Ingen komediförfattare spelas lika flitigt runt om på världens scener som Molière - inte ens Aristofanes. Shakespeares mera stillsamma och meditativa komedier tillhör närmast en annan genre än Molières och Aristofanes teaterstycken, vilka spänner över ett vidare fält, från bullrig fars till vitsig karaktärskomik. Molière och Aristofanes var båda dessutom vassa samtidskritiker - Aristofanes drogs till och med inför rätta för att i sina komedier ha skymfat Athens demokratiska styre men blev, såsom det verkar, frikänd. I likhet med Aristofanes gjorde sig Molière obekväm när han i sina pjäser gisslade hyckleri och inbilskhet.
Molière hade redan 1659 retat parisiska skönandar och avundsjuka konkurrenter med ”De löjliga preciöserna”, men det var efter framförandet av ”Hustruskolan” tre år senare som hans dramatik fördjupades och radikaliserades. Denna pjäs - nu aktuell på Stadsteatern i Stockholm - var hans första lyckade försök med en brett anlagd, metriskt bunden komedi i fem akter.
Pjäsens ekivoka
tvetydigheter och skämtande om den till åren komne Arnolphes rädsla att bli bedragen utmanade rådande moraliska och religiösa föreställningar. Kritikerna tog fasta på komedins, som man menade, osedliga innehåll och beskyllde Molière för att vilja nedvärdera giftermålet som institution och rent av förespråka otrohet. Molière replikerade med att förlöjliga sina kritiker i den korta pjäsen ”Kritiken mot Hustruskolan”, dock utan att direkt gå i svaromål om anklagelserna för omoral.

Ett försök att visa att Molière inte bara vände sig mot svagheter i den rådande moralen utan att det bakom hans giftiga pilar också dolde sig en mera genomtänkt filosofisk ansats, görs av Antony McKenna i en nyligen utkommen bok: Molière, dramaturge libertin (Honoré Champion, 240 s). Enligt McKenna företrädde Molière indirekt en libertinsk filosofi och en kritik av den kristna tron. McKenna distanserar sig därmed mot andra uttolkare, däribland Paul Bénichou, vilka snarare har argumenterat för tolkningen att det inte finns en
väldefinierad, filosofisk, central tanke bakom Molières dramer.
Det som McKenna i sin studie betecknar som libertinskt är inte synonymt med enkel förförelse eller lusttillfredställelse - det var inte Molières primära ambition att plädera för kroppslig njutning, understryker McKenna - den libertinska idén skall förstås som en kritisk inställning till kyrkliga dogmer såsom, bland andra, filosoferna La Mothe Le Vayer och Gassendi formulerade den.
För sin drift med kyrkliga föreställningar blev Molière hårt angripen. I en skrift beskrevs han till exempel som den mest typiske gudsförnekare och libertin som de senaste seklen hade skådat. Han kritiserades dock på felaktiga grunder hävdar McKenna - hade Molières samtida förstått i vilken utsträckning han var fritänkare hade de spärrat in honom i Bastiljen eller kastat honom på bålet.
För att lura sina kritiker dolde Molière sitt egentliga, djärva, budskap bakom den komiska masken men lämnade samtidigt ”nycklar” i texten som tillåter den som hittar dem att rätt
förstå intentionerna bakom dramerna. Utan dessa nycklar löper åskådaren eller läsaren risken att tolka pjäserna som enbart slippriga och mustiga i Rabelais anda.
McKennas tes går längre än tidigare försök att sammanfatta Molières moraliska program, även om den i sina huvuddrag inte är helt ny, liknande tankegångar har till exempel Roger Duchêne framfört i sin stora Molière-biografi från 1998. Enligt McKenna byggde kritiken mot Molière på två missuppfattningar, nämligen att ”Tartuffe” bara är en fräckt frispråkig komedi, utan något ytterligare budskap, samt att Molière identifierade sig med Don Juan i pjäsen med samma namn, och att han, efter denna komedi, inskränkte sig till att författa mindre farliga verk.
Att Tartuffe falskeligen är fromt kristen och gömmer sina libidinösa begär bakom en mask av hycklande tal är naturligtvis uppenbart, mindre uppenbart är kanske McKennas påstående att Don Juan falskeligen är libertin, det vill säga att även han ikläder sig en roll för att dölja sina egoistiska
lustar.
Frågan hur man rätt ska tolka den mångbottnade komedin ”Don Juan” har gett upphov till en lång och snårig diskussion, inte minst Don Juans förändrade uppträdande i femte akten har kommenterats. McKenna menar, för sin del, att Don Juan inte alls liknar en ”riktig” libertin vars uppträdande dikteras av medvetna filosofiska ideal, men väl en av de tillgjorda aristokrater som med sin dyrbara klädsel och eleganta peruker gärna visade upp sig vid hovet. Don Juan spelar således en social roll, det är det som Sganarelle, hans betjänt, talar om när han om Don Juan säger att denne ”gör sig till i tron att det klär honom”. Tartuffe och Don Juan är därför lika mycket bedragare - den ene är falsk i sin kristna tro, den andre i sin filosofiska uppfattning. Den förste använder tron som förklädnad, den andre filosofin. I bägge fallen eftersträvar Molière att blottlägga det bedrägliga uppsåtet och falskspelet. Don Juan blir en variant av Tartuffe för att vi tydligare ska förstå vad Molière egentligen ville säga,
nämligen att religiösa eller filosofiska förklaringar ofta bara döljer falskhet och en oförbätterlig egoism.
Enligt denna tolkning representerar Don Juan således inte Molières libertinska övertygelse, utan det som Pascal och andra kristna tänkare kallade för en ”falsk libertin”, det vill säga en vällusting som prålar med filosofiska principer för att skyla över köttslig lusta. Efter den hårda kritik som den första, och förlorade, versionen av ”Tartuffe” utsattes för 1664, försökte Molière med sin nya pjäs, ”Don Juan”, vara sina kritiker till lags genom att ge dem en bild av libertinen som de kunde känna igen som sin egen. Molières avsikt var således inte, som det ofta hävdats, att ytterligare utmana de kyrkliga auktoriteterna och den traditionella moralen.
McKennas beskrivning av Don Juan som falsk libertin förutsätter dock en snäv definition av vad den libertinska livsstilen innebar, och McKennas försök att begränsa den till en rent filosofisk hållning tar inte hänsyn till viktiga aspekter i själva
pjäsen och hur nya sexuella normer hade vunnit ökad spridning i samhället. Det är visserligen sant att en kritik av kyrkan framfördes av så kallade libertinska filosofer under första hälften av 1600-talet, men umgängesformer och erotiska texter som betonade den fysiska njutningen blev gradvis också mera betydande. Vid sidan av den lärde libertinen framträdde den rent hedonistiske libertinen. Ungefär samtidigt som Molière skrev ”Don Juan”, uppträdde den farlige, men fascinerande, förföraren på scenen i restaurationens England. Den njutningsfilosofi som här kom till uttryck, och som antyds i Molières pjäs, skulle, senare under 1700-talet, fira triumfer i rokokosalongerna, vilket bland annat Laclos ”Farliga förbindelser” är exempel på.
Molière visade även i andra pjäser hur jagets impulser kan döljas under höga, men falska, ideal, som, till exempel, hos Alceste i ”Misantropen”. Denne är en falsk misantrop eftersom hans avvisande uppträdande bara är ett sätt att göra sig mer intressant, och få uppmärksamhet.
Den till synes paradoxala situationen - som Molière ibland har kritiserats för - att Alceste, sin misantropi till trots, är förälskad och angelägen om att vinna social uppskattning försvinner därmed.
Molières pjäser sammanbinds således av en filosofisk grundsyn som gör Arnolphe, Tartuffe, Don Juan, Alceste och andra figurer i komedierna till exempel på ett och samma sociala fenomen.

Molières alternativ till den falske bedragaren är hovets och de mondäna salongernas l”honnête homme (ung. kultiverad herre). L”honnête homme väljer en väg mellan ytterligheterna, han aktar sig för att låta religionen eller filosofin bli en mask. Den moral som l”honnête homme är exempel på, är baserad på la prudence, försiktigheten, såsom La Mothe Le Vayer och Gassendi skisserade den. På det praktiska planet visar sig försiktigheten som återhållsamhet och flärdfrihet, vilket kan jämföras med den grekiska kardinaldygden besinning, sofrosyne. Molières ståndpunkt griper tillbaka på äldre antika tänkare, vilka också
inspirerade de libertinska filosoferna. McKenna ägnar särskild uppmärksamhet åt Lucretius i vars skrift ”Om världsalltet” han finner en viktig källa till Molières moraliska credo.
Man skulle kunna tro att den position som Molière förespråkade var den moderat kristna vägen, en position som Molière själv förfäktade i de skrifter som han riktade till den unge Ludvig XIV med anledning av bråket kring ”Tartuffe”. Molière försvarade sig i dem genom att säga att det som han i denna pjäs brännmärkte inte var något annat än hyckleri, falskhet och godtrogenhet.
Molières verkliga ståndpunkt, förklarar McKenna, finns emellertid i dramerna, inte i hans apologetiska deklarationer. McKenna menar vidare att Molière ändrade taktik i de senare dramerna och att det i dem finns en koppling mellan läkarvetenskapen, såsom Molière framställer den, och teologin, samt att Molière attackerade teologin genom att attackera läkarvetenskapen. Medicin och teologi är två former av bedrägeri som utnyttjar folks godtrogenhet, vidskepelse
och rädsla för döden. Molières aversion mot läkarvetenskapen är bekant. Ludvig XIV frågade honom en gång om inte också han kallade på läkare när blev sjuk, Molière svarade att han visst gjorde det men att hans tillfrisknande berodde på att han struntade i deras instruktioner.

Redan i ”Don Juan” hade det varit tal om huvudpersonen som ”hädisk” med avseende på läkarvetenskapen, ett uttalande som McKenna tar som för intäkt för en dold kritik av kyrkan bakom framställningen av läkarvetenskapens galenskaper. ”L”Amour médecin” är dessutom den första pjäs som Molières skådespelartrupp framförde efter det spelförbud som drabbade ”Don Juan”. När pjäsen har premiär i september 1665 rasar striden mellan jansenister och jesuiter som hetast. I denna kraftmätning försvarade jansenisterna traditionen från Augustinus, jesuiterna, å sin sida, representerade en linje mera anpassad till det moderna livets krav. Hos Molière är Alceste jansenisten, Tartuffe jesuiten. Jansenismens och jesuitordens respektive moraliska
program uppfattades av Molière, enligt McKenna, som lika förkastliga för att bota själsliga åkommor som de två vanligaste behandlingsmetoderna för att bota kroppsliga åkommor, det vill säga åderlåtning och lavemang.
I ”Den inbillade sjuke” talas det betecknande nog inte om santé (hälsa) men, istället, om salut (frälsning) och det är den kristne som ska förstås som den inbillade sjuke. Béralde, den ”sjuke” Argans bror, påstår att ”det inte finns något så löjligt som en person som vill försöka bota en annan” - ett påstående som verkar obegripligt, ty vad är mindre löjligt, frågar sig McKenna, än en person som bryr sig om en annan persons hälsa? Utsagan ska däremot förstås som att det är löjligt att vilja trygga en annan persons andliga frälsning - Molière slår mot läkaren, men det är prästen han siktar på.
Den allegoriska förbindelsen mellan medicin och teologi uppfattades dock inte av Molières belackare och så länge som de trodde att han attackerade läkarvetenskapen i sina pjäser, brydde de sig inte om
att närmare undersöka satirens rätta natur.
Diskussionen och debatten kring Molières rollgestalter visar i hur hög grad de engagerar. Det är mycket enklare att på scenen teckna tragiska hjältar med höga ideal långt från verkligheten - låter Molière Dorante i ”Kritiken av Hustruskolan” säga - än att på ett komiskt sätt framställa vanliga människors fel och brister, vilka måste tecknas såsom de verkligen är ty publiken kräver att kunna känna igen dem. Tartuffe och Don Juan är i sin tragisk-komiska gestaltning sanna figurer som avslöjar något viktigt om människans natur. Det är ett bevis på Molières geni att han kunde slita av dem masken - även om han själv kanske dolde sin filosofiska agenda bakom komikerns skrattande mask.