Magnus Hjalmarson Neideman
Bortsett från schack är inget sällskapsspel så populärt som Monopol. Sedan det amerikanska företaget Parker Brothers år 1935 övertog produktionen har 275 miljoner exemplar sålts över hela världen. Sedan flera år tillbaka finns det ryska, kinesiska och sydkoreanska utgåvor. Men denna framgång skulle aldrig ha blivit av, och succén i de tidigare kommunistiska samhällena skulle förmodligen aldrig ha ägt rum, om Monopol enbart vore ett spel, som fia, backgammon eller dam – om Monopol alltså inte vore mer än just ett spel.
I stället får Monopol stå för kapitalismen själv, för dess innersta väsen, för driften att öka det egna kapitalet och att slå ut konkurrenterna. Annars skulle spelet inte så ofta användas som jämförelse med vad som händer inom den verkliga ekonomin. Och annars skulle Ridley Scott, regissören till filmer som ”Blade runner”, ”Gladiator” och ”Alien”, förmodligen aldrig tagit på sig uppgiften att förvandla spelet till en kommande film.
Men hur sann är egentligen bilden som Monopol ger av kapitalismen? Och vad syftar en politiker egentligen på när han eller hon likt Maud Olofsson utropar att det inte skall ”spelas monopol med skattebetalarnas pengar”? Att det trots allt finns ett sätt att bedriva statlig hushållspolitik som faktiskt motsvarar spelets ekonomi?
I en ny bok av Andreas Tönnesmann, professor i arkitekturhistoria vid tekniska universitetet i Zürich, granskas nu för första gången de föreställningar om ekonomi som ligger till grund för Monopol, Monopoly. Das Spiel, die Stadt, das Glück (Wagenbach Verlag, 144 s). Han utgår från några enkla iakttagelser: ingen arbetar i Monopol, det finns ingen tillverkning och inga fabriker i spelet. I stället får någonting icke-produktivt, nämligen handeln med fastigheter, stå för all kapitalistisk verksamhet. Dessutom tycks det finnas en garanterad grundlön – summan som varje spelare tar emot varje gång den passerar fältet ”gå”. Och så är spelets centrala instans, alltså banken, ingen riktig bank: banken har ju inga egna vinstintressen utan har sin uppgift i att försörja spelarna med pengar. Den liknar själva staten.
Innan Andreas Tönnesmann ger sig in på frågan vad det över huvud taget kan vara för ett slags kapitalism, redovisar han Monopols tidiga historia. Tydligen hade spelet funnits länge innan Charles Darrow, en rörmokare från den lilla staden Germantown i Pennsylvania, år 1934 ansökte om patent. Stenografen Elizabeth Magie Phillips från Brentwood i Maryland hade faktiskt 30 år tidigare kommit på den grundläggande spelplanen och fått ett patent för vad hon kallade för ”The landlord’s game”.
Mycket har skrivits om hur det egentligen kom sig att Charles Darrow blev en känd och mycket förmögen man på sina rättigheter medan Elizabeth Magie Phillips bara fick en liten slant och nästan glömdes. Den unga stenografen försökte faktiskt flera gånger försvara sin uppfinning, som redan då cirkulerade bland en bildad publik på den amerikanska östkusten, i många handgjorda exemplar. Det Charles Darrows gjorde var att förenkla spelet, att anpassa brädan och figurerna till industriell produktion och att använda ordet monopoly som varumärke.
Det finns mycket att lära sig om spelet genom att forska i dess tidiga historia. Till att börja med tillhörde uppfinnaren Elizabeth Magie Phillips en grupp kväkare, vilket förklarar varför det finns ett elektricitetsverk och en järnvägsstation med i spelet men ingen kyrka eller teater. Dessutom var denna grupp anhängare till ekonomen och filosofen Henry George (1839–1897), som hävdade att landet faktiskt tillhörde alla och som därför krävde att enbart fastigheter skulle beskattas – Tönnesmann förmodar att ”The landowner’s game” skulle fungera som pedagogisk skräckbild: om spelet någon gång spelas till slut så finns det ju bara en spelare kvar som äger alla tomter och hus. En hög fastighetsskatt skulle motverka en sådan utveckling.
Och är inte den enda, opartiska banken, så som den uppträder i Monopol, en motbild till alla de krackelerande affärsbanker som präglar det amerikanska 30-talet, den första stora finanskrisens årtionde?
Ju längre Andreas Tönnesmanns kulturhistoriska granskning av Monopols historia fortgår och ju djupare han tar itu med spelets förutsättningar, desto starkare blir intrycket av att det egentligen inte är själva kapitalismen som speglas – utan en mycket bestämd och begränsad föreställning om kapitalismen, så som den härskade under en viss tid, under 1900-talets början, och i en viss region, nämligen USA:s östkust.
Och visst blir man imponerad av hur Tönnesmann lyckas spåra de ursprungliga gatunamnen i spelet till Atlantic City, som under Monopols uppkomsttid ännu inte utvecklats till den nöjesstad den skulle komma att bli. Men när den akademiska forskningen leder till djupanalys av sådant som Charles Darrows yrke (den österrikiske arkitekten Adolf Loos, en av modernismens fäder, hade år 1903 kallat rörmokaren för ”renlighetens pionjär”), uppstår intrycket att den kulturhistoriska nyfikenheten går för långt. Ty Monopol fungerar ju uppenbarligen som spel, och de miljontals familjer över hela världen som varje år räddar sig över juldagarna genom att förvärva imaginära tomter, bygga imaginära hus och sitta i ett imaginärt fängelse, tänker förmodligen inte en sekund på att de ger sig ut på historisk mark.
För att Monopol skall fungera som ett sällskapsspel räcker det med att det återger den bild som kapitalismen har av sig själv. Ta till exempel banken: visserligen levererar den en grundinkomst utan prestation. Men samtidigt skapar denna bank en ursprunglig jämlikhet för alla som spelar, sedan får slumpen (eller tärningen) och skickligheten ställa till med hur mycket ojämlikhet som helst – precis som i verkliga livet.
Och det att ingen arbetar i Monopol, utan i stället försöker skapa en förmögenhet genom att kräva avkastning på fastighetsegendom, döljer i detta skenbart ensidiga perspektiv på affärsvärlden en ekonomisk sanning, nämligen att arbete förekommer i en företagares kalkyl framför allt som kostnad, inte som tillgång.
Snarare än att förmedla ett kritiskt budskap verkar egenheterna i Monopol finnas till för att spelet skall kunna fungera som en visserligen förenklad, men ändå realistisk bild av kapitalismen. Det gäller också den största avvikelsen från själva fastighetshandelns verklighet: att de maximala hyrorna kan bli avsevärt högre än köpesumman för en fastighet. Också på denna punkt förmodar Tönnesmann att spelet intar ett kritiskt perspektiv gentemot kapitalismen, att det på så sätt skall visas hur bisarr den kan bli om den inte hålls under stram kontroll. Men sanningen kan vara mycket enklare och mer prosaisk: redan med nuvarande spelregler krävs många timmars spelande för att få fram en vinnare (och förmodligen avbryts de flesta spel innan slutet är nått) – om hyrorna inte tilläts bli högre än fastighetspriserna skulle det ta ännu längre tid.
Ett eget kapitel tillägnar Tönnesman den stadsplan som ligger till grund för själva spelordningen. Han spårar det rektangulära mönstret med de olika fälten tillbaka till de antika idealen, så som den romerska arkitekten Vitruvius under första århundradet före Kristus formulerade dem som ordinatio och symmetria. Därifrån fortsätter traditionen över den italienska renässansens idealstad (som Pienza eller Sabbioneta) till den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wrights plan för Broadacre City (1935).
Även om det förefaller sannolikt att denna tradition har spelat en roll i spelets gestaltning, så är perspektivet alltför europeiskt. Monopol är ju trots allt ett amerikanskt spel, och när det uppfanns så var det inte länge sedan förvandlingen av all nordamerikansk mark till lantegendom avslutats – med hjälp av en rektangulär planstruktur, ”the grid”, som lagts över hela landet som än idag sätter mönstret för utformningen av amerikanska städer och landskap.
I Nordamerika blev Monopol en omedelbar och överväldigande framgång. Och det dröjde inte länge, bara några månader, innan rättigheterna sålts till nästan alla europeiska länder. Men framgången upprepades inte i alla länder, i alla fall inte genast. Först efter andra världskriget kom succén även där, uppenbarligen på grund av en radikal amerikanisering inom ekonomin: folk hade lärt sig att vinstperspektivet faktiskt kunde fungera som enda och uteslutande perspektiv på världen. Och man får inte glömma att spekulation med fastigheter (och mäkleriet) i Europa länge ansågs som ett tvivelaktigt sätt att tjäna sina pengar på.
När en hel rad alternativa eller kritiska varianter av Monopol lanserades efter studentrevolten i slutet av 60-talet, så skedde det på båda sidor Atlanten, från spelet Anti-Monolopy, som den amerikanske ekonomiprofessorn Ralph Anspach publicerade år 1973, till det tyska spelet Klassenkampf (1978), som hade utvecklats av journalisten Martin E Süskind (senare chefredaktör för Berliner Zeitung) och historikern Peter Brandt (en av politikern Willy Brandts söner).
Monopol är en globaliseringens budbärare. Och liksom kapitalismen byter utseende, beroende på var den slår sig ner, men ändå förblir sig lik, så byter spelet sina symboler och referenser. Det syns på de små husens skepnad, på lokomotiv och valutasymboler. Men framför allt speglas globaliseringen i gatornas namn.
Valet av Atlantic City som modell må gå tillbaka till biografiska och regionala tillfälligheter – för att uppfinnarna levde i närheten, och för att Atlantic City hade blivit en drömstad för hela området, innefattande den sociala hierarki som det skiftande värdet på gatorna också ger uttryck för. Men samtidigt speglar valet att det inte finns någon central stad i USA. När Monopol kom till Europa, till England, Tyskland eller Sverige, ändrades detta: det blev huvudstäderna som fick spela huvudrollen.
I den första tyska utgåvan efter kriget, som kom 1953, hade Berlins geografi försvunnit och ersatts med icke-lokaliserbara namn – den som vill kan se det som symboliskt för efterkrigstidens Tyskland. Dock förlorade huvudstäderna sin roll som modeller också i de andra europeiska länderna, med bara några decenniers fördröjning.
Bredvid London-utgåvan kan man i England numera köpa ett antal ” lokaliserade” varianter, till exempel för Birmingham eller Worcester, och så förstås ”The world edition” med städer från hela världen. Sedan år 2008 härskar federalismen slutligen också i Sverige. Man kan se denna utveckling som ett resultat av växande demokrati. Spelets logik får dock en annan läsning att förefalla ännu troligare: att den radikala kapitalismen slutligen nått Vinslöv och Arvidsjaur.
TESTA DIG SJÄLV: Quiz – vad kan du om monopol?
