Det finns i dag en påfallande upptagenhet med moderna ruiner som tar sig uttryck i bildkonst, film, fotogallerier på webben, litteratur och välbesökta ruinplatser. Det finns också en omfattande utgivning av böcker fyllda med estetiska foton av övergivna 1900-talsmiljöer stadda i olika stadier av förfall. Fotona anses inte sällan tala för sig själva.
I Sverige är Jan Jörnmarks böcker om ”Övergivna platser” (2007 och 2008) genrens mest kända och publikt framgångsrika. Han har även en populär webbsida och hans bilder har gett upphov till såväl fotoutställningar som radio- och tv-program. Jörnmark arbetar med både bild och text och som ekonomhistoriker lyckas han övertygande visa hur den ”stora” och den ”lilla” historien hänger samman, hur globala konjunkturer får konsekvenser för det enskilda lokalsamhället och människorna som lever där. Att de platser han uppmärksammar övergivits är som regel ett resultat av något som bestämdes eller inträffade någon helt annanstans. Som generellt fenomen är sådana beroendeförhållanden välkända, men Jörnsmarks bilder av dess materiella uttryck tillför en effektfull dimension av fysisk verklighet. I Kulturradion i P1 beskrevs Jörnmarks första bok träffande som ”en fascinerande samtidsarkeologisk undersökning av det snabbt förgångna – fabriker, miljonprogram, sommarland”.
Även internationellt finns det gott om exempel på böcker som vänder sig till en bred publik och som med hjälp av suggestiva foton förmedlar bilden av en modernitet i ruin. Böckerna har ofta en påkostad form och talande titlar som till exempel ”Beauty in decay, dead tech. A guide to the archaeology of tomorrow, deathopia” och ”Unquit ruin. A photographic excavation”. Vissa behandlar en enskild byggnad, stad eller land medan andra rör sig över såväl nationsgränser som mellan kontinenter. Som framgår av boktitlarna associerar författarna gärna sitt utforskande till arkeologi och utgrävningar.
Den akademiska forskningen visar också ett starkt intresse för 1900-talets ruiner och använder sig av foton för att förmedla deras särskilda atmosfär. Ett exempel är kulturgeografen Tim Edensors kartläggning och initierade diskussion av brittiska industrimiljöer i ”Industrial ruins. Space, aesthetics and materiality” (2005). Ett annat exempel är den tankeväckande undersökning av lämningarna efter det sovjetiska gruvsamhället Pyramiden på Svalbard i norra Ishavet som den norska fotografen Elin Andreassen och arkeologerna Hein B Bjerk och Bjørnar Olsen redovisar i boken ”Persistent memories” (2010). Olsen leder också det internationella forskningsprojektet ”Ruin memories. Materiality, aesthetics, and the archaeology of the recent past”.
Frågan är hur vi ska förstå detta stora intresse för moderna ruiner. Är det endast ett uttryck för en klassisk ruinromantik som nu projiceras på mer sentida lämningar helt enkelt därför att dessa nu hunnit bli ruiner? Eller är det någonting mer?
Arkeologer har unika kunskaper om hur tiden och tidens gång materialiserar sig i människors livsvärld, men arkeologins relation till ruiner är långt ifrån okomplicerad. Den finlandssvenske författaren Göran Schildt har diskuterat detta i ”Ikaros hav” (1957): ”Nu är det ett faktum att arkeologerna och ruinerna på sätt och vis är fiender. Arkeologen ser i ruinen bara det den var före den blev ruin, han vill utforska byggnadens praktiska uppgift och han gör vad han kan för att konservera det han påträffar, lyfta de av tiden illa medfarna resterna ur tiden, så att de inte ytterligare fördärvas.”
Schildt uttrycker en viss förståelse för denna inställning ur historieforskningens synpunkt, men konstaterar: ”Ur den särskilda synvinkel som kunde kallas den poetiska eller levnadsfilosofiska är all konservering en förlust, därför att den berövar ruinen dess väsentligaste drag, relationen till tiden. Kan någonting ge oss ett mera levande begrepp om tidens egenartade dimension och om vår egen plats i sammanhanget än dessa vrakspillror”.
När det gäller sådana lämningar från det antika Grekland eller Rom som Schildt åsyftar uppfattar de flesta av oss deras ruin som ett normaltillstånd. Tidens tand har satt sitt avtryck och lämnat efter sig hoprasade tempel och fallna kolonner. Vi känner inte av egen erfarenhet byggnadsverkens ursprungliga form och om de plötsligt återuppstod i sin forna glans är det högst osäkert om de skulle motsvara våra klassiska ideal. Kanske skulle vi bli besvikna över deras grälla färgsättning och avsaknaden av fri rymd.
Med moderna ruiner förhåller det sig annorlunda. Även om vi saknar egna erfarenheter från många sentida miljöer är vi ändå välbekanta med dess allmänna former. Vi vet på ett ungefär hur 1900-talets industrier, bostadsområden eller nöjesparker fysiskt gestaltar sig och vi förstår i stora drag hur de använts. Med igenkännandet följer en känsla av närhet. När vi så möter dessa miljöer i ett tillstånd av ruin eller stadda i ett långsamt förfall blir vi berörda på ett annat och mer personligt sätt än i mötet med antika ruiner.
För kulturmiljövården har det visat sig svårt att hantera moderna ruiner och andra sentida lämningar vars främsta kvalitet just är deras tillstånd av pågående förfall. En gammal bilskrot på en mosse utanför Tingsryd i Småland utgör ett illustrativt exempel. Bilskroten lockar varje år flera tusen besökare som kommer dit för att beskåda ett drygt hundratal bilvrak från 1930- till 70-talet som befinner sig i olika stadier av nedbrytning. Bland besökarna finns det givetvis åtskilliga nostalgiska bilentusiaster som sakkunnigt noterar märken och årsmodeller. Men det som lockar flertalet människor att närmast vallfärda till platsen är det pågående sönderfallet.
Att bilvraken inte är äldre än att många besökare har egna minnen från när modellerna var nya, eller åtminstone fortfarande rullade omkring ute på vägarna ökar fascinationen för deras nuvarande tillstånd. Det som alldeles nyss var välvårdade statusobjekt och snabba fortskaffningsmedel håller nu stilla och tyst på att återerövras av naturen. Bilkyrkogården upplevs i nära nog andliga termer. Sönderrostade, med tomt gapande lyktor och med träd som tränger sig genom karossplåten väcker bilvraken minnen och tankar. Det är som om tingens öde får oss att begrunda vårt eget.
Skillnaden mellan det som alldeles nyss var nytt och modernt och det som nu långsamt sönderfaller framför våra ögon är också temat för kalendern ”Abandoned autos” som årligen ges ut i USA. I den blandas estetiska foton av rostiga bilvrak i natursköna omgivningar med reklamannonser från den tid då bilmodellerna var nya. Mötet mellan den framtidsoptimism som annonserna andas och dagens materiella rester väcker många tankar. Hur mycket har inte förändrats på några få år? Före och efter-temat påminner oss om att också det varande kommer att bli förflutet. Hur kommer vi då att se tillbaka på det som är nu? Vad kommer att framstå som viktigt och vad kommer ha visat sig sakna betydelse? Att reflektera över detta kan ändra våra livsval och i så fall blir också framtiden annorlunda.
I slutet av det förra årtusendet blev så den gamla bilskroten utanför Tingsryd föremål för en antikvarisk strid. Skulle bilvraken betraktas som en nedskräpning av naturen och därför forslas bort som skrot eller skulle de få ligga kvar på platsen och skyddas som ett kulturminne. Den ansvariga länsantikvarien slog i en intervju i Riksantikvarieämbetets nyhetsmagasin Tidevarv (1999) fast: ”Vår uppgift är ju att stoppa förfallet, att rädda platsen från förgänglighet. Ska man bevara skroten så är det självklart att man måste låsa förfallet.”
Det föreslagna villkoret för att skydda bilskroten var således att stoppa just den process – det opåverkade sönderfallet – som kännetecknar platsen och som fascinerar de många besökarna. Vi påminns om Schildts ord om konservering som en förlust och något som berövar tingen dess relation till tiden. Länsantikvariens inställning vittnar om ett slags evighetsperspektiv som inte är ovanligt inom kulturmiljövården; tidens gång och materiens nedbrytning ska inte få synas, i stället försöker man frysa ett tillstånd och stoppa tiden. Alla sådana försök är givetvis dömda att misslyckas.
Frågan om bilskrotens framtid löstes till slut genom att kommunen för en symbolisk summa arrenderar den berörda marken för användning som ”veterankarossanläggning”. Ärendet kunde således inte lösas med mindre än att det svenska språket begåvades (?) med ett nytt ord.
En modernitet i ruin framstår som en slags självmotsägelse. Det moderna förväntas per definition representera det nya och framtidsinriktade, inte det daterade och redan förfallna. Ingenting blir visserligen så fort omodernt som det mest moderna men därifrån är steget långt, föreställer vi oss, till ruin och förfall. Kanske har vi inte riktigt ord för att beskriva en modernitet i detta tillstånd och kanske är det därför foton fått en så stor plats i det samtida ruinintresset. Med sin föreställda autenticitet tar fotot vid där orden inte räcker till.
Den tyske filosofen Edmund Husserl menar att vi för att förstå ett tings väsen måste betrakta det ur många olika perspektiv, i olika ljus och på olika avstånd. Tinget avtecknar sig då i vad Husserl benämner skilda avskuggningar. Kanske hänger vår upptagenhet med moderna ruiner samman med att de förmedlar en annan bild, en annan avskuggning, av själva moderniteten. Till skillnad mot antikens ruiner förväntar vi oss inte att möta miljöer från vår egen livstid i ett ruinerat tillstånd, i varje fall inte med mindre än att de varit utsatta för krig eller katastrof eller åtminstone grav vanskötsel. För oss ter sig den moderna ruinen som ett undantag. När vi så med egna ögon varseblir ruineringens fulla omfattning krackelerar vår bild av moderniteten.
I ruinform sällar sig modernitetens materiella kvarlåtenskap till historiens övriga lämningar. Spåren från detta nära förflutna ter sig inte sällan märkligt tidslösa. I många fall skulle de lika gärna kunna höra till en uråldrig civilisation. För att utforska vår relation till denna sammansatta förflutenhet är den kronologiskt strukturerade historien inte den enda möjliga, eller kanske ens den bäst lämpade.
Samtidsarkeologin ifrågasätter etablerade disciplingränser och modernitetens kategoriska åtskiljande av det förflutna och det varande. Med den arkeologiska blicken förvandlas välbekanta vardagsobjekt till arkeologiska artefakter. Det är en suggestiv resa från närhet till distans som kan verka förvirrande men också klargörande. Hur blev något som alldeles nyss var nytt och modernt till ruin och arkeologiskt studieobjekt? Och vad säger det om oss som upplevt båda sammanhangen? Tillhör vi det som var eller det som är? Eller både och?
De många frågor som moderna ruiner genererar leder fram till insikten att skillnaden mellan då och nu inte är absolut. Den lätta förvirring som många upplever inför vetskapen att deras egen livstid nu är föremål för arkeologiskt utforskande kan bli till en kreativ kraft i sökandet efter andra sätt att forma en historisk förståelse.
