Våren 1921 ställde några kvinnliga konstnärer ut sina alster på Liljevalchs. Utställningen hade arrangerats av Mollie Faustman tillsammans med kollegerna Charlotte Mannheimer och Maj Bring. Kritiken var inte nådig, särskilt inte Albert Engströms förkastelsedom i tidningen Strix: ”Jag besökte häromdagen fruntimmernas utställning hos Lilewalch och något så förskräckligt har jag aldrig sett”, skrev han. Utställningen var en ”en skam för hela kvinnokönet”. Eftersom kvinnorna saknade självkritik borde de förbjudas att ”blamera sig själva och landet” såsom nu skedde.

Engström hoppades dock att vårkänslorna skulle ta överhand hos de målande ”rösträttsägarinnorna”: ”Gå ut och älska, små gryn! Det passar er bättre”, rådde han dem: ”Om ni jagar bort er konstfluga, lär er laga mat och föra hushållsböcker, då kommer vi män med våra starka, av våren inspirerade känslor och gör era liv till en fest. Ni blir gifta hela bunten för att i sinom tid föda sunda barn till världen. Behöver ni sedan lite konst, skall vi karlar måla starka och välgjorda tavlor åt er både för kök och sängkammare.” Engström uttalade sig utifrån en patriarkalt överlägsen position, och könet var helt styrande i hans bedömning. Mer än en recension av de verk som ställts ut är Engströms artikel en plädering för vad han ansåg vara kvinnans rätta uppgift - sköta hushållet och föda barn.

Albert Engströms ord stod visserligen att läsa i en skämttidning, men de kan för den skull inte uppfattas som enbart ett lustigt menat raljerande. De fick heller inte stå oemotsagda. En av utställarna, Mollie Faustman, gick till motangrepp i konsttidskriften Ares. Hon slog fast att konst bör behandlas som konst, oberoende av vem som gjort den: ”Jag skulle också gärna lämna hr E och hans gelikars känslotänkande åt sitt värde, om det inte vore så förbaskat genant detta, att just mitt kära fosterland skall gå främst av alla länder i fråga om manligt hysteri.” Varför är svenska karlar så livrädda för kvinnlig konkurrens att de till och med hotar att göra vårt liv till en fest bara vi slutar måla, undrade hon. Kvinnliga konstnärer klappas faderligt på huvudet så länge de är tillräckligt usla, ”men ve dem om de vill något och kan vad de vill.”

Vem var då denna Mollie Faustman? Ja, hon var definitivt en som både ville något och kunde något. Hon var författare, kåsör, journalist, konstnär och illustratör, med en gedigen konstnärlig utbildning, bland annat studier hos Carl Wilhelmsson på Valand i Göteborg och hos Matisse i Paris. Under många år var hon verksam som uppskattad kåsör i Dagens Nyheter och Idun under signaturen ”Vagabonde”. Kåserierna kom även ut i bokform.

Hon var vidare upphovsman till den populära tecknade serien om Tuttan och Putte, som på 20-talet börjat publiceras på Dagens Nyheters barnsida. Debuten ägde rum redan 1910 med bilderboken ”Malins midsommar”, som i sitt moderna bildspråk bröt ny mark. Hennes mest aktiva verksamhet inföll under åren 1920-1930. På 30-talet utkom två flickböcker, ”Renées dagbok” och ”Renées första plats”, som var före sin tid i sin behandling av skilsmässotemat.

I både konsthistorie- och litteraturhistorieskrivningen har Faustmans insatser behandlats högst summariskt. Eftersom hon arbetat brett och till stor del i icke-kanoniserade genrer såsom barnlitteratur och kåseri har hon hamnat vid sidan av huvudfåran. Men Mollie Faustman (1883- 1966) förtjänar att uppmärksammas. Hennes karriär belyser hur kvinnor under 1900-talets början fick möjlighet att lämna den privata sfären och skaffa sig en position i samhället, något som inte skedde utan kamp och svårigheter.

Hon var dotter till Edvard Faustman, en ”oäkta” son till författaren och journalisten Wendela Hebbe och Aftontidningens Lars Johan Hierta. Edvard Faustman gifte sig med Alma Karsten, den likaså utomäktenskapliga dottern till den rike Stockholmsbagaren Anders Wilhelm Karsten. Faustmans bakgrund var således borgerlig, men ekonomiskt hade hon det inte särskilt väl förspänt.

Faustman kom i sin verksamhet att knyta an till barnets värld. Som konstnär sågs hon som sin tids stora skildrare av barn, vid sidan av Vera Nilsson. Barnet står i centrum även i hennes skrivande, och det får stort utrymme i hennes humoristiska kåserier. Hon är ett tydligt exempel på hur könet vid 1900-talets början blev styrande vid kvinnors val av verksamhet. När kvinnorna började inordnas i samhället innebar det inte alltid att de fick tillträde till männens domäner. I stället skapades för dem områden vid sidan om. Ett sådant område var barnlitteraturen. Att skriva barnböcker var inte alltid så prestigefyllt. Men det var mer accepterat och mindre utmanande att arbeta inom den barnkulturella sfären, som befann sig i gränslandet mellan det privata och det offentliga. I linje med den evangeliska kallelsetanken som var dominerande vid förra sekelskiftet kunde ett arbete inriktat på barn ses som ett utvidgat engagemang för hemmet och barnens uppfostran. Och barnet fick ett stort symbolvärde vid 1900-talets början, då Ellen Key i ”Barnets århundrade” propagerade för alla barns rätt till konst och estetiska upplevelser.

En utmärkt källa för den som vill studera Mollie Faustmans uppväxt är hennes minnesskildring ”Då”, utgiven 1958. Eftertänksamt och utan alla känsloutgjutelser skildrar Faustman där sin barndom och ungdom. Hon ger en bild av föräldrarna, den charmige men slarvige ingenjören Edvard Faustman, en mestadels frånvarande far som försvann tidigt, ”som genom en fallucka”. Modern valde att med sina tre döttrar lämna mannen efter två år i London. Det var inget lätt liv som väntade den ensamma mamman i Stockholm.

Ett visst ekonomiskt stöd gav den förmögne morfadern, men familjen hade, som Faustman framhåller, en ”blygsam ställning till vänster”. Tyckte jag om min far, frågar hon vidare. Nej, svarar hon frankt, men han sysselsatte min fantasi. Faustman solidariserade sig med sin mor som hon beundrade men också tyckte synd om. Borgerliga dygder som disciplin, ordning och skötsamhet var ledstjärnor för den uppfostran som kom henne till del.

En borgerlig flickas främsta uppgift var att göra ett gott parti och bli en god hustru och mor. Alla överdrifter i känslor, gester och tal skulle undvikas, och sentimentalitet var ”pigig”. Att vara anspråkslös och anpasslig var värdefulla egenskaper, medan fåfänga och högmod med lämpliga medel skulle drivas ut ur flickornas sinnen. Faustman skiljer sig från andra både manliga och kvinnliga memoarskrivare i iscensättandet av sitt jag. Hennes särprägel visar sig i hennes starka fokusering på sig själv, på sina egna känslor och upplevelser. Till skillnad från särskilt manliga författare av självbiografier strävar hon inte efter att placera in sig själv i en smickrande miljö. Hon undviker också att nämna vilka berömdheter hon umgicks med eller träffade. Driven av en stark moralisk känsla för ärlighet och rättrådighet ger hon i stället prov på självkritik och självrannsakan.

Sociala aspekter rörande olika samhällsklasser och frågor om rikedom och fattigdom är ett återkommande tema såväl i minnesskildringen som i kåserierna och de två flickböckerna från 30-talet. Faustmans syn på borgarklassen var tveeggad. Den vita mössan som hon såg som ett klassmärke - ”vem som helst, som inte var direkt idiot, kunde ju erövra den, om han bara hade råd att gå i skolan tillräckligt länge”, skrev hon i ”Då”. ”Borgarklassen och vad till den hörde hade blivit mig förhatlig, samtidigt hade jag en viss estetisk motvilja mot de fattiga. Jag hängde faktiskt i luften. Teoretiskt höll jag med arbetarna, i verkligheten skyggade jag för dem.”

När Faustman i början av 1900-talet skickades till London för att där hälsa på några av familjens vänner sökte sig den endast 20-åriga flickan på egen hand till East End. Med skarp iakttagelseförmåga och frän realism beskrev hon vad hon där såg. ”Ett par eländiga stackars ungar som lekte med en död råtta gav mig kväljningar, för inte första gången i mitt liv känner jag mig som en broder som inte tar vara på sin broder, värre än så, som en broder som äcklar sig åt sina bröder.” I ”Renées dagbok” framhåller Renée att det visserligen inte är någon skam att vara fattig men heller inget nöje: ”Jag tycker arv ska bort och pengar med förresten, jag tror, att jag, när jag blir stor, ska bli en sån där bolsjevik.” Det var för sin tid radikala tankar som på detta sätt fördes fram i en flickbok, där politik knappast alls berördes.

Minnesskildringen kan studeras som ett vittnesmål och som en kvinnlig utvecklingsroman om ett kvinnoblivande. Det är då slående hur nära i värderingar och kvinnosyn den ligger såväl den traditionella flickboken som Faustmans egna flickböcker från 30-talet. I minnesskildringen framstår Mollie som en flicka som är mån om att vara till lags, att inte göra mamma ledsen. I undertexten framskymtar dock en självständighetsintrig, en längtan efter pojkrollens frihet och större handlingsutrymme, något som man finner även hos åtskilliga protagonister i flickboken. Både i flickboken om Renée liksom i Faustmans minneskildring spelar drömmen om att bli konstnär stor roll.

För Mollie var det inriktningen på konsten som gjorde henne självständig och fick henne att gå sin egen väg, trots ekonomiska uppoffringar. Konstnärsdrömmen kunde omöjligt förverkligas utan en personlig frigörelse vilken inte lät sig förenas med samhällets och framför allt inte med den egna samhällsklassens krav på anpassning. Både Faustmans mamma och pappa motsatte sig dotterns konstnärsambitioner. Fadern tyckte att hon var ”en dåre” och ansåg att det aldrig funnits ”något målande fruntimmer” av betydelse.

Det talas mycket om utseendet både i minnesskildringen och i flickböckerna. Faustman klagar över den ”fulhet” som var henne och systrarna en tung börda att bära. De uppmanades flitigt att läsa på sina läxor för att få bra betyg, ”för så fula som vi var, måste vi vara duktigare än alla andra för att någonsin kunna få plats och plats det måste man ha när man är en fattig flicka.” Men en dag råkade Mollie få syn på sig själv i en av morföräldrarnas stora speglar. Hon blev glatt överraskad och tänkte: ”Jag är ju inte alls ful, jag ser faktiskt riktigt trevlig ut.” Denna upplevelse blev viktig för Mollie, som fick klart för sig att de vuxna kanske inte alltid talade sanning. Nu kunde hon skaka av sig allt prat om fulhet. I flickboken om Renée förekommer en liknande scen. Renée som tidigare tyckt sig vara oansenlig och grå, blir glatt förvånad över vad hon ser i spegeln, när hon är på fest iförd en ny klänning.

I ”Renées första plats” (1938) förekommer en judisk flicka, Else, (hennes mormor är judinna) som Renée träffar när hon arbetar som guvernant på en herrgård. Den judiska flickan gästar prästfamiljen på orten, medan prästens dotter vistas i Tyskland. Else berättar för Renée om judarnas situation: ”Vet du inte, att judar är mycket illa tålda? Det är värst, förstås, om man är heljude, men det är illa nog, om ens mormor är judinna.”

Renée blir upprörd över vad hon får höra och kan inte förstå hur människor kan tycka att judar skulle vara sämre än andra. Det var ovanligt att på detta sätt beröra judefrågan i ungdomslitteraturen. Men Faustman tog upp en hel del kontroversiella frågor innanför flickbokens glättade pärmar. Redan 1933 hade hon i en intervju varnat för Hitler. Under kriget engagerade hon sig för flyktingarnas situation, efter kriget deltog hon i kampen mot en svensk atombomb, och senare var hon aktiv i Amnesty. Faustman tog livet igenom parti för dem som var i underläge.