Moderniteten hade status av religion i Kappaland, vilket inte var så konstigt eftersom landet genomgått en snabb utveckling och blivit nästan som alla andra vid 1900- talets början. Företagsamheten blomstrade, men det fanns också ett växande missnöje bland arbetarna. Konstnärer och intellektuella hängav sig åt allt nytt, vilket givetvis mötte starkt motstånd från traditionalister. Politikerna käbblade och i bakgrunden anade man mörkare ting, upprustning och krigiska stämningar.
Helt säker på sanningshalten i skildringen av Kappaland kan man förstås inte vara eftersom uppgiftslämnaren, patient 23, satt inspärrad på ett japanskt mentalsjukhus vid mitten av 20-talet. Han förefaller vara den enda som inte bara stött på en kappa – som enligt folktron är sköldpaddsliknande och inte alldeles ofarlig för människor – utan till och med levt en längre tid bland dessa varelser. Han lärde sig språket och fick god inblick i förhållandena. Återkomsten blev dock en svår påfrestning för mannens psyke, trots de uppenbara likheterna mellan Kappaland och Japan.
Akutagawa Ryunosuke gav ut sin korta berättelse ”Kappa” i början av 1927, samma år som han satte slutgiltig punkt för allt. Romanen, vars engelska översättning nu har återutgivits, ger i allegorisk form en bild av det moderna Japan, dess utveckling och dess motsättningar, betraktat genom den sjuke berättarens visioner av Kappaland. Det hela är underhållande och intelligent, men läst med tillgång till facit framstår ”Kappa” som en betydligt allvarligare historia än den ytligt ter sig vara. Författaren led själv av svåra psykiska problem och uttryckte i ett postumt publicerat manuskript en önskan om att någon skulle vara så vänlig att strypa honom i sömnen. Han fick lösa det för egen hand. Vid sin död var han endast 35 år gammal, men redan under sin korta livstid betraktades han som en av den moderna japanska litteraturens främsta.
När Akutagawa skrev om kappas sällsamt välbekanta tillvaro hade Japan genomgått ett halvt sekel av industrialisering och ekonomisk utveckling, med åtföljande förändring av levnadsförhållanden och kultur. I det moderna genombrottets spår följde modernismen och influenserna kom från avantgardister som flockades i de europeiska metropolerna, med Paris som starkaste magnet. Dit sökte sig även en och annan japansk konstnär och intellektuell, men det var inte nödvändigt att befinna sig på plats eftersom allt ändå nådde Tokyo utan större fördröjning. Kultureliten läste ofta engelska, tyska och franska texter i original och åtskilligt kom i japansk översättning. Det fanns mängder av litterära tidskrifter, men även mer allmänna publikationer med stora upplagor intresserade sig för det nya, utländskt såväl som inhemskt.
För den som vill skaffa sig en inblick i den japanska utvecklingen under början av förra århundradet finns det rikligt med litteratur på engelska att tillgå. Framför allt vid amerikanska universitet har intresset för perioden varit ökande under senare år och det har publicerats utmärkta studier om det mesta. Åtskilligt har skrivits om olika aspekter av den moderna japanska litteraturen och det går att finna översättningar av många större och mindre litterära verk från denna kreativa guldålder.
Ett aningen överraskande exempel på den modernistiskt influerade berättarkonsten är den unge Kawabata Yasunaris berättelser från Tokyos nöjeskvarter, utgivna i engelsk översättning som ”The Scarlet Gang of Asakusa” (2005). När det sent i livet blev dags för honom att motta Nobelpriset framstod han som en traditionsbevarande prosaist med poetisk lyskraft, men i ungdomsverket om Asakusas skymningsliv, först publicerat i följetongsform 1930, råder inga haikustämningar. Detta är flanörlitteratur på gränsen mellan reportage och underhållning, skapad med ett och annat litterärt grepp av modernt snitt. Kawabata bodde själv i den stadsdel han berättar så levande om och han vandrade dagligen, och nattligen, genom den i jakt på stoff. Han hade bestämt sig för att bli författare och föredrog gatans omväxlande liv i stället för universitetets föreläsningssalar.
Några år innan berättelserna från Asakusa kom i tryck hade Kawabata blivit erbjuden att skriva manus till en film, vilket han också gjorde. Detta tidens mest moderna medium hade ännu inte fått egen röst så arbetet bestod i att författa ett synopsis, inte i att skriva dialoger. Filmen, regisserad av Kinugasa Teinosuke, visades på biograferna, men betraktades senare som förlorad, tills den plötsligt återfanns i början av 70-talet. Hur den unge författaren löste uppgiften kan man läsa sig till i ”Modanizumu: modernist fiction from Japan 1913–1938” (2008), en antologi sammanställd av William Tyler, som även har översatt flera av texterna. Med sin uppställning av korta scenangivelser i stolpform ter sig Kawabatas text, med interiörer från ett mentalsjukhus, som än mer modernistisk än den var avsedd att vara.
En rapport från Tokyos nöjesliv, liknande det Kawabata beskrev i historierna från Asakusa, finner man i den långa novellen ”A Tale of Trouble from the Bar Roulette”, skriven av Tachibana Sotoo. Titeln anger rätt väl vad det hela rör sig om. Berättaren har gjort misstaget att öppna en bar tillsammans med holländaren Karl Richter och den uppsluppna historien handlar om deras vedermödor i krogsvängen. Sämre kompanjoner får man leta efter. Allt som kan gå snett gör det. Under deras hopplösa slit med att få verksamheten att gå runt kan man skymta en del av den moderna värld där de dråpliga incidenterna utspelar sig. Tyler pekar i sin introduktion på två teman – det kosmopolitiska och det kommersiella. Affärskumpanen Richter är inte den enda utlänningen i stan och deras etablissemang har hård konkurrens.
Det kan också vara värt att notera förekomsten av en del kvinnor som får betraktas som tillhörande en variant av the modern girl – som i japansk form blir till modan garu eller, helt kort, moga. Hon kan ses som lillasyster, eller rentav dotter, till ”den nya kvinnan”, hon som klev ut i offentligheten kring sekelskiftet och banade vägen för en mer självständig och frigjord moga, modernt klädd och med kortklippt hår, som blev en mediebegivenhet att exploatera. Hon förekom som ämne för sensationshistorier och blev även konsument av tidskrifter som vände sig direkt till henne. Samtidigt var hon också en modern människa som inte gick att hålla tillbaka eller kontrollera. På Bar Roulette får hon främst spela rollen av barflicka och den är inte helt smickrande. Å andra sidan framstår de båda ägarna, som anställer och sparkar servitriser på löpande band, i betydligt sämre dager.
Det fanns en manlig motsvarighet till modan garu, men denne modan boi, eller mobo, tilldrog sig inte riktigt lika mycket uppmärksamhet, även om de japanska männen till exempel var mycket snabbare än kvinnorna när det gällde att byta om till västerländsk klädsel. En företrädesvis manlig historia tycks den japanska versionen av modernism ha varit, om man skall döma efter urvalet i Tylers antologi. Antalet skrivande kvinnor var utan tvivel betydligt mindre, men något kan det spela in hur modernismen definieras. Det finns en tendens att betrakta mäns skapande som mer banbrytande och kvinnors som mer konventionellt.
Om modernismen har det skrivits mycket, men tonvikten har legat på de europeiska strömningarna. Tyler hävdar att de flesta experter på japansk litteratur har tenderat att bortse från modernismens betydelse på grund av alltför snävt uppdragna gränser. Modanizumu, som den japanska termen lyder, lånades in som begrepp först under 20-talet, men fenomenet fanns redan tidigare. När Taishoperioden inleds 1912 innebär det att en tid av liberala reformer tar vid. Under den föregående Meijiepoken hade visserligen en omfattande modernisering av Japan ägt rum, men det var först under Taisho som det moderna bröt igenom på bred front och moderniteten blev en kraft som tillfälligt trängde undan ett mer paternalistiskt samhällsideal. Taisho blev den japanska motsvarigheten till ”det glada 20-talet” med demokratisering och progressiva idéer, populärkultur och underhållning. Ett nytt avantgarde framträdde som modernistiskt, inte bara modernt.
Bidragen i ”Modanizumu” utmärks inte av långt drivna formexperiment, men det finns en strävan bort från realism och naturalism och man finner metafiktiva inslag och en lekfull ton i många texter. Här finns också exempel på ett slags lågmodernism, som i Edogawa Rampos berättelser, inspirerade av Poe och tidiga detektivhistorier. Akutagawa är inte representerad i urvalet, men ett citat ur ”Kappa” återfinns över Tylers introduktion till volymen. Ändå dyker han upp, men i postum skepnad som gestalt i Ito Seis ”Streets of Fiendish Ghosts”, en långnovell där författaren låter honom diskutera litteratur med en avliden kollega. Den publiceras tio år efter Akutagawas död och under den tiden har mycket hunnit ske. Till den litterära debatt som novellen var ett inlägg i bidrog Ito Sei dessutom genom att medverka till en av de båda översättningar av Joyces ”Ulysses” som kom ut på japanska.
Även under 30-talet frodades nöjeslivet och alltfler moga syntes i stadsvimlet. Tidningarna skrev om den senaste trenden inom populärkulturen, ero gurononsensu, en japanisering i kortform av erotic grotesque nonsense. Den mer elitära varianten av modanizumu fortsatte att utvecklas och Tyler sätter inte slutpunkten för sitt texturval förrän 1938. Samhällsklimatet ändrades dock när Showaepoken 1926 tog vid efter Taisho. Antimodernistiska strömningar började göra sig gällande på bred front och deras budskap formuleras i uppmaningen att ”återvända till Japan”. Det kosmopolitiska betraktades som dekadent och individuell frihet uppfattades som ett hot mot samhällsgemenskapen. Företrädare för en nyromantik pläderade för vad man ansåg vara de traditionella japanska värdena, renhet och skönhet. Detta estetiska ideal gav kulturell näring åt fascismen, som utvecklades till statsbärande ideologi. Motståndare till denna ultranationalistiska reaktion råkade ofta illa ut. Politiska attentat och mord blev allt vanligare.
Hur det politiska speglades på olika sätt i modernisternas texter ger Tyler exempel på i volymens sista del. Här finner man bland annat Tanizaki Junichiros novell ”The Censor”, från 1921. Den återger ett fiktivt samtal mellan en författare och en statlig censor som kräver revidering av ett litterärt arbete. Författaren ger sig in i en diskussion om vad som behöver ändras, men inser att inget kommer att finnas kvar när de nått slutet av samtalet. Tanizaki hade själv en del problem med censuren, som existerade även under de mer liberala åren, men främst av sexualmoraliska skäl. Risken för myndighetsingripande ökade påtagligt under Showa. Det tidskriftsnummer som 1938 innehöll den avslutande novellen i ”Modanizumu”, Ishikawa Juns ”Mars’ Song”, drogs in och i rättegången som följde dömdes både författaren och den ansvarige redaktören till höga böter. Tidskriften drabbades dessutom av tillfälligt utgivningsförbud.
Tyler har gjort en utomordentlig insats för att presentera denna ofta förbisedda litterära modanizumu. Hans generöst tilltagna urvalsvolym, försedd med informativa introduktionstexter, klargör väl hur den japanska modernismen formulerades litterärt under de decennier som det kulturella avantgardet verkade i samklang med det större moderna projekt som väckte både hopp och hat.
Karl Steinick är frilansskribent.
