Ryszard Kapuscinski lärde jag känna i Warszawa under general Jaruzelskis undantagstillstånd (stan wojenny) i Polen. Första gången hade vi stämt möte vid den okände soldatens grav och gick sedan tvärs över Plac Zwyciestwa till hotell Europeijski där vi under en nästan fem timmar lång lunch drack ur en hel flaska vodka och hann börja om med förrätten – en råbiff med sardin – innan vi ansåg oss färdiga.

Det var början till en tjugofemårig vänskap.

Förutsättningarna för den var goda. Vi var båda stolta över våra erfarenheter som utrikeskorrespondenter. Vi uppfattade dem som journalistikens aristokrati, ett i bästa mening ensamt jobb med större friheter än något annat i branschen; i Ryszards fall hade det dessutom givit honom möjlighet att i åratal skriva utan större inblandning från censurens sida. I den tidens Polen, trots mindre censur än på annat håll i Östeuropa, hade det inte varit oviktigt.

Vid tiden för vår lunch hade Ryszard Kapuscinski börjat bli berömd som författare, också utanför Polen. Hans bok om kejsar Haile Selassies Etiopien hade översatts till engelska och inte minst i Amerika blivit en stor framgång. Den bok som i Polen lästs som en aesopisk parabel över det realsocialistiska Polen hade i Amerika funnit läsare som var mer intresserade av vad som stod på än mellan raderna. Just i Amerika skulle Ryszard göra sina första erfarenheter med den mycket amerikanska varianten av en positivistisk livshållning. Varje gång han framträdde tillsammans med sin bok ställde sig någon – ibland flera – upp och ville ha svar på ständigt samma fråga: ”is it true or not?”

Ryszard, långt mer traditionen från Goethes ”Dichtung und Wahrheit” förbunden än torr anglosaxisk saklighet, försökte till en början ge frågan en filosofisk vändning. Men det dög inte. I Amerika ville man ha ett entydigt svar på just denna fråga och nöjde sig inte med betraktelser som verkade sudda ut gränserna mellan dikt och sanning. Ett sådant Etiopien intresserade inte amerikanerna och mycket snart insåg Ryszard att hans bok skulle försvinna från bestsellerlistor och ur bokhandlarnas skyltfönster om han inte hävdade att allt som stod i den stämde till punkt och pricka. Alltså gjorde han det.

Jag däremot trodde aldrig på det. Jag brukade också påpeka det för honom och varje gång gjorde det honom upprörd, nästan förtvivlad, så att han varje gång lade ner mycket tid på att försöka övertyga mig om att allting verkligen stämde till punkt och pricka, precis så som han beskrivit det, dock utan att lyckas. Ändå visste han att min misstro var menad som beröm: med all respekt för allt som i denna lysande reportagebok verkligen låter sig dokumenteras, så är det ändå vad som inte ryms innanför dokumentens och faktas konturer som gör den till konst. Konsten förmår inte återskapa livet och världen; att göra det överstiger mänsklig förmåga. Människan kan inte vara gudens eller demiurgens jämlike. Konsten måste därför nöja sig med något långt blygsammare, med att karikera, stilisera eller poetisera, med att lyfta fram detaljer eller gräva upp fragment, med att hålla till godo med ögonblick och flyktiga förnimmelser.

I princip var väl Ryszard av (ungefär) samma uppfattning: av all konst höll vi livskonsten för den främsta, följd av tonkonsten medan bild- och skrivkonsterna hamnade ganska långt ner på vår lista. Jag ville gärna placera kokkonsten alldeles efter livskonsten, men det gick Ryszard inte med på. Någon gourmet var han inte; ett långt liv som reporter hade lärt honom att äta precis vad som helst för att ha något i magen, dessutom att alltid ha salt och några sockerbitar med sig i byxfickan.

Fakta eller fiktion? Eller kanske faction? Dessa ganska ofruktbara frågeställningar skulle förfölja honom under hela hans författarskap och genom sina amerikanska erfarenheter hade han tidigt valt sida. Denna stränga åtskillnad av fakta och fiktion ansåg han sig göra i namn av en autenticitet som i och för sig kan diskuteras, men som jag menar inte gjorde hans verk – detta vad han ändå faktiskt (sic) skrev – full rättvisa. Vad han skrev var långt bättre än vad han hade att säga om det. Till en del var det oundvikligt. Han ville ha erkännande i nivå med mer ”skönlitterära” författare och han ville ha det genom en uppvärdering av sin egen litterära genre.

Med sin betoning av fakta ville han samtidigt angripa dem som hävdade att han helt enkelt ljög. Ty de fanns, och de var ibland farliga. Anhängare till Haile Selassie i exil var upprörda över vad han skrivit om Etiopien. För egen del hade de redan besvarat de amerikanska läsarnas fråga: vad Ryszard Kapuscinski skrivit var inte sant, och vad som i det positivistiska Amerika kanske hade kunnat få passera som fiktion var för dem oförlåtlig lögn. De hotade honom till livet och hans försvar var också här att ställa sig på faktas sida.

Vad Ryszard ägnade sig åt var ofta mycket farligt. Under sina resor drog han på sig svåra och ibland kuriösa sjukdomar. Jag minns hur han en gång oavbrutet klöste sin armbåge (var det den högra?). En tropisk fluga hade där lagt sina ägg under huden; det var omöjligt att bli av med dem, ur armbågen flög ständigt nya flugor ut ur kroppen. Han var förtvivlad och hade sökt vård mot äggen i Schweiz. Efteråt såg jag fler flugor än vanligt på väggarna i rummet. Men människor är ändå farligare än insekter. Latinamerika, Asien och framför allt Afrika var ju hans arbetsfält och detta vid en tid då denna ”tredje värld” befann sig i uppbrott, ibland i kaos. Oftare än han själv hade önskat blev han till krigs- eller frontreporter.

Det var inte så mycket nyfikenheten som drev honom, inte heller önskan att i marginalen vara med och förbättra världen, snarare att som sin store förebild Herodotos kunna ta på sig rollen som förmedlare och krönikör. Som stora upptäcktsresanden förberedde han sig ytterst noga inför varje resa, samlade på sig ett helt litet husbibliotek som kunde innehålla skrifter om allt från termiter och kannibalism till förhistoriska bevattningssystem; och allt blev läst. Först därefter gav han sig iväg. Och som alla stora reportrar var han helst slightly out of tune, helst på plats kort efter att någonting hänt eller alldeles innan det skulle hända. Vad som i det senare fallet kunde se ut som talang eller intuition – och som ofta också var det – hade ändå mest av allt med just grundliga förberedelser att göra, alltså med hans arkiv- och biblioteksarbete. Ty denne ofrivillige äventyrare var också en kontorsarbetare eller kopist som vi möter dem hos Gogol eller Kafka.

I hans böcker och reportage finns också hans egen vardag som författare och reporter beskriven. Den lät sig inte skiljas från hans verk. Som korrespondent från det fattiga Polen arbetade han under helt andra villkor än sina kollegor från väst, utan kontanter på fickan, utan förbokade rum på dyra hotell, utan tolkar eller hyrbilar. Han liftade. Eller stoppade en buss. Det hände att han fick ta sig fram till fots. Han sov utomhus eller på platser där han var den ende vite mannen. Men på detta sätt blev han inte bara en del av sitt eget verk utan skaffade sig ett perspektiv som mer liknade den betraktades än korrespondentens. Denna vardag kunde på ett nära nog tragikomiskt sätt bestämma form och innehåll hos hans verk. Hans stil utformades bokstavligen av de pengar som inte fanns (Ernest Hemingway gick som ung reporter igenom samma stränga skola). Långa telefonsamtal eller telexrapporter hade Ryszard inte råd med; varje struket ord innebar en förstärkning av den polska statskassan, och så utvecklades detta språk med sina korta, direkta och enkla meningar, men som rymmer ett överflöd av reflekterad information utan att läsaren förstår hur det är möjligt. Denna saklighet besitter samtidigt en poetisk skimrande underström; den som tvivlar, behöver bara ta fram ”En dag till att leva” ur bokhyllan och läsa skildringen om hur Angolas huvudstad Luanda sakta töms och dör ut när Unita-rebellerna, med sydafrikanskt understöd, närmar sig staden. Jag vill gärna träffa den positivist som efter att ha läst detta kapitel fortfarande vill hävda att det surrealistiska och otroliga låter sig separeras från verkligheten som vore den en sås som skurit sig.

Ryszard Kapuscinski var i allt väsentligt en autodidakt. Det är ingen dålig utgångspunkt för en journalist eller författare. Han trodde egentligen bara på vad han sett med egna ögon och hört med egna öron, och trodde han på något utöver detta ville han helst ha det kontrollerat med hjälp av just egna ögon och öron. Det betydde först och främst att vara på plats. En stor del av hans litterära arbete bestod av logistik, att ta sig fram till otillgängliga platser och personer som ingen vill träffa. När den magnifike tråkmånsen V S Naipaul fick Nobelpriset i litteratur anade väl Ryszard att han själv därefter aldrig skulle få det och det smärtade honom, jag tror mer än han öppet ville medge. Men mest av allt smärtade det honom att priset gått till en travel writer i de lackskor han själv aldrig ägt. Hans bästa böcker är präglade just av hans egen närvaro, av det al fresco-måleri på plats som genom sin stora precision i långa stycken kan användas som material till vetenskaplig historieskrivning. Ryszard Kapuscinski hade ju själv varit där: han visste inte bara vad som hänt utan också sådant som ingen historieskrivning klarar sig utan, att premiärministern stått till vänster och inte till höger om den som skulle störta honom, att skyfallet börjat först på eftermiddagen, inte redan på förmiddagen.

Sådant höll Ryszard reda på i sina notisböcker, fyllda också med reflektioner och Lesefrüchte, och fortlöpande utgivna som böcker under titeln ”Lapidarium”. I dem erbjuds en lika blandad som rörande läsning, förtätade små natur- eller stadsbeskrivningar (Ryszard var också en hygglig poet), citat, en och annan djupsinnig reflektion, samt en hel del banaliteter där han ägnar sig åt att uppfinna hjulet igen. Ty Ryszard var en äkta autodidakt. Han kunde förbluffa med utläggningar om självklarheter som han dock presenterade med en sådan entusiasm och karismatisk iver att man började känna sig osäker på om det man trodde var alldeles självklart verkligen hade varit det innan man fått det förklarat av just honom. Alla hans böcker har från och till transportsträckor där han ägnar sig åt inventering av fakta, ganska sövande och ibland onödiga sådana, men där hans uppenbara förtjusning inför så mycket vetande på en gång gör att läsaren förlåter honom.

Men ännu viktigare var att han ägde autodidaktens finaste egenskap: det mod – eller den grad av obildning – som får honom att ställa de frågor vi andra inte vågar ställa. Dessa frågor är ofta obekväma, ibland smärtsamma, men de är alltid mycket enkla. Ryszard Kapuscinski ställde ideligen de enkla frågor som så ofta skyms av systematisk, akademisk bildning, och han gjorde det utan att låta dem förföra till enkla svar. Hans frågor mynnar ut inte i svar eller påståenden utan nästan alltid i beskrivningar.

Ryszard Kapuscinski väckte utan undantag allas förtroende. Det var en del av hans konst. Han var en stor charmör, alltid i ögonhöjd med de människor han talade med och beskrev, och hans ögon tindrade. Det varma och många gånger bokstavligen avväpnande leendet lämnade sällan hans ansikte. En hel del av detta var förstås också mask; det var metod, något jag här konstaterar med stor beundran. Men under masken var hans blick kyligt observerande och bakom det hjärtliga leendet strävade han omutligt och ibland hänsynslöst efter vad han föresatt sig att uppnå. I detta fanns dock inget falskt eller bakslugt. I det röjde sig bara den store reportern och författaren.