När Harry Martinson (1904–1978) i dikten ”Drömmen om människan” beskriver molnen som drar förbi, knyter han an till en lång tradition, där molnens används för att ge en bild av skönhetens immateriella karaktär. Det är en skönhet som konsten enligt Martinson bör uppehålla sig vid, men som samtidigt inte låter sig fångas med ett direkt utpekande språk:

Molnen vandra och vandra
på himlens blå oceaner,
dem emellan färdas
fåglarnas fria tåg.
Hjärtat dröjer så gärna
vid allt som förklarar kvällen.
Trofast sakta vandra
moln över fältens råg.

Uppåt söka sig blicken,
följer den väldiga resan.
Detta är sommarens himmel
i fria och öppna år.
Drömmen om människan driver
genom den klara kvällen,
följer aftonens skyar
en efter en och förgår.

I dikten förknippas molnen med kontinuitet, med insikt och med förklarat ljus, men också med drömmar och förgängelse. Denna till synes paradoxala tankefigur, går intressant nog tillbaka till den första klassifikationen av moln, vilket skedde i början av 1800-talet, i en essä av amatörforskaren Luke Howard (1772-1864). Dennes epokgörande insatser för den moderna meteorologin har Richard Hamblyn redogjort för i en spännande bok Hur skyarna fick sitt namn. Molnens idéhistoria (övers Pär Svensson, Fahrenheit, 266 s). Det som med tiden skulle förvandla apotekaren Howard till en celebritet i den samtida europeiska kulturvärlden, var inte minst hans förmåga att i sin moln-klassifikation kombinera en vilja till schematisering och systematik med ett beaktande av föränderligheten i molnens uppenbarelseformer. Detta inspirerade ingen mindre än Goethe (1749-1832), som skrev en diktsvit utifrån den terminologi som Howard i essän ”On the Modification of Clouds” (1803) introducerat på basis av de höjder som molnen uppträdde på. Beskrivningen av Stratus-molnet avslutar Goethe så här: ”Och töcknet stiger, samlat band vid band / och hänger dystert över skogens rand / med lika lust att tungt en törstig slätt / bevattna och att stiga luftigt lätt.”

Men även om moln naturligtvis i kulturtraditionen uppträtt som motiv alltsedan antiken – en titel som Aristofanes komedi ”Molnen” är talande – är det med romantikerna som molnen får en pregnant betydelseladdning. Wordsworth (1770-1850) skriver ju om hur han vandrar ensam som ett moln. Även Shelley (1792-1822) ser molnet som en passande symbol för den mänskliga existensen. I ”The Cloud” (1814) poängteras det ogripbara i tillvaron i stort, liksom den föränderlighet människolivet är underkastat: ”Vi är som moln som slöjar nattens månsken; / hur rastlöst de far fram, och tindrar, skälver, / tecknar strimmors ljus i mörkret! – sen dock / natten sluter sig och de dör för evigt bort!”

På liknande sätt använder i Sverige bara ett par år senare Stagnelius (1793-1823) molnet som metafor för människolivet, i dikten ”Molnet”. Även i hans fall handlar det om att ringa in vår existens i spannet mellan det jordiskt triviala och det transcendentalt eviga. Molnet framstår som på en gång en bild av det himmelskas återsken i den skuggliknande materiella världen, och av samma materiella verklighets svårfångade, flyktiga karaktär. Dessutom låter sig Stagnelius dikt läsas i enlighet med Howards essä. De inkarnationer av molnets föränderlighet som omtalas på rad 6-11 i dikten är de typer som Howard namnger: cumulus-, stratus- , nimbus- och cirrusmoln; ”En annan här av lånat månsken smilar. / Vid återskenet ifrån solens pilar / Av guld och diamanter denna glimmar. / En gråter lågt den höstliga naturen. / En låter gällt sitt vreda dunder skalla, / Högst svävar en i vårliga azuren.”

Men inte bara poeterna utan även romantikens bildkonstnärer fascinerades av molnen. Ur ett nordiskt perspektiv kan man peka på den norske målaren Johan Christian Dahl (1788-1857) liksom den svenske romantikern Marcus Larsson. Den annars mest namnkunnige molnmålaren torde ha varit den engelske romantikern John Constable (1776-1837), som under sommarmånaderna 1821 och 1822 i Hampstead Heath gjorde över hundra molnstudier med lika vetenskaplig som konstnärlig ambition.

Enligt Constable var ”måleriet en vetenskap och bör ses som ett sätt att utforska naturlagarna”. Därför försedde han varje målning i dessa serier med noggranna angivelser på baksidorna av tavlorna av plats, tid och väderlek – vilket ger målningarna en märkligt modern karaktär genom deras blandning av dokumentation och en stundtals nonfigurativ penselföring.

En annan romantisk bildkonstnär med förkärlek för dramatiska molnkonstellationer, var Caspar David Friedrich (1774-1840). Denne intog dock en helt annan attityd till det samtida nyvaknade intresset för meteorologi. Medan Constable såg den vetenskapliga kunskapen som ett nödvändigt verktyg i den konstnärliga gestaltningsprocessen, uppfattade Friedrich de meteorologiska kunskaperna som hämmande för skapandet. När Goethe ville ha Friedrich som illustratör till just Howards molnessä, replikerade Friedrich att han var emot själva den vetenskapliga ansatsen: den innebar att ”tvinga in de fria och luftiga molnen i en rigid ordning och klassificering” – i konflikt till molnens väsen som diffust svårfångade och gåtfulla symboler för gränslös frihet. I sin självpåtagna roll som molnforskaren Howards ambassadör i kulturvärlden introducerade Goethe för övrigt även essän för Dahl, under dennes tid i Dresden.

Det tycks som om fascinationen för moln hänger ihop med konstnärliga epoker som utmärks av samma egenartade kombination av skönhet och immateriallitet som molnen själva – samma förening av något reellt fysiskt och samtidigt helt och hållet förflyktigande. I symbolismen vid sekelskiftet 1900 kommer molnen till heders igen som konstnärliga motiv, nu i kombination med andra påtagligt eteriska estetiska fenomen, som musik och parfym.

Den självklara länken mellan romantiken och symbolismen stavas här som så ofta annars Charles Baudelaire (1821-1867). I den berömda inledande texten ”Främlingen”, i samlingen med prosapoem, ”Le Spleen de Paris” (postumt 1869) framstår molnen som en bild av den moderna konstnären. Efter att den skönhetstörstande, hem-, nations- och föräldralöse främlingen förklarat att han inte älskar guld, frågar hans samtalspartner: ”Men vad älskar ni då, underlige främling?”, varpå främlingen svarar: ”Jag älskar molnen.. molnen som drar förbi.. där borta.. de underbara molnen.” Prosapoemet antas ha skrivits i samband med Baudelaires konstkritiska essä till 1859 års Salong, där han om Eugene Boudin (1824-1898) skrev: ”Alla dessa moln med fantastiska och lysande former, dessa kaotiska dunkelskyar, dessa gröna och rosa oändligheter, () dessa gapande smältugnar, dessa firmament av svart eller violett satäng () horisonter i sorgdräkt eller strömmande av smält metall () steg mig åt huvudet likt en berusande dryck eller opiets vältalighet.”

Vad Baudelaire frammanar är ett universum i ständig förändring. Molnens flyktighet och tendens till självförstörelse, till att förflyktigas inför våra ögon, kan naturligtvis uppfattas som symbol för den skönhet som är oåtkomlig. Samtidigt framstår molnens tendens att byta form som en träffande bild av det konstnärliga skapandets omvandling (med metaforen som hjälp) av verklighetsmaterialet. I sina fragment talar Novalis (1772-1801) om ”molnens lek – naturens lek – till sin essens poetisk ... ”

En annan viktig aspekt i det konstnärliga intresset för moln, har som antytts att göra med legeringen av konst och vetenskap. Detta var en viktig fråga för såväl Martinson på 1950-talet som för Goethe halvtannat sekel tidigare. Den inflytelserike engelske konstkritikern och -teoretikern John Ruskin (1819-1900) talade i mitten av 1800-talet om det moderna landskapsmåleriet, och i synnerhet om WilliamTurner (1775-1851), i termer av ”en konst i molnens tjänst” samt ägnade en stor del av sin bok ”Modern painters” (1843-60) åt himmelska fenomen, som kapitlen ”The open sky”, ” The region of the cirrus” och ”The region of the rain-cloud”. Också för Ruskin var det tanken om konsten som ett kunskapsorgan, som en väg till sanning, som var vägledande i hans uppfattning om moln. Ruskin såg studiet av molnen som en sätt att få insikt i tillvarons universella lagar för skönhet, vilka han menade att det var konstens syfte att återge (och som han uppfattade som immanenta även i matematiska formler och moraliska system.

Föga förvånande är moln ett återkommande motiv hos de prerafaelitiska konstnärer Ruskin blev chefsideolog för, till exempel John Brett (1831-1902) vars vetenskapliga intresse för himmelska fenomen fick honom att bygga ett observatorium på taket till sitt hus i Putney. Den ledande prerafaeliten Dante Gabriel Rossetti skrev å sin sidapoemet ”The Cloud Confines”, medan symbolisten George Frederic Watt (1817-1904) målade moln på ett sätt som kan erinra om svenska samtida konstnärer i den symbolistiska traditionen, som prins Eugén (1865-1947), Nils Kreuger (1858-1930) och Karl Nordström (1855-1923).

Till den symbolistiska rörelsen kan man också räkna den excentriske italienske skalden Gabriele D”Annunzio (1863-1938) som i sina ”Élégies Romaines” skriver: ”De sista molnen, en lätt väv, där månens tunna skära rör sig, likt en skyttel av guld. / Luftens skyttel fullföljer ett stilla arbete; än gömmer den sig, än skimrar den mellan de sällsynta trådarna.” Också hos D”Annunzio relateras molnen till skapandet, till det konstnärliga omformandet av verkligheten. Även i den svenska symbolistiska poesin dyker molnen upp – även om inte motivet är så frekvent som man skulle kunna anta. I ”Efter natten” beskriver Vilhelm Ekelund (1880-1949) vackert hur ”molnens facklor öfver bergen glimma” om morgonen, medan Emil Kléen (1868-1898) skriver in höstlandskapets ulliga moln i en dekadent modern storstadsvärld: ”Åh gråhvitt ullmoln aftonrodnad / stänks ut som blodfläck på en ullig hud”

Men molnet har därmed långtifrån spelat ut sin roll i konsthistorien. I den postmodernistiska epoken återvänder de med förnyad vitalitet, även nu delvis baserat på en upplevelse av förflyktigande och instabilitet. Så är fallet i Gerhard Richters (f 1932) fotorealistiska moln-målningar av seriell karaktär, och i ännu högre grad i Lars Gustafssons (f 1936) poesi, där molnen ofta kopplas samman med en erfarenhet av det egna jagets flyktigt utbytbara och godtyckliga karaktär:

Snabbt som en framrusande skugga
av ett moln och borta igen.
Och plötsligt mörknar ett
helt annat ställe,
under en annan strand.

Endast från hög höjd
skulle sammanhanget bli tydligt:
I något annat system
rymmer dessa mörka fläckar
oerhörda informationsmängder.

Någon begagnar sjöns yta
till en ytterligt komplicerad kalkyl.

I denna dikt, från samlingen ”Världens tystnad före Bach” (1982), finns samtidigt en öppning mot en transcendentalt religiös närvaro, vilket även är fallet med molnens roll i den unge, i Oslo utbildade svenske konstnären Christopher Rådlund (f 1970). Liksom i Martinsons inledande dikt präglas Rådlunds närmast hyperrealistiska serier med moln av ett humanistiskt patos – detta trots moln-målningarnas brist på människor.

Baudelaires ord i essän ovan om att han ”egendomligt nog () inte en enda gång () inför dessa bländverk av flödighet eller luft klagade över människans frånvaro” är något som man överlag slås av när det gäller molnmotivets uppträdande under de senaste två hundra åren. Till anmärkningsvärt stor del handlar det om ett motiv som även i de mest vetenskapligt motiverade konstnärskapen talar direkt till betraktarnas eller läsarnas känsloliv.