År 1798 publicerades en liten skrift med den besynnerliga titeln ”Der Streit der Fakultäten”, ”Striden mellan fakulteterna”. Författaren var ingen mindre än Immanuel Kant, den tyske filosofen som med sina tre stora kritiker – ”Kritik av det rena förnuftet” (1780), ”Kritik av det praktiska förnuftet” (1788) och ”Kritik av omdömeskraften” (1790) – hade sammanfattat upplysningsprojektet och samtidigt öppnat upp för den romantik och idealism som dominerade det intellektuella livet kring sekelskiftet 1800.
I texten från 1798 tog den då 74-årige Kant sig an att granska den institution i vilken han själv hade tillbringat praktiskt taget hela sitt yrkesverksamma liv, nämligen universitetet, och han gjorde det utifrån frågan om de olika fakulteternas förhållande till varandra. Han utgår från den traditionella indelningen av universitetsväsendet i fyra fakulteter: den filosofiska, den medicinska, den juridiska och den teologiska, men vänder sig mot den vid denna tid helt dominerande uppfattningen att den förstnämnda utgjorde en elementär grund för de senare vilka således ansågs vara betydligt finare och förnämare. Kant argumenterar för att det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Det är den filosofiska fakulteten som är den mest högtstående i kraft av att den står fri från de andra fakulteternas nyttoinriktning och bindning till staten. Den filosofiska fakulteten lyder endast under förnuftet och kan därför, slår Kant fast, ”ta alla läror i anspråk för att underkasta dem prövning med avseende på deras sanningsinnehåll”.
Bara något decennium senare kom denna nya syn på fakulteternas hierarki att institutionaliseras i och med inrättandet av universitetet i Berlin 1810. Här vann den filosofiska fakulteten, närmare bestämt humaniora i allmänhet och filosofi i synnerhet, erkännande som akademins själva kärnområde. Den främste ideologiska arkitekten bakom Berlinuniversitetet var Wilhelm von Humboldt. I en berömd programtext tillkommen vid tiden för grundandet, ”Om den inre och yttre organisationen av de högre vetenskapliga läroanstalterna i Berlin”, understryker han att själva poängen med universitetet består i att ”förbinda den objektiva vetenskapen med den subjektiva bildningen”. Bildning uppfattas då som en process i vilken den enskilda människan förverkligar sina positiva anlag och inre förmågor. Som universitetets båda grundprinciper lyfter Humboldt fram ensamhet och frihet, Einsamkeit und Freiheit . Trots att kunskapen till sin natur är kollektiv måste den enskilde forskaren vara fri att forska om vad han själv vill utan någon tanke på dess eventuella tillämpningar.
Med Berlinuniversitetet som modell reformerades det tyska liksom stora delar av det övriga europiska och amerikanska universitetsväsendet under 1800-talet. Seklet blev på många sätt en storhetstid för både den filosofiska fakulteten och universitetsväsendet som sådant. Universitetet betraktades allmänt, med Humboldts formulering, som den ”punkt i vilken allt som görs för nationens moraliska kultur sammanstrålar”, och humanistisk forskning passade utmärkt samman med tidens nationalistiska strävanden, något som kan illustreras av de berättelser som historiker konstruerade om den egna nationens framväxt och (oftast) storartade utveckling. Under 1900-talet, särskilt under efterkrigstiden, förlorade humaniora successivt sin hegemoniska ställning. När statsapparaten expanderade kom samhällsvetenskaperna betydligt bättre till användning och inom industrin lyckades man i allt större utsträckning omsätta naturvetenskapliga, teknologiska och medicinska kunskaper i reell produktion. Humaniora som inte alls har samma nyttokaraktär hamnade på undantag, där den förblivit fram till idag.
På senare tid har humanioras numera permanenta kris åter uppmärksammats i medierna, bland annat med två intressanta artiklar av Sverker Lenas i Dagens Nyheter (den 8 och 9 juni). Men noga beaktat är det inte bara humaniora som befinner sig i en krissituation, utan det gäller hela universitetsmodellen såsom den utformades under 1800-talet. I massutbildningens tidevarv, när universitet och högskola också öppnats upp för allehanda praktiska ämnen, har bildningstanken allt svårare att hävda sig. Samtidigt som det gamla elituniversitetet förvandlats till ett massuniversitet har forskningen i hög grad lämnat akademin. Som Jacques Derrida noterade redan 1980: ”Det västerländska universitetet är en mycket färsk constructum eller artefakt, och redan förnimmer vi dess slutpunkt; märkt av ändlighet, trots att man vid inrättandet av dess nuvarande modell – mellan ”Striden mellan fakulteterna” (1798) och grundandet av universitetet i Berlin (den 10 oktober 1810, när det uppdrag som givits till Humboldt slutförts) – trodde att den var i samklang med en idé om förnuftet, med andra ord med en viss relation till det oändliga.”
Citatet är hämtat från texten ”Mochlos eller striden mellan fakulteterna” där Derrida på sitt sedvanligt eleganta sätt genomför en dekonstruktiv närläsning av Kants klassiska fakultetsskrift. I likhet med den ovan refererade programtexten av Humboldt återfinns både Derridas uppsats och delar av Kants skrift i svensk översättning i det senaste numret av Psykoanalytisk Tid/Skrift (2009: 26–27, 224 s). Det är ett nummer som till största delen ägnas åt frågor rörande universitetsväsendets moderna historia och nuvarande prekära situation (även om det också innehåller annat, däribland en nyskriven dikt av Anders Olsson och en artikel av Johan Linton om Göteborgsarkitekten Jan Wallinder). Utan tvekan är det fråga om en av årets mest angelägna tidskriftshändelser och man kan bara hoppas att de aktuella texterna kommer att nå många läsare också utanför de psykoanalytiska leden. Inte minst önskar man att alla politiker som på något sätt arbetar med högre utbildning och forskning tar sig tid att läsa och reflektera över dessa tänkvärda bidrag.
Att den psykoanalytiska tidskriftens redaktör Per Magnus Johansson tillsammans med den övriga redaktionen valt att göra ett universitetsnummer måste förstås mot bakgrund av att det just nu förefaller vara mer angeläget än någonsin att självkritiskt reflektera över universitetsinstitutionens specifika karaktär, begränsningar och möjligheter. Men till saken hör också det beklämmande faktum att det i Sverige idag inte finns något naturligt tidskriftsforum för en offentlig reflektion och diskussion om universitetens och högskolornas villkor. En specialtidskrift som mer eller mindre uteslutande ägnades åt detta skulle verkligen vara välkommen, men så länge den saknas får man vara desto tacksammare för temanummer som detta.
Det fullmatade numret inleds med en vindlande, infallsrik text av Sven-Eric Liedman. Det är en tämligen vemodig betraktelse över universitetets nuvarande beskaffenhet förstådd mot bakgrund av dess historia. Med sitt långa tidsperspektiv visar Liedman att universiteten aldrig har klarat sig utan yttre ekonomiskt stöd och därför alltid stått i beroendeställning till olika ”herrar”, det må vara staden, kyrkan, staten, näringslivet eller privata donatorer. Poängen är att under de perioder då universiteten varit beroende av ett enda sådant yttre maktcentrum, som under det ortodoxa 1600- talet eller i det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen under 1900-talet, har de också förlorat sin autonomi. Dagens svenska universitet har förvisso inte en utan två dominerande herrar, staten och näringslivet, men problemet är, som Liedman uttrycker det, att båda drar åt samma håll med följden att universitetet har kommit att fungera som vilket företag som helst.
Förutom att universiteten och högskolorna har marknadsanpassats lider de också av en tilltagande byråkratisering samtidigt som de blivit pådyvlade ett tämligen fyrkantigt kvalitetssäkringssystem. Det märkliga med det sistnämnda är att kvalitetsarbetet allt oftare tvingas in i kvantitativa former. Liedman talar i detta sammanhang om pseudokvantiteter, det vill säga utsagor som är formulerade i standardiserade, kvantitativa termer men som i motsats till verkliga kvantiteter skulle kunna uttryckas bättre med kvalificerade omdömen. Att fenomenet med pseudokvantiteter inte är nytt är Liedman väl medveten om (tänk till exempel på betygssystemet), men under de senaste decennierna har kvantitetstänkandet fått en alltmer framskjuten ställning inom högre utbildning och forskning. Det tar sig bland annat uttryck i de ständiga rankinglistorna och de för humanioras del så förödande Citation Indexes .
Det råder knappast något tvivel om att marknadsanpassningen, byråkratiseringen och kvantifieringsivern starkt bidragit till att det klassiska bildningsuniversitetet nu definitivt håller på att gå i graven. Med sin förkärlek för den tyska idealismen har Liedman inte bara en djupare förståelse av den humboldtska universitetsmodellen än de allra flesta, utan han är också en trofast vän av bildningstanken. I den här aktuella texten skriver han emellertid inte särskilt mycket om vare sig Humboldt, Berlinuniversitetet eller bildningen, vilket säkert delvis beror på att tidskriftsnumret innehåller en annan artikel som fokuserar på just detta.
I sin välformulerade och klargörande text om ”Det romantiska universitetet” redogör Thomas Karlsohn för den omedelbara bakgrunden till skapandet av Berlinuniversitetet. Han visar hur Humboldts bildningsidéer var djupt förankrade i den romantiska strömning som växte fram på 1790-talet, inte minst i den lilla universitetsstaden Jena. Åtskilliga av tidens tongivande intellektuella var under längre eller kortare tider verksamma där, däribland Schiller, Fichte och Schelling, och det var i hög grad dessa filosofer som formulerade idén om ett romantiskt universitet. Tillkomsten av Berlinuniversitetet har mot den bakgrunden beskrivits som en ”institutionalisering av Jenaidealet”, vilket inte hindrar att Humboldt faktiskt gjorde en epokgörande insats.
”Universitetets idé – igår, idag, imorgon” av den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer är ytterligare en artikel i Psykoanalytisk Tid/Skrift som förtjänar att lyftas fram. Trots att texten inte är särskilt gammal (den går tillbaka på ett anförande som Gadamer höll 1986 i samband med Heidelbergsuniversitetets 600-årsjubileum) kan man som läsare idag få intryck av att den hör hemma i en helt annan tidsålder, vid en tid då det fortfarande var möjligt att tala om universitetets idé och bildningens sanna innebörd, och då man ännu kunde bedriva forskning utan att behöva ställa den numera ständigt pockande frågan ”Till vems nytta?”. Samtidigt är det något i Gadamers försvar av universitetets världsfrånvändhet och hans insisterande på att teorin måste befinna sig på behörigt avstånd från praxis som inte framstår som särskilt tilltalande. Vad vi behöver göra idag är snarare att omvärdera relationen mellan teori och praxis utifrån insikten att det ena inte alls utesluter det andra utan att teori och praktik tvärtom kan befrukta varandra.
Inte desto mindre ter sig det värnande av universitetens autonomi som Gadamer talar sig varm för som minst lika betydelsefullt idag som på 1980-talet. Autonomin är onekligen allvarligt hotad i likhet med många andra av de ideal och värden som förknippas med det humboldtska bildningsuniversitetet. Men även om det hela idag ser rätt mörkt ut måste man hålla med Liedman om att hoppet trots allt inte är ute. ”Det finns glädjande tecken på olydnad mitt i likriktningen”, konstaterar Liedman. ”Människor frågar efter kunskaper som inte enbart är lönsamma. Studenter söker sig till utbildningar som inte leder till omedelbar anställbarhet. Forskare vågar forska om sådant vars lönsamhet ännu är osäker eller rentav osannolik.”
