Tiden är aldrig overksam, dess ström låter aldrig våra tankar och känslor vila utan utför underbara verk i vår själ. Dagarna kom och gick och under sin växling avlagrade de nya förhoppningar i mig och nya minnen.
Kanske kan man tro att det är någon modern 1900-talsförfattare som skrivit om tiden, minnet och de förlorade paradisen. Inte alls. Orden är nämligen Augustinus, en av fornkyrkans teologer som förutom den kyrkopolitiskt viktiga traktaten, ”Om Gudsstaten” och den teologiskt viktiga skriften ”Om treenigheten” också skrev den västerländska litteraturens första självbiografi, nämligen ”Bekännelser” (”Confessiones”), som dels är en självbiografi, dels har ett övergripande teologiskt-filosofiskt syfte. Det var ur ”Bekännelser” jag nyss citerade.
När Augustinus skrev sina ”Bekännelser” år 397 hade han varit präst i tio år, tolv år dessförinnan lärare i retorik med en gedigen utbildning i filosofi och juridik bakom sig. Confessio - för Augustinus innebar inte ordet bekännelse endast bikt och syndabekännelse utan också lovsång och kanske var det den innebörden som blev vägledande under skrivandet, som i Augustinus fall samtidigt var ett outtröttligt sanningssökande.
Om vi nu återgår till orden jag citerade i början om tidens verksamma ström och om de avlagrade minnena, skrivna redan i slutet på 300-talet men som låter förbluffande moderna, hur skall vi tolka dem? Finns det bara ett enda stort här och nu, där det förflutna bara existerar som avlagringar, som sediment och som minne i nuet? Men framtiden, skulle den i så fall endast existera som nuets förhoppningar och förväntningar?
Augustinus är också en ytterst subtil språkfilosof och kritiskt reflekterande begreppsanalytiker, som har hållit traditionen från Sokrates och Platon levande. Vid ett tillfälle skärskådar han grammatikens tre tempusformer: preteritum, presens och futurum och preciserar:
”Man kan egentligen inte säga att det finns tre tider [...] Om man är noggrann kanske hellre säga: Det finns närvaron av förfluten tid, närvaron av nutid och närvaron av framtid. Dessa tre finns i själen och någon annanstans finner jag dem ej. Närvaron av det förflutna är minnet, närvaron av nutiden är iakttagelsen, närvaron av framtiden är förväntan.”
Det är i den elfte boken i ”Bekännelser” som Augustinus grubblar över vad tid är i en lång, vindlande filosofisk reflexion. De flesta svenska översättningarna innehåller bara de nio första böckerna, de mer självbiografiska ”bekännande” delarna. Varken Nathan Söderbloms eller Sven Lidmans översättningar tar med böckerna tio till tretton, där tankarna om tiden och minnet formuleras. Vill vi läsa de delarna får vi gå till Marc-Wogaus filosofiantologi ”Filosofin genom tiderna” eller förlaget Artos senaste utgivning av Augustinus ”Bekännelser”. Det är där vi återfinner den berömda augustinska paradoxen: ”Om ingen frågar mig, vet jag vad tid är men frågar någon och ber mig förklara vet jag inte vad tid är.”
Tiden är inte - tid har inget Vara, eftersom framtiden ännu inte är och det förflutna inte längre är och nuet varar inte. Det vi betraktat som modernismens landvinningar inom filosofin under 1900-talet visar sig ibland vara mindre avantgardistiska än vi anat. Och ändå behövdes det faktiskt en Einstein och ett förändrat tids-och rumsbegrepp, en Sigmund Freud och en förändrad syn på vårt medvetande och författare som Pirandello, Proust och Joyce för att vi skulle förstå minnets oerhörda potential, som bärare av det förflutnas bilder, ord och toner; ja, av en hel livsvärld men också av nuets omedelbara förnimmelser och framtidens drömmar, förhoppningar eller förväntningar.
Om vi skall förstå Augustinus men också Marcel Proust kanske vi måste våga antagandet att en människas existens inte bara omfattar hennes faktiska upplevelser och erfarenheter utan också hennes drömmar, begär och önskningar. De utgör hennes ”livsvärld”, där hon inte är en utan flera och där tiden inte är en utan flera. Och framför allt, vilket Proust med hela sin romansvit visar och det är ju också de berömda slutorden: det är en plats i Tiden - inte i rummet - som konstituerar en människas hela liv och fyller det med mening.
Hur är detta möjligt? För att Varat är tidsflöde och inte bundet i rummet, Varat är sinnetid. Tiden är endast i en dimension linjär och som sådan leder den obönhörligt mot döden. Augustinus kan uttrycka detta så här: ”Våra sinnen duger inte till att hålla kvar det förbiilande på dess bestämda väg mellan födelse och förgängelse.”
I den andra dimensionen är tiden oändligt expanderande bakåt och framåt. Långt senare skulle Henri Bergson skriva vidare på Augustinus tankar: ”Vi med vår varseblivningsförmåga sträcker oss ända till stjärnorna”. Tycker vi oss inte i en sådan formulering också se det underbara i Prousts metafor för skapandet - katedralen - där den arkitektoniska skapelsen får blicken att vidröra himlen?
Det unika med Proust är dock inte att bara ha gestaltat Augustinus tredelade tidsbegrepp eller Bergsons strömmande tidsflod. Proust har vänt blicken mot den plats, där tiden förlorar sig ner i den svindlande
avgrund, som utgör både jagets och världens historia.
Eftersom det ofrivilliga minnet är poröst, öppnar det sig gång på gång för nya transformationer och nya omskrivningar och visar att ”människorna även om de därvid måste te sig groteska , förutom den ringa plats som står dem till buds i rummet, upptar en som är betydligt större, en plats som är omätligt utsträckt, eftersom de likt jättar nedsänkta i årens djup samtidigt har beröring med epoker skilda åt genom en ändlös sträcka av dagar - en plats i Tiden.”
Med den meningen avslutade Proust hela sin romansvit. Julia Kristeva tar i sin studie ”LeTemps sensible” just den slutfrasen som utgångspunkt för en lingvistisk analys av de olika skikten, som hon följer genom manuskriptens olika variationer fram till den senaste Pleiade-utgåvans tryckta version.
Men man behöver inte gå till en psykoanalytiskt inriktad lingvist och semiotiker som Kristeva för att se det fruktbara i Prousts slutsats och förbindelsen bakåt till Augustinus. Paul Ricoeur, författaren till det narratologiska standardverket ”Temps et Récit” har naturligtvis inte kunnat gå förbi varken Augustinus eller Proust i sina studier av hur den immateriella tiden blir synlig, ”tar kropp” och blir åtkomlig för vår tanke genom att materialiseras i skrift - i berättelse. Ricoeur som också är religionsfenomenolog aktualiserar även innebörden i den proustska slutfrasen om en plats i Tiden, när han i en intervju fick frågan om meningen med livet: ”Livets mening är generationsöverskridande”.
Utgångspunkten för Augustinus ”Bekännelser” liksom för Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” är förnimmelsen av en saknad. Något har gått förlorat. Något som bekännaren eller berättaren svagt anar gjorde dem mycket lyckliga. Den implicita frågan som löper genom båda verken blir förstås: hur återfinna de där förlorade paradisen, de där lyckoögonblicken? Begäret att överbrygga denna sorg, detta avstånd, denna tidsrymd och önskan att kalla till närvaro och liv uppfyller båda författarna. Hotet om en
oåterkallelig förlust av ett helt liv och dess mening är överhängande.
Att hejda tiden för att omintetgöra utplånandet av jagets existens är drivkraften bakom det konstnärliga skapandet i båda fallen. Att Duet, mot vilket Augustinus ansikte är vänt, då han talar eller skriver är Guds utgör ingen skiljelinje. Det finns ett lyssnande Du dolt under textens yta även hos Proust. Genom att förvandla liv till bekännelseskrift och lovsång till Gud hos Augustinus och till skrift som är bild hos Proust med hjälp av metaforen och metonymins retoriska figurer, har glömskan besegrats och tidens destruktiva dimension utplånats. Hur var det Proust uttryckte det med paradoxens hjälp: ”Den återfunna tiden är den utplånade tiden”.
Vad är alltså att skriva? Vad är att berätta? Att med språkets hjälp förvandla minnet till skrift, det minne som finns lagrat i kroppen, inte bara som en funktion av hjärnans aktivitet utan som en konkret verklighet lagrad och bevarad i hud, vävnader och celler i hela kroppen. Augustinus överraskade oss inte bara genom att skapa en helt ny litterär genre, självbiografin, utan han gör något mycket märkligare än så: han visar att det intressanta inte är att med språkets hjälp mimetiskt avbilda en yttre verklighet för att lära känna och förstå en människa utan i stället ett enskilt jags livsvärld, ett individuellt subjekts upplevda verklighet: ”Även om vi berättar sanna berättelser om det förflutna, är det som hämtas fram ur minnet inte tingen själva, som har förgått utan ord för deras avbilder, vilka liksom spår ingraverats i själen, då de passerat genom sinnena. Min barndom som inte längre existerar, tillhör förfluten tid och finns inte mer. Men när jag i minnet återkallar och berättar bilden av den, ser jag den i nuet, därför att den finns i mitt minne.”
Men är inte detta vad Prousts hela romansvit egentligen också visar oss? I ”Den återfunna tiden” skriver Proust: ”Jag hade insett att det är en missuppfattning att förlägga allt till objektet, när tvärtom allt finns i medvetandet”. Det är en svit av subjektiva processer, som utgör kunskapsakten, där tingen tillsammans med sinnesförnimmelserna av dem utgör vårt medvetandes innehåll, vår ”livsvärld” kort sagt. Essensen i denna livsvärld skulle Proust förstås säga finns att söka i de ord, bilder och toner som smärtan kristalliserat i själen, i tårarnas flöde och i ångestens märken men också i de lyckliga ögonblicken av närhet, kärlek och eufori.
Är dessa ögonblick förlorade för alltid eller kan vi få access till dem? Har vi läst Proust vet vi att det är omöjligt med en viljestyrd minnesakt, där medvetandet skalat bort allt utom det rationella tänkandet. Det kan bara ske genom att man gör sig lyhörd, ger sig hän åt lyssnandet och försjunkandet i det förflutnas händelser, där de ligger dolda i föremålen runt omkring oss och som av en lycklig slump, kan avtäckas och träda fram i minnet, helt oförstörda.
I den sista romandelen kan vi som läsare i en hastigt förbiflimrande nästan filmisk svit följa dessa euforiska ögonblick, då närvaron av förfluten tid invaderar närvaron av nutid, som Augustinus skrev och återuppväcker och utplånar tiden i en och samma rörelse. Vi minns alla de ojämna kullerstenarna utanför Hôtel Guermantes, där berättaren snubblar och plötsligt träder hela det strålande Venedig vid det blåskimrande Adriatiska havet in på gårdsplanen men bara för ett kort ögonblick.
Men detta följs av fyra andra sådana, blixtlika sur-reella dubbelexponerade ögonblick, i snabb följd: berättaren har nu kommit in i huset och väntar i biblioteket, ensam i ett rum fullt av böcker. Plötsligt hör han en tjänare slå en sked mot en tallrik. Ljudet återkallar en tågresa och biblioteket är nu en skog av doftande träd och han fylls av samma lyckokänsla som tidigare. Kort därefter för han en hårdstärkt servett till munnen och ur den strömmar en ”ocean, grön och blå som en påfågelstjärt” in i biblioteket vid minnet av tidvattnet som bröt in mot stranden i Balbec.
En stund senare hör han ett gällt tjut från något vattenledningsrör och nu förvandlas rummet till ”Balbecs havsomflutna matsal med sina damastdukar likt altarlin beredda att mottaga solnedgången”. Och slutligen den fjärde och sista dubbelexponeringen, förvandlingen och lyckokänslan, som samtidigt är så stark och överraskande att berättaren brister i gråt: en bok han förstrött tagit fram ur en av bokhyllorna råkade vara George Sands François le Champi som utan förvarning nu framkallade närvaron av moderns röst, som förmedlade textens prosa till en sorts vaggvisa, som vaggade honom till sömns i barndomens Combray.
Det är naturligtvis oväsentligt om det är madeleinekakor, kullerstenar, skedar eller servetter som uppenbarat närvaron av det förflutna i nuet. Det viktiga är att det skett utan att tiden som förflutit har förstört dessa ögonblick. Tiden-förstöraren men också Tiden-skaparen har varit verksamma men med olika intentioner.
Vad är det då som räddat dessa paradis från förstörelse? Glömskan, paradoxalt nog! Dessa ögonblick har legat skyddade och inneslutna i glömskans kokong, inväntande ögonblicket, frambrytandet, pånyttfödelsen av en plats i Tiden. Så kanske har då Proust hela romansvit bekräftat Augustinus ord om att ”tidens ström aldrig låter våra tankar vila utan utför underbara verk i vår själ”.
