Vilken sorts konst kan man med hjälp av en mobiltelefon producera på femton sekunder?, undrade kuratorn Dean Terry inför utställningen ”Real Time” vid Dallas Contemporary förra året. Ingen, kunde man tro. För när utställningen öppnade syntes ingen konst. Så småningom fylldes dock konsthallen med korta videoklipp, producerade av ett tiotal konstnärer och i realtid projicerade på konsthallens väggar. Mobiltelefonen, menade Terry, är en ”ideal konstmaskin” som passar samtidens uppsplittrade tillvaro. För snarare än att skapa enskilda konstnärliga mästerverk, för enskilda platser och människor, handlar mobiltelefonkonst om att leda minimala konstflöden in och ut ur gallerier. Det är ”skyndandets och tidsnödens konst”, ämnad ”den utmattade, överarbetade amerikanen”. Samtidskonst när den är som mest samtida.
Mindre specifika i sitt tilltal var holländska Galerie de Meerse, som kort och gott valde ”att bli känd” (be famous) som utgångspunkt för utställningsprojektet ”15x15” (2007). På projektets hemsida ombads besökaren att via ett telefonnummer och med sin mobiltelefon ladda upp videoklipp på hemsidan. Klippet visades sedan slumpmässigt under 15 sekunder, jämte 14 andra bilder, i vad som kunde liknas vid en samtida, oordnad version av Edward Steichens fotoutställning ”The Family of Man” från 1955. Men istället för att som Steichen gruppera bilder efter olika förmodat universella mänskliga erfarenheter – födelse och död, glädje och sorg – möttes man här av ett svårdaterat bildpotpurri av restaurangbesökare, turister, en besynnerlig barnvagnsdans, en man som hoppar ned från ett tak, en rysk reklamsnutt och en hastig granskning av en ung mans pass. Otaliga konstfragment, från olika medier, platser och tidpunkter, samlade i och vidarebefordrade med mobiltelefonen.
Båda utställningarna är exempel på det tilltagande intresset för mobiltelefonen i samtidskonsten, ett fenomen som började växa fram under 1990-talets första hälft. Naturligtvis har telefoner figurerat i konstnärliga sammanhang tidigare än så, direkt eller indirekt, men det är först på senare tid som konstverk skapats specifikt med och/eller för mobiltelefoner, med hjälp av mobiltelefonens inbyggda tangentbord, kamera, högtalare, mikrofon eller externa applikationer.
Den första dokumenterat mobila telefonen uppfanns i Sverige år 1889 och användes främst för arbete vid järnvägar och kanaler, liksom för militära ändamål. Det dröjer hundra år innan telefonen är tillräckligt teknologiskt utvecklad och avskiljd från den traditionella, fasta telefonin för att man ska kunna tala om mobiltelefoni i dagens mening. Även om syftet inte var att använda telefonen eller telefonsamtalet som konstnärligt medium, går det första mötet mellan konst och telefoni tillbaka till år 1922, då den ungerske konstnären László Moholy-Nagy via telefon beställer fem emaljmålningar från en fabrik. Något liknande äger rum vid museet för samtidskonst i Chicago, inför 1969-års utställning ”Art by Telephone”, då konstnärer via telefon uppmanas att ringa in beställningar av konstverk till museet. Samtalen spelas in och vägleder sedan museets personal i utförandet av verken. Att telefonen och telefonin letar sig in i 1900-talskonsten beror dels på telefonens förmodade kapacitet att omforma vanemässiga sätt att förnimma den sinnliga världen, dels på behov av att problematisera vad, när och var ett konstverk är.
När telefonkonst under det tidiga 1990-talet blir mobiltelefonkonst passeras följdriktigt också frågor om vad en god tidpunkt och plats för ett konstprojekt kan tänkas vara, och om nya, rörligare medier bidrar till att rådande rumsindelningar och maktrelationer hålls intakta eller om de skapar andra, mer demokratiska plattformar för diskussion. Kastar vi ett öga på litteraturen på området förgrenar sig idéerna om mobiltelefonins kraft i två fåror, åtminstone vid en första anblick: å ena sidan förändrar mobiltelefoner kulturella normer och värderingar och gör oss mer jämlika, å den andra är de en kommunikationens fiende som tvingar in våra sinnen i en storskalig ”mekano-sensorisk krets”. Litteraturvetaren Merete Mazzarella hävdade för några år sedan i en understreckare att mobiltelefonen gjort att vi inte längre känner något ansvar i förhållande till främmande, att vi har upphört att vara medborgare. Vi pratar mer med varandra, men samtalar mindre – en dubbelhet Malmöbaserade designduon Unsworns mobiltelefonkonstverk ”Telemegaphone” utforskar: genom att ringa ett telefonnummer kopplas man upp till en sju meter hög högtalarskulptur, belägen på ett berg i Norge, inom högtalaravstånd från den närbelägna byn Dale. Frågan är vad ens röst ska göra där – och om någon ens hör den.
Mobilkonst är ingen homogen konstform; den lånar uttryck från olika medier och traditioner, från post- och faxkonst – eller så kallad ”lokativ konst”, konst som utgår från trådlösa nätverk och mobila medier – till traditionellt genremåleri. Mobilkonst inbegriper konceptuellt orienterade konstverk, skulpturer av använda mobiltelefoner, musik skapad med mobiltelefoner och måleri direkt på mobiltelefonens skärm. Med mera. Gränsen mellan ett mobilkonstverk och ett konstverk influerat av mobiltelefoner och mobiltelefoni är ingalunda klar, i synnerhet om mobiltelefonen vid utvecklandet av konstverket använts som konstnärligt skissblock, insamlings- och omkopplingscentral, men inte som slutgiltig konstnärlig produktionsplats för detsamma.
Att ställa frågan vad ett mobilkonstverk är, är att fråga vad mobilitet är, vad telefoni och trådlöshet är, liksom vad konst är – vad de är och blir tillsammans. Viss politiskt inriktad mobilkonst ser som sin uppgift att rubba på gränserna för vad som låter sig sägas och vad som låter sig ses. Annan mobilkonst söker, stundtals bokstavligt, ringa in ett mediums specifika egenskaper – erotikfotografen Steve Diet Goedde talar exempelvis om mobiltelefonfotografiets teknologiska råhet som en ”reflektion över fotografiet i dess mest nakna form” – eller understryka mediers oundvikliga konvergens – Mark Amerikas anakronistiskt betitlade film ”Mobile Phone Video Art Classics” (2007) bygger på inspelningar från olika medier, med konstnärer och konstverk som huvudrollsinnehavare, filtrerade genom en lågupplöst mobiltelefonkamera och datorprogram såsom PowerPoint och iMovie. Långtifrån all mobilkonst befinner sig i konsthistoriens och de nya mediernas framkant, eller kräver publikens direkta närvaro för att realiseras.
Den 72-årige brittiske konstnären David Hockney berättar inför den i maj öppnade utställningen ”Drawing in a Printer Machine” att han med hjälp av sin iPhone nu på ett enkelt sätt kan skapa på fri hand och skicka konstverk till nära och kära – och tillägger att han gärna ”ligger i sängen och skickar illustrerade föreläsningar” till desamma. För att förtydliga närheten (eller avståndet) till en lång konsthistorisk tradition placerar Hockney sin iPhone på ett miniatyrstaffli. Och Malmöbaserade konstnärerna Åsa Ståhl och Kristina Lindström kombinerar på ett vackert sätt det (samtida) trådlösa med det (äldre) trådiga i plattformen ”Stitching together” (2007–2009). Här uppmuntras deltagare dela med sig av sina mest privata, digitala textmeddelanden, låta dem broderas för hand eller med hjälp av en omprogrammerad broderimaskin på textilier, som ett sätt att synliggöra de berättelser som gömmer sig i våra mobiltelefoner. Mobilkonst kan således betraktas både som ett undersökande av konstens och de nya mediernas gränser, och ett prövande av människors relation till såväl varandra som teknologi.
Ovan nämnda mobilkonstverk och mobilkonstutställningar tematiserar på olika sätt konstens frihet från eller bundenhet till särskilda konstnärer, konstformer och medier, nationella identiteter, geografiska hemvister och kulturella konventioner. På så sätt ansluter den sig till en etablerad diskurs om trådlöshet och rörlighet i konsten och filosofin. Under 1930- och 1940-talet, med utgångspunkt i fotografiets och konstmuseets både samlande och förskingrande kraft, utvecklar den franske konstnären Marcel Duchamp, den tyske kulturteoretikern Walter Benjamin och den franske författaren och kulturministern André Malraux en ”exilens estetik”, för att tala med konstvetaren T J Demos, som ett svar på sin tids estetiska och politiska landskap. För Duchamp blir verket ”La boîte-en-valise” – ett portabelt museum med reproduktioner av konstnärens egna verk, inrymt i en resväska – ett sätt att både samla och söndra den egna konstnärliga produktionen. För Walter Benjamin öppnar fotografiet och filmen, med dess glidningar, förminskningar och närbilder, upp det ”optiskt omedvetna”. Fotografiet låter oss få syn på saker vi tidigare inte var medvetna om. Och, inflikar Malraux, det gör att konstverk, oavsett faktisk storlek kan närma sig både varandra och oss – reproducerade på samma boksida förefaller de vara medlemmar i samma konstgemenskap. Reproduktionsteknologin har skapat ”fiktiva konster” eftersom den systematiskt falsifierar konstverks storlek. För i det ”imaginära museet” är det inte de historiskt och fysiskt sett största konstverken som syns mest, utan fragmentet, den konstnärliga stilen, ett penseldrag, accentuerat av kameran. Med andra ord: om konsten förut var bunden till en specifik plats, till exempel en katedral, eller till konstmuseet, har den fotografiska teknologin inneburit att konst kan vara var som helst, när som helst, men inte vad som helst.
Ett av de mest kända mobilkonstverken, amerikanen Golan Levins ”Dialtones: A Telesymphony” (2001–2002), bygger liksom Malrauxs imaginära museum på sidoställning. Inte av reproducerade konstverk, utan av mobiltelefoner. Verkets deltagande publik får vid ankomst till utannonserad plats registrera sina telefonnummer i särskilda terminaler. I utbyte får man nya ringsignaler och en platsbiljett i den för verket avsedda konsertsalen. Ett förutbestämt antal musiker använder sedan mobiltelefonerna som instrument, genom att ringa dem på ett sådant sätt att de uppför en ringsignalssymfoni som för tankarna till Bachs orgelmusik, John Cages 4’33 och forna tiders uppringningsmodem. Verkets syfte, förklarar Levin, är inte att få människor att tala mer med varandra, utan att bringa de teknologier och nätverk vi människor omger oss med i dialog med varandra, och därigenom få oss att uppfatta ordning i tillsynes oordnade ljudlandskap.
Samtidskonstens intresse för mobiltelefoni kretsar som synes inte bara kring användandet av mobiltelefonen för produktion, distribution och konsumtion av konst, utan också kring de möjligheter mobiltelefonen erbjuder för det konstnärliga verkets och den konstnärliga praktikens ideala sammankoppling och integration med vardagslivet; mobiltelefonen är en multimedial omkopplingscentral med kontakt mot såväl den egna huden som internet. Om fotografiet och filmen ”ökar vår inblick i de tvångsmekanismer som behärskar vår tillvaro”, som Walter Benjamin hävdade, kan då dagens mobiltelefon och det konstnärliga bruket av densamma få oss att upptäcka aspekter i vardagen som annars skulle gå oss om intet? Jag vill hävda det. Med viss försiktighet. För tidsnödens konst, ämnad ”utmattade, överarbetade amerikaner”, är inte en konst för alla. Det gäller att ha tid – och täckning.
