg någon annanstans, bokstavligt och bildligt talat. Nya skepnader, nya stilar. Devisen ”Don’t look back” har han följt hela livet, möjligen med undantag för de allra senaste åren då han gett en del tillbakablickande intervjuer och påbörjat en memoarsvit. Dessutom har han låtit lite mer som ”gamla Dylan” på scen. Han är åter attraktiv för unga, på Globen i våras var stora delar av publiken i 20–25-årsåldern, vissa ännu yngre. De två senaste albumen, från 2006 respektive i år, har varit goda bevis på att man som rockartist kan åldras med värdighet.
Det är föränderligheten som är det normala. Den första och mest omdiskuterade metamorfosen var 1965–66 då Dylan övergav den akustiska folkmusikstilen till förmån för elektrisk, stökig och högljudd rock & roll, till mångas stora förtret och andras förtjusning. Turnén tillsammans med The Band från denna tid är hur legendarisk som helst; bilder från den har blivit till ett slags rockkulturens grundikoner. Sedan dess har han gått igenom flera faser, periodvis har han förlorat stora delar av sin publik, ibland för att återfå dem i nästa skede.
Mycket har sagts och skrivits om Dylan. Bland annat har han kallats rockmusikens Kung Lear, träffande tycker jag, om inte annat så för själva Shakespeare-allusionen. Med Dylans intelligenta, ömsom roliga, allvarliga och vackra texter tar pop- och rockkulturen klivet in i ”seriösa” sfärer. Man börjar så småningom förstå att det är litteratur som kommer ur den här mannen, med sin gitarr och sitt munspel.
Denna insikt har nu definitivt bekräftats med essäantologin The Cambridge Companion to Bob Dylan (Cambridge University Press, 204 s), utgiven av litteraturprofessorn Kevin Dettmar. Dylan belyses ur en rad perspektiv; som låtskrivare, sångare och ”performer”. Hans relation till politik, religion och litteratur diskuteras ingående av ett tjugotal författare, journalister och akademiker. Några av hans mest framgångsrika album, som ”The Freeweelin’ Bob Dylan”, ”Blonde on Blonde” och ”Infidels” ägnas separata studier. Eftersom vi har att göra med en romantiskt orienterad kreatör hos vilken liv och dikt sällan går att skilja åt kan boken också läsas som en koncentrerad och ovanligt nykter Dylanbiografi.
I ett intressant kapitel analyseras han i termer av könspolitik. Skribenten framhåller Dylans dragning åt det androgyna och hans tendens till könslig identitetsupplösning, särskilt accentuerad i vissa perioder. Orden ”jag” och ”du” är alltid komplexa i Dylans språkbruk, inte minst så när han sjunger om det privata, sina kärleksaffärer och äktenskap. Han förhåller sig ofta som en dramatiker till sina gestalter, kvinnliga som manliga – han är både i dem alla och utanför dem.
Uppenbart är att det i vissa låtar, som på skilsmässoalbumet ”Blood on the Tracks”, finns en direkt uttalad och närmast pinsamt tydlig aggression riktad mot en viss person, i detta fall (ex-)hustrun Sara. Men den kan, menar den kvinnliga skribenten här, förstås som ett uttryck för en medvetet anti-chevaleresk attityd; han tar avstånd från den manliga bluffmoral som placerar ”kvinnor” på piedestal men inte är intresserad av att höra vad de säger. Lite á la Strindberg, kan man tänka.
De övergripande spörsmålen är emellertid Dylans relation till den angloamerikanska traditionen samt hur man kan förstå hans plats i det samtida kulturella fältet. Dettmar påpekar inledningsvis att Dylan är en givande utgångspunkt för ”american studies”: vi kan med hans liv och verk som karta navigera över fem decennier av turbulent amerikanskt samhällsliv. Han lämpar sig även väl för mer teoretiska resonemang kring populär-/finkulturdistinktioner och kanonisering, och inte minst kan han vara bra att utgå ifrån för en reflektion över det numera så intrikata förhållandet mellan författarskap och kändisskap.
Vidare påpekar Dettmar att Dylans texter inte mår särskilt bra av att betraktas som poesi i klassisk mening – de vinner knappast på så kallad ”close reading” (något jag kan instämma i; inte heller när man lär sig dem utantill för att spela låtarna själv känns detta slags läsning särskilt relevant). Däremot, menar Dettmar, är det ”litteratur” i ordets mest fundamentala betydelse, nämligen ”den vardagliga erfarenheten transmuterad till det eviga livets strålande kropp”, så som James Joyces romanfigur Stephen Dedalus proklamerade saken. Även om det förvisso ibland är enkelt att se ställningstaganden och politiska teman i Dylans låtar är de ofta snarare situationsbilder och stämningar som antyder men inte utreder sitt innehåll. De kan även vara dunkla och snåriga, och på så vis närma sig den modernistiska lyriken.
Det vimlar av litterära referenser och allusioner i Dylans texter – den som är intresserad av ”intertextualitet” har här en smärre guldgruva. Redan på 70-talet blev Dylan föremål för akademiska studier i USA. Man har påtalat hans breda läsning och uppmärksammat direkt eller indirekt koppling till allt från de antika grekerna, Walt Whitman och amerikansk folkloristisk historia till franska symbolister och anglosaxiska modernister. En spännande parallell dras till Kurt Weil och Bertolt Brecht. När det gäller den andliga sidan har kritiker hävdat släktskap med den egensinnige poeten William Blake.
Under den ”nyfrälsta” perioden runt 1980 – enligt vissa fans en förlorad tid – ägnade han sig åt ingående Bibelstudier, vilket syns på myllret av allusioner i sångerna på bland annat ”Slow Train Coming”. Bibelreferenser och andra både judiska och kristna religionselement har alltid funnits hos Dylan, fast med olika innebörd från tid till annan. Ibland har han häcklat den självgoda amerikanska trosvissheten, andra gånger har han själv levererat osande domedagspredikningar från scenen – inkonsekvensen tycks för Dylan vara en dygd. Det nervigt föränderliga sättet att hantera religiositet och tro är i själva verket en av de mest fascinerande sidorna av honom.
Men Dylan skriver inte dikter, han skriver sånger, och framför allt: han framför dem. I ett informativt kapitel i ”The Companion” diskuteras han som ”performer”. Det finns förmodligen ingen ojämnare scenartist än Bob Dylan. I viss mening finns det troligtvis inte heller någon i rockbranschen som är mer självutlämnande, trots den ofta buttra och tillknäppta uppsynen. Vad man får på en Dylankonsert är Dylan i den form han har för dagen. Ofta låter det förfärligt, men så kan det plötsligt blixtra till och bli ”magiskt” som Dylanälskare brukar säga. Och, som här påpekas, är det en riktigt dålig dag är chansen stor att han snart dyker upp igen; knappast någon turnerar lika mycket. Dessutom håller han biljettpriserna relativt låga.
Efter (den omtvistade) motorcykelolyckan 1967 såg det annorlunda ut. Dylan slutade nästan helt ge konserter, många trodde för alltid. 1974 återförenades han dock med The Band och det sägs att runt fyra procent av USA:s befolkning förbeställde biljetter till den efterlängtade comebacken. De sista föreställningarna samlades på ”Before the Flood”, Dylans första officiella livealbum. Det rådde fullständig Dylanhysteri vid denna tid; ”the Dylan tour that year was like Jesus coming back”, sammanfattar en citerad källa. Idén om Dylan som en modern profet har alltid varit kontroversiell. Själv har han värjt sig mot sådant tal men samtidigt redan från begynnelsen av sin karriär iklätt sig roller, både på scen och på skiva, av ett slag som gett näring åt det.
Som vanligt ville Dylan vidare. Turnén 1975–76 kallades Rolling Thunder Revue och den handlade i hög grad om något annat än att ge vanliga rockkonserter. Ett stort antal musiker och artister, bland andra Joan Baez, Allen Ginsberg och Roger McGuinn, gav sig i Dylans regi ut på vad som kan betecknas som en resande musik- och poesicirkus. Försöket att utveckla konceptet rockkonsert åt det improviserade och karnevaliska hållet gjorde till en början succé där man mer eller mindre slumpmässigt drog fram, men blev ändå inte helt lyckat. Där fanns en oerhörd energi hos Dylan själv, triggad av den slutgiltiga uppgörelsen med Sara, men det planerade kaoset blev till slut för svårmanövrerat.
Filmen ”Renaldo and Clara” som spelades in under turnén (delvis av Dylan själv) och som är ett slags absurdistisk allegori över hans kvinnorelationer, blev ett kritik- och publikfiasko (även om den visar på en god portion självironi och svart humor). Dylan blev allt dystrare, spelade in den tungt mörka ”Street Legal” och tog ett steg närmare ytterligare en amerikansk tradition, gospeln, som sedan blev den musikaliska basen de närmast följande åren.
Medmusikanter har kommit och gått. Många har säkert sett det som en ynnest, men den notoriska nyckfullheten kan bli besvärlig för den mest lojale ackompanjatör, det har flera vittnat om. Faktiskt är den musiker som stannat längst tid vid Dylans sida den nuvarande basisten Tony Garnier.
Dylan har anklagats för plagiat, alltså att han stulit sånger och texter utan att tillkännage originalet. Må så vara. Det finns, som påpekas i antologin, domstolar som fattar beslut i sådana ärenden. Ofta har han helt öppet använt andras material. Han är det slags konstnär som tar vad han kommer över, omformulerar, omtolkar, prövar nya grepp – även de egna låtarna är aldrig desamma två kvällar i rad – ständigt närvarande i det ständigt undflyende nuet.
En komplicerad aspekt av Dylan som ”The Companion” också behandlar är förhållandet till ”myten”, dels med avseende på den mediala dimridå som länge omgett honom. Men det gäller även hur han opererar som låtskrivare. Dylan sjunger in sig själv i myter, främst lokaliserade i sådana amerikanska sociala marginaler han alltid uppenbarligen dragits till. Dessa domäner befolkas av historiska personer som de musikaliska förebilderna Woody Guthrie och Hank Williams, men också av en legendomsusad ”outlaw” som John Wesley Harding, liksom av traditionella mytkaraktärer som Mr Bojangels. Där finns också alla Dylanskapelser som Mr Jones och Sad Eyed Lady of the Lowlands, helt symboliska karaktärer eller lätt maskerade personer i hans omgivning – gränserna mellan vad som är vad i Dylanland är suddiga.
Flera mytiskt inriktade sånger ifrågasätter amerikansk självbild och historieskrivning. Som exempel kan man ge en vers ur den ursinnigt USA-kritiska och antirasistiska låten Blind Willie McTell, skriven runt 1982: ”See them big plantations burning / hear the cracking of the whips / smell that sweet magnolia blooming / see the ghosts of slavery ships / I can hear them tribes a-moaning / I can hear the undertaker’s bell / and I know one thing, nobody can sing / the blues like Blind Willie McTell”.
Det finns avslutningsvis ytterligare en dunkel figur som befolkar detta sånguniversum, en person vid namn ”Bob Dylan”. Det kan vara så vi bäst förstår detta fenomen: karaktären Bob Dylan är en konstnärlig produkt. Dess upphovsman är, som det hette i filmen om honom nyligen, inte där.
